State of the art: Sjukvården

Slut. Gevalia är död.

2007-03-13T05:23:00.000+01:00

Med bara några få veckor kvar på grottekvarnen så firar jag varje sekund.
Kommer fortsätta skriva. Men på:
mllstrm.wordpress.com

..this is the end

2007-03-10T06:20:00.000+01:00

Aldrig har vi gnällt så mycket som nu.
Avdelningen håller på att rasa samman. Det finns knappt några läkare kvar. Sjuksköterskorna söker sig bort. Ingenting funkar längre. Behöver man en spruta så är de slut. Behöver man en tablett Trombyl är det slut. Behöver man ett rent lakan är det slut.
Sjuksköterskepraktikanter har kommit till avdelningen. De ska lära sig ta prover och ta hand om sjuklingar. Och de ska peppas. De är inne på sin sista termin och nu med tre års studielån gäller det verkligen att de inte ångrar sig.
Tanken är att vi ska peppa dem.
På varsin sida om patienten i sängen står vi och rullar henne mellan oss. Ryggen är skinnflådd av alla trycksår, det ser ut som om hon överlevt atombombskrig och joniserad strålning (Hon har överlevt hemtjänsten). Och det rinner ur henne. Var, avföring, urin, blod blandas ihop och samlas upp av blöjorna. Eleven ser förskräckt ut. Det här är första dagen i resten av ditt liv. This is it. Shit.
Inför sommaren håller avdelningen på att blöda sig blek likt stackarn i sängen.
Och den naturliga frågan som följer.
Vad gör jag kvar här?
Vad fan.
Med kroppsvätskor upp i halsen, otrygg anställning och en dålig lön. The fine arts of changing diapers. Jag kan det nu.
Ber om tjänstledigt över sommaren. Snälla. Jag behöver komma ifrån, pröva på något nytt, kommer tillbaka till hösten. Snälla.
Chefen kallar mig för Judas.
Det går inte.
Nähä. Jag har en sekunds överläggning och bestämmer mig. Chefen måste förstå, för fast anställning erbjuds jag. Äntligen. ETT BESLUT. "Då säger jag upp mig". Äntligen.
Inga sorgsna hundögon kan förändra det.

Dont bring shame over the family name

2007-02-28T17:11:00.000+01:00

Tillsammans med en sjuksköterska som jobbat på infektion lika många år som jag avverkat på jorden halvligger vi i sofforna och äter en landstings-fruktsallad. Apelsiner, bananer och äpplen dränkta i flytande honung och med en kyss kanel.
Det var i slutet på månaden och vi åt oss mätta på vad som kunde hittas.
Osökt kommer vi in på lönen och vi tjänar lika mycket. Jag 18 500 efter 2 år. Hon 18 500 efter 25 år. Jag skäms.
Jag måste dra.
Chefen bekräftar mina misstankar. Landstinget läcker. Vi som inte kört fast i dyngan drar från Gävle.
Kanske är det därför de kallade mig för Judas. Och i nästa sekund erbjöd mig fast anställning. Vilket tidigare varit omöjligt. Det är en utmärkt möjlighet. Det är brist på folk. Tidigare kunde de hålla oss tillbaka med hot. "Det är en lång kö med sjuksköterskor här utanför."
Så lät det för ett år sedan på en av alla dessa arbetsplatsträffar. Piskan ven i luften och vi kallades för "idioter" och "puckon" och "är ni dumma eller" Mycket tårta på tårta, men chefen staplade adjektiven över oss och avslutade med "PASSAR DET INTE SÅ KAN NI DRA."
Sagt och gjort. Vi drar. De som kommer gaddar ihop sig. De tänker inte gå in under 19 000 i lön. Fortfarande blygsamt. Fortfarande bättre än landstingets ingångslön på 18 000. Det intressanta är om detta första kollektiva krav kommer leva vidare.
Min kollega berättar om sin skam.
"När jag tog min sjuksköterske examen efter att ha jobbat i 17 år som undersköterska så förbjöd jag alla att fråga om lönen. Det skulle förstöra hela festen. Jag förlorade på att plugga vidare. Det är skämigt."
Vi sträcker ut oss i sofforna och väntar på att klockan ska bli 07:00. Inte långt kvar nu.
Tänk om de nya sköterskorna slapp skämmas.

bella note

2007-02-25T06:27:00.000+01:00

Kvällsskiftet stämplar ut, lysrören knäpper till och övergår till sparlåga, nu är vi bara tre kvar på avdelningen. Vi ökar volymen på radion och slappnar av. Det är natt nu.
Går ett varv och hälsar på patienterna. En Zopiklon på tungan och en klapp. Sov. Nu. Känner mig som John Blund när jag går runt och matar i dem piller. De låter så illa om de är vakna och för liv. Känner igen det här från när min lilla katt Pyret var marsgalen och skrek ut sina begär och vi zonkade katten med p-piller. Ungefär samma sak. Vi är ju trots allt på ett sjukhus, här förs inget liv.
Mellan nio och sju. Stan lever upp en kort stund medan vi går omkring på en småkylig avdelning och spetsar öronen i mörkret. Snarkar dom lever dom.
Fördriver tiden med kylskåpsplundring. Äter inte för att man behöver utan för att det är gratis. Vårdförbundet har ju förhandlat bort OB tillägget nattetid. Kompenserar de förlorade tusenlapparna med ostmackor och näringsdrycker för diabetiker. Vid den här tiden köar folket till garderoben, några dansar kanske till "I fell love in a alien" i ljuset.
Vid fyra tiden bryter vi ihop av trötthet och berusade av insomni. Förståndet sviker vid den här tiden.
Framåt sextiden går vi ett sista varv på avdelningen och lyssnar på snarkningar.
Plötsligt stampar undersköterskan ut från rum fyra. Pressar fram mitt namn genom sammanbitna läppar. "Hon är död, tanten är död, du måste komma!"
Viskningen tränger in genom smogget. Rum fyra, tant, död. Jag fortsätter lugnt. Klockan är sex på morgonen och innan vi drar igång hjärtkompressioner och spänner upp kroppen i en sprättbåge av defibrillatorn så vill jag veta. Om det är någon idé. Jag tar upp pärmen och visar med fingret på denna lilla men så vanliga anteckning på journalen.
"Äh, låt det va. 0-HLR"
Noll hjärt- och lungräddning, vi är ju trots allt på ett sjukhus. Här räddas ingen.
"Nästa skift får ta hand om det."
Undersköterskan pustar ut. Hon vill också komma hem. Stänger dörren och drar ner persiennen.

Green wing

2007-02-23T22:30:00.000+01:00

06:00
Sitter med gröten och morgontidningen, hetsar dem båda. Efter en veckas slit är slutet på cykeln nådd. Igen. Är ledig ikväll och fredag borde innebära något annat än halvpartär i soffan. Känner redan nu klockan sex på morgonen att kroppen skriker efter koma. Bläddrar fram till sista sidan i tidningen och ser kvällens räddning. En ny sic-com!
06:45 – 15:30
Mekanisk upprepning av gårdagen och de senaste två åren. Tiden går fort är man offrar sig för verksamheten.
21:53
Trött på soffan med te och knäckebröd. Alla dessa maskätna åldringar från AttendoCare. De tar livet av mig. Och tvärtom. Fredagar är sjukhusets värsta dag. Jag förtränger och skjuter upp alla de saker jag egentligen vill göra tills imorgon. Igen.
21:55
Nu börjar det. Dagens höjdpunkt.
Vinjetten är olycksbådande. En kvinna, tydligen huvudpersonen, sitter på trottoaren och är utelåst. En stege reser sig bakom henne. Hon skäller i telefonen och hon är sen till jobbet, reser sig stressat och stegen med låssmeden välter.
Green wing blandar en del Scrubs och en del As if. Kissnödigt brittiskt. Allt är galet och tillspetsat. En chef skäller som en hund, en doktor med tokiga glasögon tvingar sina elever att skratta åt usla skämt (och slår dem med pekpinnen som inte skrattar) och hela tiden visar de tvångsmässigt hur Crazy alla på sjukhuset är.
22:00
Jag är illamående.
Liksom på jobbet kan man hålla sig för skratt.
22:10
Känslan av naglar mot en griffeltavla. (Samma känsla brukar infinna sig på jobbet när man tar emot rapporten.) Irriterande klippning (likt As if) och framförallt så faller hela serien på att de slutat med burkskrattet. Alla punch-lines markeras med en scratchning och ett höjt ögonbryn.
Med fjärrkontrollen lägger jag tystnaden över rummet och blundar. Skulle lätt kunna somna här och nu.
Fredag borde innebära något annat. Ännu en crapy dag fullbordad.

Spya

2007-02-12T18:06:00.000+01:00

"Jag kan hantera allting. Skit och sår, det spelar ingen roll. Jag kan stå och mocka utan att det bekommer mig ett dugg. Men spyor. Det går bara inte." En syster sitter och debriefar efter att ha varit tvungen att torka upp en stor pöl ättikstinkande spyor.
Detta står oss upp i halsen. Och aldrig har det varit så mycket som i år. Vinterkräksjukan har slagit alla rekord. Och nu spyr även hundarna.
Det är inte bara lukten, den där frätande sura, det är inte bara konsistensen, den där som påminner om sönderhackade öronmaneter, det värsta är dissonansen.
Äckligaste ljudet är kräkningen. Naglar mot griffeltavlor eller tugga med öppen mun. Spyan är värst. En stor undersökning har dessutom bevisat det. Och vi står mitt upp i det. Ett russin kommer in i ilfart från akuten, Transportpersonalen ser ut som dart Vader när de kommer rullandes med sängen. Kort därefter trycker det på och russinet måste till toaletten. Och det droppar från blöjan. Ett vidrigt spår går att följa från sängen in till toaletten. Och sen kommer det. Uppkastningen. Den där kaskaden. Rakt ner i handfatet. Russinet klamrar sig fast i porslinet och vräker ur sig allt.
Det här är bortom allt vidrigt. BRLÖKUGHLIRÖK Det är som någon kört ner armen i halsen på henne och med ett hårt tag om magsäcken och diafragma håller på att vända ut och in på tanten.
Jag torkar och torkar. Håller andan och stapplar yr ut på rummet.
Händerna är söndertvättade. Tanten ligger inrullad i blöjlakan.
Jag vill s p r i n g a hem från s k i t e n.
Sitter en dag senare och softar på min lediga dag. Tills det rinner till i munnen. Illavarslande. Några minuters diffus känsla av att något gått åt helvete innan jag känner kaskaden skjuta upp från mig och toaletten fångar upp ljudet i en härlig symfoni när jag möter vattnet i en våldsam tömmning.
Sjukskrivning. Jag tycker synd om mig själv.
Med svetten utträngd i porerna ser jag mig i spegeln. Kan inte med mig själv så här.. Jag vill inte det här längre.. Ge mig lite glamour.. konstaterar att jag ser malign ut och går en karensdag tillmötes. Innan handfatet räddar govlet från spyan.

Förenade vårdare

2007-02-09T00:17:00.000+01:00

Tips!
Denna hemsida är till för alla oss som jobbar inom vården förutom chefer och fackpampar. Den är ett informationsverktyg så vi kan gadda ihop oss på jobbet. Den är ett verktyg för att anonymt delta i en massprotest med syftet att förbättra anställningsvillkoren och levnadsförhållanden för de som jobbar inom vården. Enkelt uttryckt skall informationen på denna hemsida användas på våra arbetsplatser och mot arbetsgivaren som ständigt försämrar vår rätt till skälig lön, rimliga arbetstider, stressfri arbetsmiljö.

Förenade vårdare är vi alla som vill ta kampen på jobbet i vården. För att vi skall kunna ta kampen så erbjuder hemsidan information om dina arbetsrättsliga rättigheter, offentliga lönelistor, information om fackförbunden, skicka protester till dina politiker och dina arbetsgivare, information om arbetsgivare och chefer inom vården i Malmö, information om sjukskrivningsaktioner, hur du hjälper arbetskamrater som väljer att strejka, information om lagen om offentlig anställning, strejker för timanställda etc.

Se vidare: www.forenadevardare.se

sic

2007-02-08T14:34:00.000+01:00

Ibland behagar de att komma. Ortopederna stövlar in på avdelningen (eller trampar in med gnisslande Foppa-tofflor). Långa och med en nedlåtande blick. Den värsta typen översittare. Doktorn är flint och närmar sig femtiosträcket. Men försöker maskera sig med ungdomligt farbriksslitna jeans och ett stort blänkande Tigerbälte. Han hunsar oss lite. Och går sedan snabbt därifrån. Det är meningslöst för oss som känner patienten att lägga sig i. Med ortopeder kommunicerar man via andra läkare. En vanlig simpel sjuksköterska lyssnar icke en öfverläkare från ortopeden på!

I veckan som gick var jag med i P1:s nya radioprogram medierna. De ville ha en dos real life. Och undrade:
Vad är det i sjukhussåporna vi gillar så mycket?

Frågan är relevant, speciellt med tanke på hur mycket sic-soaps, sic-coms och sic-dramas som trängs i T-tablån.
Vi blir alla påverkade. Patienterna känner sig dåligt behandlade för att de får vänta i timmar och endast träffar en stressad AT läkare och en sur sjuksköterska på akuten. Vi känner oss lurade för att vårt jobb inte alls är sex, drugs and trauma. Utan bara shit, drugs and oldies.

Men vill vi verkligen komma till en doktor Quinn? Hon som ser så plågad ut, slokandes av det tunga ok hon bär på sina axlar. Precis som Kay Pollack. Och hon som är så känslomässigt inkontinent, precis som Kay Pollack. Ingen risk. Landstinget har brännt ut all personal med genuint engagemang.

Den nya trenden går emot elaka doktorer. Som dr. House och dr Cox.
Tiden är elak. Det är ett direkt symtom på en backlash för tidigare paradigm. Vi vill ha effektiva oblödiga klinsika doktorer. Inga gråtmilda indiankramare.
Så överläkare Stig Helmer i Riket, den all time bästa sjukhusserien, har sin revival. Och vi vet hur det är dömt att sluta. Ortopediska Överläkaren går från avdelningen med huvudet högt och med blänkande silverspänne på magen. Allt han gjort är att sucka demonstrativt. Sedan sagt med avmätt min. "Nej. Detta får vänta".
Doktorn skulle lika gärna kunnat grabbat ett redigt tag om skrevet och konstaterat att han är störst och skrattandes gått därifrån.
Jag säger inget. Får istället ringa till min Överläkare som sedan ringer till ortopeden och säger "det kan inte vänta, patienten måste opereras Nu."
För att doktorn ska komma måste hierarkin vara intakt. Kanske är det för att männen sakta men säkert konkureras ut av kvinnorna inom läkarkåren. Ortopedin är den sista genuint patriarkala specialiteten. Knappast en slump att det är just ortopederna som står för de längsta vårdköerna. Och sämsta vården.

svartjobb

2007-01-18T23:41:00.000+01:00

Pank igen och om jag bara kunde göra något åt saken och fixa lite snabba stålar och om jag vore en snickare då skulle jag alltid kunna renovera ett kök och ta emot en bunt svarta pengar och knöla in dem i stora plånboken men jag är ju sjuksköterska och visst skulle man som sjuksköterska kunna jobba svart och byta lite blöjor och sätta en kateter för svarta pengar men vid närmare eftertanke känns just den svarta marknaden väldigt obehaglig och så har jag lite issues kring det här med prostitution.

Arbetstidslagen

2007-01-14T17:11:00.000+01:00

Den nya arbetstidslagen säger; minst 11 timmars dygnsvila. Arbetarna måste få sova ut.
Väl så.
Den ny arbetstidslagen gör; i praktiken mindre sömn och mindre vila.
Arbetsgivarna förlägger nämligen dygnet till en annan tidszon och nu bryts inte dygnet vid midnatt som gängse norm utan 02:30. På så vis kan den grymma skiftgången fortsätta som tidigare.

Stanna upp en sekund och försök förstå. Gör inte det. Slutsatserna är deprimerande. Dumhet är deprimerande. Det devota mottagandet är värst.

37. Du håller opp en röd boll i handen. Du pekar på bollen med den andra handen och säger; detta är en röd boll. Du blir trodd. Du pekar på ett stort, grymt, traditionellt missförstånd och säger; detta är ett stort, grymt, traditionellt missförstånd.
Man förebrår dig din asociala natur.
- Janne Bergquist, Autonomisk manual.

06:45. Trött och förvirrad kommer jag till stämpelklockan. Om jag sätter mig nu kommer jag vakna med ett rött avtryck i ansiktet och blöt av drägel. Jag har gett upp. Vid den här tiden finns bara svordomar i mitt huvud.
Och syster säger i förbifarten; Jag har fått nog. Igår skrev vi upp övertid istället för flextid, vägrar jobba över på flex längre. De måste fatta att vi är för få och det ska fan kosta.
Så strängeligen verboten!
Jobbar man över så är det inte övertid. Det är låtsastid. Flextid. Och att skriva upp övertid när man jobbar över är förbjudet.
Vägra.
Måtte denna subversivitet fortsätta.
Landstinget är dumheten institutionaliserad, och det måste möta motstånd, landstinget är sin egna största fiende. Men även dumheten ger en viss ro kroppen. Eldar ursinnet och ger så många skratt.

Rotlös

2006-12-25T17:54:00.000+01:00

Julledigheten hade precis börjat och i andra klass balanserar vi omkring bland de noppiga sätena med de vita lösskydden. Vi som åker med öppen biljett i andra klass får flytta runt och ge plats. Allt för att spara några tior. Vid varje stopp blir det hela havet stormar i tågvagnen. Nästa stopp Uppsala. Nya passagerare tränger sig in i gången med resväskor dragandes efter sig. Stannar upp och tittar på stolsnummret. Ska jag låtsas sova? Jag låtsas sova. Och snoriga rödnäsan väcker mig. Ursäkta säger vi båda och jag ställer mig upp igen.

På avdelningen; exodus. Ett helt gäng har sagt upp sig och ska börja jobba någon annanstans. En efter en har de dragit samma slutsats. Det är inte värt längre. Orkar inte mer. En efter en försvinner de iväg.
Helt förståligt.
Jag har tänkt likadant. Nästan varje gång jag stämplar in.
Drivna av trötthet på det nuvarande och begäret efter något bättre sätter igång rörelsen som i grunden uttrycker vägran och motstånd i dess mest ursprungliga och spontana form.
Men om vi springer slutar flykten vid en ny stämpelklocka så förbannat lik den förra.
Vi måste ha något annat. Det funkar inte att springa omkring inne i landstingslabyrinten. Vi måste komma ut, bort och förgöra.

Det billiga connex-tåget stannar i Örebro. Någon med lap-top och samsoniteväska kliver på, någon med broderade jeans och plastkassar flyttar. Tillslut hamnar man i resturangvagnen, sitter och suger på samma kaffe från Hallsberg till Göteborg.
Klass. Det är så här det är. Vi som flyttar och de som tar plats.

Julfest

2006-12-16T18:28:00.000+01:00

Det var sommarens hetaste dansfluga. Kanske är det mörkret. Kanske är det bristen på vinter. Nu är den här i alla fall. Och tro inte att det är baktakter och sväng.
Bestämt står hon där med händerna mot höfterna. Fyra steg åt höger, klapp, och fyra steg åt vänster. Klapp. Sedan fram och bak och lite runt om och så klapp, klapp. De lär sig stegen efter några försök. "De kommer säkert köra line-dance. Till Rednex." Fasar jag. Alla kan stegen nu och lekledaren springer fram till stereon.
Tänk Friskis och Svettis.

Vi sitter i en festlokal och svullar efter julbordet. I år fick vi betala 150 kronor för julfesten och köpa julklappen själv. Mitt vegetariska alternativ var en blöt blandning upptinad blomkål och broccoli. Men med tanke på att vi firar julfesten i källaren på ett trucker-fik så är jag inte förvånad. Kokt potatis och senap mättar också.
Festkoncepten går igen. Laguppdelning, fördrink (i år saftglögg), frågesport, mat, lekar och sedan dans när alla blivit tillräckligt berusade. En del tittar på klockan och längtar hem. En del lever ut som om det vore föräldrafritt och några kan inte hejda sin åtrå längre, med fingret lindat kring halsbandet och blanka ögon, kanske ikväll, på jobbfesten. Alla ser, alla väntar och kärlek är som tydligast när den aldrig kommer till. Klängig.

Skivan åker in i stereon och hon skyndar sig tillbaka till täten och kör myndigt ner tummarna bakom bältetsspännet.
OKEEJ! och så går vi åt höööger! ropar hon och musiken sätter igång. Ett två tre fyra. Klapp.

If it hadn't been for Cotton-Eye Joe
I'd been married long time ago
Where did you come from where did you go
Where did you come from Cotton-Eye Joe

OCH så gåår vi åt vänster! Ett två tre fyra. Klapp.

Rysningar går genom kroppen och vi klappar i takt. Några busvisslar och stampar i golvet. Kanske är de redan fulla.
Ute i Europa sprider sig Hakke över dansgolven, men i Gävle sneglar vi mot vilda västern. Folkligt i Gävle är synonymt med cruising, raggare (är det på riktigt!?), countryfestivalen och line-dance då.
När sedan Carola och Barbados tar över festen bildas ringen. Alla ställer sig och stampar i ring, första låten går det bra, till andra låten stampas det lojt och mest pliktskyldigt och till tredje låten räddar man sig med ölen på bordet.
Tänk Finlandsfärja.
De som tittar på klockorna åker hem. De har suttit av tiden nu.
Vi är ett litet gäng som fortfarande dansar. Till bästa musiken. Vid borden där ölflaskorna brer ut sig över pappersduken börjar de muttra.
"Spela lite man känner igen".
"Spela lite pop".
Tänk schlager.
Tänk Rednex.
Tänk line-dance.
Och sen står de där igen. Skivan åker in i stereon och så börjar deras radgång åt höger och vänster och lite fram och bak och klapp klapp.

Folk

2006-12-03T18:56:00.000+01:00

En jobbarkompis fyllde år igår och vi firade henne och hon fick två presenter. En bra och en tråkig. Jag hälsade på personer jag glömde lika snabbt. Nästan alla skulle bli lärare. I Gävle ska alla bli lärare. Blaserad, är kanske inte rätta ordet, men det första jag kommer att tänka på.
Se även:
Terakottatapeter
Ektorp soffa
Bananfodral

Det bildades två läger. Vi som dansade och lärarna som satt och dippade gurka och chips. Jag rev bland skivorna. Aerosmith, Bon Jovi, Björn Rosenström. We'll give it a shot! We're half way there! ÅhÅh! Livin' on a prayer! Folk skriker sig hesa till det här.
Jag vill också skrika mig hes till Bon Jovi.
Utan den där känslan av självbefläckelse.

laugh along with the common people,
laugh along even though they're laughing at you,
and the stupid things that you do.
-pulp

Slog kullerbyttor och sen satt jag i en taxi och pannan pärlades av svett för jag mådde illa. Spyr jag i taxin har jag inte råd att åka hem över jul.
Ut ur taxin och in på Hang loose bar. Det var en massa vanligt folk. Två dansgolv. Techno och Schlager. På technogolvet stod mest flexade killar med tribaltatueringar och stampade. Till schlagergolvet. Ja på schlagergolvet. En fläktmaskin i taket sprutade ut diskmedel över dansgolvet. Grisfest, är kanske inte rätta ordet, men det första jag kommer att tänka på.
Se även:
Ibiza
Mallorca
After ski

DJ killen som hette Henke spelade rockiga medlys. Offspring, Nirvana, Bon Jovi. Och folk skriker sig hesa. Svettas och sedan tryckare och mer svett och några hånglar och jag känner igen det här. Det är mellanstadiet konserverat. Fast full på hallonshots istället för geléhallon.

Vaknar risig idag och med en kurrande mage och måste äta fett och flott och hungrig som en varg trängde jag och Johan oss fram genom julskyltningen och vi gick åt fel håll för alla var på väg upp mot bocken som skulle invigas och bocken fyller 40 år i år och black jack spelar kramgoa bitar och fyrverkirier smäller och det är lite som Bagdad och fram ur regndiset och krutröken väller folk upp mot bocken och händerna är fulla med påsar och det är första advent och alla butiker har öppet som om det var måndag och alla måste handla och få händerna fulla och axels tivoli är här igen och efter några hundra meter motströms på kungsgatan får man tics och panik och känner sig fast i värsta Falling down-kön och överallt skriker barn som vill ha eller inte ha och dissonansen från fyrverkeriet och karusellerna och julsångerna skär som papperskanter i hjärnan och babylon är kanske inte rätta ordet, men det första jag kommer att tänka på.

Ex Libris

2006-11-27T18:49:00.000+01:00

Antisocial. Sitt av tiden och gå hem. Om det vore så enkelt. Men för vissa måste varje sekund fyllas ut med ett ändlöst prat.

Antisociala tips. Topp fyra.

1. Läs.
Förutom bokens fysiska avskärmande från omgivningen så signalerar den Stör ej. Ibland.
Det kan slå fel, som när jag läste Strindberg (svarta fanor) på nattskiftets dötimmar. Systern jag arbetade med blev fett imponerad (det var också meningen).
Nä men läser du Strindberg? Tungt. säger hon med eftertryck. Och för att visa att även hon är litterat berättar hon stolt att, Ja själv så läser jag Änglar och Demoner just nu då´rå. Och hon berättar faktiskt hela handlingen. Reciterar från pärm till pärm. Jättebra bok.
Hon försvinner iväg till en patient och jag sitter förundrad kvar och likt Mikael Ljungberg snurrar skallen av koder. Skjut mig. För mycket, för dåligt. Torka dig med Da Vinci koden och kanske då att sidorna får ett innehåll.

2. Norrländsk minimalism
Betyder i praktiken apati. Generationers elände, palt och pölsa nerärvt och socialiserat. Ett katatoniskt tillstånd där man stirrar tomt framför sig och suger in luft som svar på alla kommunikationsförsök. Shu.
En kollega är så här. Hela tiden. Efter ett tag blir man nervös. Efter några nätter sitter man likadant. Det smittar.

3. Bekännelser.
Vad heter du? Var bor du? Har du en hund? Vad heter din mamma? Har du gjort abort? Vad heter din pappa? Har du åkt luftballong? Gillar du godis? Har du pojkvän?
En kompis råkade i korsförhör med en ny arbetskamrat. Varje tänkbar sekund av tystnad måste jagas bort och ett svamelsurium med frågor sköljde över henne. Konstiga frågor och det var bara att mekaniskt gå i svaromål. Ja nej ja kanske nej ja vet inte. De satt bredvid varandra i soffan och höll koll på en gumma som sov middag i rullstolen. Outtröttligt kastades frågorna fram mellan tuggummisnasket. Vad pluggade du? Estetisk bild och form.
JAHA. Hon stannade upp i tuggandet och flyttade bort till andra ändan.
Sedan satt de där tysta och lyssnade på tantens snarkningar.
Märkligt men önskvärt.

4. NattTV
Långa mörka timmar på sjukhuset. Patienterna sover, allt är lugnt. Landstinget är för snåla för kvalitativ kabel TV så oftast stirrar vi förhäxat på SVT24s gröna text TV. Det är helt okej. Meditativt. Värre är Nattöppet på TV4. Jag fattar inte. Vad händer? Vad säger hon? Livskraften rinner ur en som om handlederna fått smaka på rakblad. Och det spelar ingen roll. Alla sitter fixerade framför färgerna och bokstäverna. Fy fan vilken skit säger någon. Shu. Och så fortsätter vi tyst att kolla. Och vad är det som händer? Vad är det här?

Lön igen / pank igen

2006-11-27T17:54:00.000+01:00

Omfördelning.
Det måste kännas så jävla skönt.
Att expropriera oss alltså.
Sjukhusets avdelningschefer, verksamhetschefer, divisionchefer, enhetschefer, stabschefer, deras biträden och självaste direktörn, det är måtte gå nöd på dem. Kanske behöver deras hushåll ett nytt kök i ekfanér, en tredje bil, en plasma-TV i sovrummet och intelligenta kylskåp (också med plasma-TV) eller en ny segelbåt (med plasma-TV!). Någonting behöver de. För de får nästan hälften av alliansens pengar räknat i kronor.
Och tur är väl det. Tänk om någon lat jävla bidragslooser skulle få dem.
Ursäkta. Men jag är alltid på extra dåligt humör efter att räkningarna är betalda. Visserligen är det ingen skam att vara fattig. Men det är knappast hedrande heller. Om jag hade pengar jababadibidibibbiidum. Hela fickan full med guld! Jobba när jag ville jobababadubidum. Om jag bara vore lite rik..
Förvirring.
Jobbar natt och slö i sinnet blir man.
Samtidigt sitter direktörn och svullar oxjärpar. Varje dag. Bergis. Den rike jäveln.
Nu ska jag koka soppa på Moderaternas morötter.

Ny krönika

2006-11-22T16:48:00.000+01:00

"Jag drar hellre pick än torkar skit."

Läs på Motkraft:
Lyckliga horans återkomst

Kontaminerad

2006-11-19T20:21:00.000+01:00

Hygien är A och O och aldrig så viktigt som nu.
Det är med en viss nojja man följer kurvorna på smittskyddsinstitutets hemsida. Antalet fall med vinterkräksjukan ökar och kurvan pekar lodrätt uppåt.
I veckan började eländet.
Sjukhuset inför besöksförbud och några avdelningar stänger igen och personal och patienter kaskadkräks. (Vilket förövrigt är äckligaste ordet).
På våra isoleringsrum läggs misstänkta fall in. Munskyddet luktar vakumförpackat och man mår illa av bara det. Sedan står man där vid handfatet och blir helt OCD och tvättar händerna en masse.
Det planeras för nästa julfest och det är med en viss nojja man följer förberedelserna. Lappen med färgglada cliparts sitter uppe på anslagstavlan och det här året ska vi festa på ett truckerfik.
Kliniken borde åka ut på fältstudier. "Vi borde få åka till Indien eller Tanzania eller någonstans var som helst." Säger vi och längtar till värmen. Chefen håller med. Men inte för dyrt. Så det verkar som vi kan få åka till ett fängelse i öststaterna för "det är ju där vi ser en enorm resistensutveckling av HIV och Tuberkulos. Eller så kan vi åka till hamnen och dela ut kondomer till sjömännen" för tänk nära och tänk ett skepp kommer lastat med.
Förstummade försöker vi fundera ut vem som blivit mest förolämpad. Vi eller sjömännen.
Truckerfik, Sjöbusar och Gulag alltså.
Dolce vita mon amour.
Vattnet och tvålen stänker runt mig och jag blir sjösjuk av all hand-desinfektion och det är svårt att hålla sig fräsch i sunkigaste jobbet och jag tappar tvålen, böjer mig ner och stannar till i rörelsen och får värsta frossan för visst är det ödets ironi att avdelningen på grund av vinterkräksjukan delas in i en smutsig och en ren sida där vi försöker isolera smittade patienter och potentiellt smittad personal från den rena sidan. Jag hamnade såklart på smutsiga sidan och det är som hämtat från snuskigaste fantasin. I fallande ordning; ren syster - smutsig syster - pilsk sjöman.
Vimmelkantig knuffar jag upp dörren och hur mycket sprit jag än dränker händerna i försvinner inte den fadda känslan av att vara smutsig.

Verksamhetsplanering

2006-11-08T13:44:00.000+01:00

Dunkelt sagt är dunkelt tänkt. Det är kärnan i all byråkrati.
Varje år måste varje klinik skriva en verksamhetsplanering. Varje år skrivs ett word-dokument som förpassas in i en anonym pärm. Det här året var jag med och skrev verksamhetsplaneringen. Vi var några systrar som åkte ut med cheferna till en konferensanläggning. I ett litet rum med obekväma stolar diskuterade vi ditt och datt. Det behövs mer personal säger vi. Vi måste förbättra flödet säger chefen. Och vi ska få mer personal. Äntligen. En god nyhet.
Alla måste få trygga anställningar säger vi. Personalen är vår största kostnad och främsta resurs säger chefen. Och vi ska snart få riktiga anställningar. Äntligen. En god nyhet.
Diskussionerna går över förväntan.
Vi ska bedriva en högteknologisk vård. Vi ska bemöta och tillgodose patientens behov. Vi ska vara professionella och godhjärtade.
Verksamhetsplanen är förnedrande.
Förutom flosklerna måste man fråga sig varför sjukhuset måste skriva att man ska vara snäll mot patienterna. Det säger en del om hur det är ställt.
Samma abstraktioner sysselsätter landstingsledningen. Allt de förmår är att mangla ut sina dokument till oss. Vi är i en process och i fas ett av tre. En trestegsraket.
Vi softar omkring på hotellet. Det är precis ett sådant minisamhälle i samhället som i Lost in translation. Alla hotellgäster har ett narkotiskt lugn över sig.
Ett gäng affärsmän sitter i baren. Bekväma och feta. Samma typer som dansade in i vår ring förra veckan. Vi hade en stor personalfest och firade födelsedagar och personal som slutat. En flådig middag och sedan lite förnedrande lekar. Doppa pennan i flaskan, levande charader och passa apelsinen. Vi fortsatte till Heartbreak och alla dansade i en ring och några systrar kände igen sina barns klasskompisar på dansgolvet och två affärsmän från Sandvik dök upp. Med armarna i luften och skjortan lite busigt uppknäppt. Och slipsen knöts snart runt huvudet. Desperationen syntes genom kostymbyxorna. Och ingen följde med till deras hotell. Trots sprit. Trots slipsen runt huvudet. Män i medelåldern som de facto inte gör något vettigt för något eller någon hamnar väl för eller senare i en existentiell kris och går in i en intellektuell regression och då står man där på dansgolvet med världens ribba och slipsen runt pannan och undrar var alla tog vägen. Nu sitter affärsmännen i baren, åter i ingetinglandet, dricker sexor Jack Daniels och ler så jävla förmätet fett. Sorry hotellet är porrfritt.
Snart ska vi svulla hur mycket mat som helst.
Pressveck och gardinbyxor. Alla är uppklädda. Jag sitter på sängkanten. Rättar till mina kläder. Kanal 1, TV2, TV3, kanal 4 och 5. Inte fler. Inte mer spännande än så. P1 och P3 funkar inte. Återanvända böcker på hyllan, böcker som omöjligvis kan intressera någon. Vem skulle börja läsa "Täcknamn Odessa" under vistelsen på Park Inn Högbo. Fem öl står på skrivbordet.
Landstingsbyråkrat alltså. Nu har jag varit det för en dag. Ett dokument är skrivet och jag somnar full och rummet snurrar när jag blundar och det känns helt okej. I praktiken betalt för ingenting.
Imorgon är allt som vanligt igen. Tillbaka till botten.

Rör inte A-kassan

2006-10-29T00:30:00.000+02:00

Snart ska vi börja använda analkatetrar. Det är en high-tech variant på den numera omoderna blöjan.
Utvecklingen går framåt.
I slutet av varje månad ligger det ett nytt anställningskontrakt i mitt postfack. I slutet på varje månad skriver jag och sex andra systrar på avdelningen under fyra papper. Ett behåller vi och knölar ner tillsammans med de tidigare kontrakten. Jag förbinder mig för 18 500 i månaden att lojalt och flitigt följa landstingets policy och föreskrifter och stämpla in och ut fem gånger i veckan.
I ett och ett halvt år har jag med samma likgiltighet stämplat in och ut och skrivit på kontraktet varje månadsslut. Tillfällig istället för den numera omoderna tillsvidareanställningen.
Utvecklingen går bakåt.
Allt har gjorts rätt, psyokonsulentens perfektion, högskola, CSN och "mer killar behövs inom vården" men psyokonsulenten vet inte ett skit om vad vården behöver och "inom vården finns det alltid jobb" är en lögn och a-kassan är skillnaden mellan fritt fall eller jag kanske kan ha mjölk i kaffet och varenda krona är betald och det är vår försäkring och nu måste vi betala ännu mer för att de som tjänar mer än 35 000 i månaden ska få den där utlovade tusenlappen av Reinfeldt och snart är postfacket tomt och det finns inget papper att skriva under och jag ser mig själv stå tandlös och väsa i mörkret bakom parkeringshuset men
innan
jag
börjar
sniffa
lim
känner jag doften från tarmarnas mörkaste vrår redan ute i korridoren när de tömmer ut sitt innehåll över madrassen och då vet jag att det alltid finns jobb inom vården men snart är man ersatt av en analkateter.

Men inte utan motstånd.

15:e november
politisk strejk
"Rör inte vår a-kassa"

Från SAC:s hemsida:

SAC har beslutat att dra igång en kampanj mot försämringarna av a-kassan, som är en attack mot hela arbetarrörelsen. Alla som vill visa regeringen att vi inte accepterar detta uppmanas att delta i den politiska strejken och demonstrationerna den 15 november.

Givetvis bör även de offentlighetsanställda vård- och omsorgsarbetare som är hindrade att delta i politiska strejker att delta på annat sätt i kampanjen.

Utöver höjda avgifter väntar:

• Medlemskap i a-kassa ska på sikt bli obligatoriskt. Frågan börjar utredas under hösten.
• Medlemsavgifterna ökas med ca 10 miljarder (från 4 till 14 miljarder). Vilket som sagt medför att merparten av medlemmarna får en 500% ökning av sin medlemsavgift.
• Studerandevillkoret tas bort. Detta är intressant då borgarna anser att studenter ska räknas som arbetslösa, vilket de inte gjort tidigare. Studenter ska alltså enligt borgarna räknas som arbetslösa, men inte få samma arbetslöshetsersättning som andra arbetslösa.
• Arbetsvillkoret höjs till 80 tim/mån (nu 70 tim/mån).
• Ersättningen baseras på de senaste 12 månadernas inkomster (nu 6 månader).
• Den högsta ersättningen sänks till 680 kronor (från idag 730 kr).
• Ersättningsnivån efter 200 ersättningsdagar sänks till 70% (från idag 80%).
• Ersättning lämnas under högst 300 dagar, med undantag för dem som har försörjningsansvar för barn. De kan få ersättning i 450 dagar.

Läs mer på arbetsförnedringen.se

Nedåt tjack

2006-10-28T20:15:00.000+02:00

"När kan han på rum sjutton åka hem?"
"Det beror på kommunen. Han väntar på äldreboende."
"Men skicka hem honom så länge då. Nu. Genast."
Och så låter det varje dag. Tempo Tempo Tempo. Patienterna ska skrivas ut och det fort och sjukhuset lägger upp nya briljanta strategier och planer. Förbättra flödet. Vi måste få ett bättre flöde. ”Och så får vi ett bättre flöde” avslutet känner vi igen. Det brukar vara konsulternas svar på tiotusenkronorsfrågan.

Några få ökar tempot. De lojala. De som jobbar för två och när bemanningen stramas åt jobbar de för tre. Kom igen nu! Nu kör vi! De låter som fotbollstränare och arbetar i ett vansinnigt tempo.
Jag fattar inte. Jag fattar inte det meningsfulla att fortsätta i detta furiösa arbetstempo.
Är det kul?
- nej, men vården är inte ”kul”
Ger det mer pengar?
- nej, vården är välgörenhet
Är det bra för vården?
- nej, men vården handlar ju inte om patienten, bara dess abstraktion. Xet i en ekvation som alltid går åt helvete, typ.
Ett flöde påverkas i liten grad av en enskild arbetare och kvar finns frustrationen av att stå stil. Ett beklagligt öde. Surt går de stressade runt och fräser. "Varför ligger han på rum sjutton kvar för?"

Några rör sig bakom ryggen.
Tofflorna släpar mot golvet. Ryggen hasar mot soffan. Det sörplar från kaffemuggen.
Ett flöde påverkas i hög grad av en enskild arbetare. Men det är ett annat flöde, man ändrar riktning på det, man låter patienten på rum sjutton ligga kvar, förneka krisen, vänta in kommunen, ta hänsyn till patienten och anhöriga. Vem kan med gott samvete skicka hem en multisjuk nittioåring till hemmet? Patienterna är traumatiserade av hemtjänsten. Anhöriga förgås av ångest, vill inte, kan inte överlämna stackaren till en sönderstressad hemtjänst. Inte igen.

Koordinatorerna och konsulterna sliter sitt hår. Flödet, vi måste få ett flöde.
Öppna mer platser. Öppna upp de platser som stängts.
Han på sjutton stannar kvar tills plats finns. Vi får en ros i tidningen. Och konsulterna ris.

Krönikor

2006-09-17T17:32:00.000+02:00

Bloggen uppdateras allt för sällan. Sålänge kan ni läsa två krönikor av mig om kris, Gävle och förfall som nu finns tillgängliga på motkraft.

Länkar:
Den första: C´est la guerre
Den andra: Cést bon

Nu ska jag gå till vallokalen. Det verkar bli alliansen som vinner enligt staplarna i media. Spelar det någon roll? Abe uttryckte saken fint på SVTs debatt. "Vinner vänsterblocket så får jag som arbetare en käftsmäll. Vinner högerblocket så får jag en käftsmäll och en känga i huvudet när jag ligger ner."

Sommaren är kort och

2006-08-14T16:57:00.000+02:00

det var cityfest och det var den sista helgen på semestern och på gatorna framför försäljningsstånden vinglade uppskruvade leksakshundar som bjäbbade och det var axelstivoli som vanligt de tar alltid mycket plats med sina livsfarliga karuseller och trots att Non Fighting Generation patrullerade slogs folk på gatorna och öltälten spelade Bass Hunter och när folk stötte ihop med varandra i svetten stänkte ölen ur plastmuggarna och trots att Non Fighting Generation patrullerade slogs de i öltälten och när jag gick hem låg det en medelålders man med beigefärgade chinos i fosterställning i trappuppgången chinosen var nerspydda men hans marinblå tröja över axlarna hade klarat sig och jag vågade inte fota honom då han säkert hade jagat mig om jag gjorde det och han vaknade av blixten och jag drömde sedan på natten och på morgonen hade jag ångest för drömmen handlade om jobbet och semestern är snart slut och jag hatar att semestern snart är slut och Johan säger att man inte ska tänka på att semestern snart är slut för då blir man knäpp och förstör tiden man har kvar och jag hatar att jobbet känns som Guantanamo och att den enda egentliga skillnaden är att vi har vita dressar istället för orange och sedan rostade vi mackor och sedan fick vi höra sirener och Johan fick nippran och han säger att han är arbetsskadad av sitt journalistjobb och vi går bort över Brynäs och cityfesten är äntligen slut och det är semestern med
...och hela skiten brann ner.
Nu börjar hösten

Rökutveckling

2006-08-14T15:38:00.000+02:00

Det finns sjuksköterskor som röker! Rent av en på tio.
Vårdfacket damp ner på hallgolvet förra veckan. Jag prenumererar inte men ändå dimper den ner på hallgolvet. Mitt i semestern.
Jag har gått ut med hunden. Jag har trätt en plastpåse över handen. Jag har badat. Och torkat. Det har varit väder som är bra och dåligt. Jag har varit i ett torp och jag har gjort ingenting. Suttit och stirrat, bokstavligen, ibland på folk, ibland på en vägg, ibland ut över vatten. Fan, semester alltså. Det känns helt okej.
Ett nödigt flin på framsidan. Alla är glada i vårdfacket.
Mitt i semestern.
Enligt en notis så har IVA sjuksköterskorna i Uppsala fått lönen höjd med 6,92% efter att de kollektivt sa upp sig i protest.
Men det finns annat att fokusera på. Det finns sjuksköterskor som röker!
Att de inte vet bättre.
Oroande. Stopp. Nu.
Cigaretter som glöder. Missfärgade filter och fingrar.
En pust rök.
Det finns sjuksköterskor som åker bil
eller äter onyttigt. Speciellt på fikarasterna. Speciellt på fikarasterna.
Socker och kanel
Choklad och koffein
Härdat fett och glasyr
Och det finns sjuksköterskor som arbetar. Nästan tio av tio. Tungt och hårt, nedbrutna och för verksamheten.
Om detta oroar sig inte vårdförbundet.
Viktigare att ciggen för gott trycks mot askfatet.
Utbränd och slut.

Det är val snart. Bara moderaterna och centern annonserar i vårdfacket.
Jag tänker på det. Och oroar mig, för nu är semestern slut och jag vill inte mer.

Mirabile dictu!

2006-06-19T22:47:00.000+02:00

Forskare har lokaliserat medkänslan! Tänk att spegelneuronen är grunden för medkänsla. Jag visste inte ens att jag hade några sådana förens igår. Men nu när jag vet så känns det bra. Spegelneuron alltså. Jag ska vårda dem ömt.
Mer känt är dock den empiriska kunskapen om spegelneuronens motsats. Usligheten. Ta en titt på följande persona ingrata:

Franco

Adolf

Josef

Saddam

Pinochet

...och landstingsdirektören.
Det är så uppenbart varför just han valdes (av alla tänkbara personer). I krissituationer bärs spöknippena fram. Enda vägens politik etc.
Det är så uppenbart att grunden för misshaglighet sitter i det där snuskiga håret under näsan.
Är man en illgärningsman för att man har mustasch eller har man mustasch för att man är en illgärningsman?
-------------------------------
OBS! Gummo vet att Tom Selleck är godhetens hjälte vars kärnfulla pröjsare är undantaget som bekräftar regeln.

Delicato

2006-06-11T20:46:00.000+02:00

Fika, rast och kaffe. Jag gillar fika. Man skulle kunna säga att fika är min favoritsysselsättning på jobbet. Överhuvudtaget tycker systrarna om att fika.
Jag har under våren varit handledare till en sjuksköterskeelev. Eleven hade jobbat som undersköterska på ett äldreboende innan det svindlande karriärsteget till sjuksköterska togs. Från blöjor med resår till blöjor med nätbyxor (men det sa jag aldrig). Det viktigaste jag lärde henne var konsten att fika. "Man måste fika, annars går man under". Hon var duktig på att fika, en erfaren fikare.
"Ansvarar du över patienterna på rum 17 och 18? De är ju båda två äldre gubbar som behöver hjälp med allt. Bra omvårdnadsträning".
"Absolut!"
Våren har varit bra. Jag har fikat och predikat. Eleven har gjort resten, flitig som en scout. Med ett leende!
Delicatobollar. Kylskåpskalla delicatobollar. Kokosflagor snöar ner i knäet, chokladgrusig gegga rinner mellan tänderna och attan vad delicatobollar kan göra för en fika. Kylskåpskalla delicatobollar är ohotade på min topp fem fikalista sedan flera år tillbaka. Som en nål i armen.
Man skulle kunna säga att kylskåpskalla delicatobollar är mitt bästa.
I Fredags kom chefen med sin bekymmersrynka hårt skrynklad mellan ögonen.
"Alla till fikarummet nu. Personalmöte!"
Det finns ingen som kan förstöra en fikarast lika mycket som en chef med skrynklad bekymmersrynka.
"Vi har gått igenom övertaligheten här på avdelningen med ledningsgruppen nu....."
Alla tysta. Den här sortens konstpauser har jag aldrig förstått. Och vinnaren är..... Det är en konstpaus jag förstår.
Vi vet vad som kommer. Och den som får sparken är?
Kom igen nu chefen.
Nu då.
Fortfarande tyst och chefen ser ut som en enda stor bekymrad skrynkla.
"Vi har diskuterat och tjafsat emot, men det spelar ingen roll. Det finns inget mer att göra. Kommunal har gått igenom sina turordningslistor och det kan inte vi påverka.
Så alla våra undersköterskor flyttas över till resurscentrum. Men alla utom en kommer att lånas ut permanent tillbaka till oss. Och det beror på kommunals LAS listor, övertaligheten är så stor att man i princip måste ha jobbat i tjugo år för att klara sig".
Mötet avslutat.
Avdelningens cleanaste undersköterska. Fan. Undersköterskor som älskar Belle and Sebastian, Monster, Manu Chau och The Knife är sällsynta. Allt för sällsynta. Indiepopare kommer i regel aldrig längre än till hemtjänsten. Sjukhuset är ett träsk av Rix-FM lyssnare. Jag försmäktar. Ingen tipsar om nya band att lyssna på. (De tips jag får förpassas till glömskans mörka rum. Nej jag kommer inte gå och kolla på Robert Wells eller Patrik Isaksson.)
Vi protesterar.
"Det finns inget mer att göra"
Mötet avslutat.
Så fan heller. Hon blir LASad till förmån för någon tusenårig syster från medicinkliniken. Jag känner hur ögonbrynen drar ihop sig och pannan veckas.
Men men men fortsätter jag
Mötet avslutat.
Det måste finnas någonting mer att göra. De andra systrarna ser trötta ut, konstaterar lojt sakernas jävlighet och återgår till jobbet. Man kan bryta ihop för mindre.
Nästa arbetspass upptäcker jag tre sexpack delicatobollar i kylen.
"Tack för praktiken, det har varit roligt och lärorikt!"
Min elev har fattat allt sjuksköterskeyrket handlar om. Frossa. Det blir lite bättre då.
Tankad på socker ställer jag mig upp. Vi måste göra något.
Upp till bevis systrar.

Ingen plats

2006-06-03T15:22:00.000+02:00

Sjukvården är en eländig plats. Tidningarna skriver om det, forskarna bevisar det, personalen och patienterna upplever det. Intet nytt under solen:

Trångt är om saligheten
och till och med helgon står kö.
Ingenstans har vi att leva.
Ingenstans har vi att dö.

Stackars hjärtsjuka Lundström,
ditt liv är en trängselstrapats.
för hundar finns det nog kojor,
men för människor finns inte plats.

För kanonen gick det att hitta
en sovplats när allt kom omkring,
men människan är ju för liten,
hon är ju rakt ingenting.

Hon är ju så liten - och ändå
så tar hon sån plats i en kö.
Vi står i kö för att födas.
Vi står i kö för att dö.
-Stig Dagerman

Hemtjänsten är eländets vortex. Hit and run, principen är enkel. Ett snabbt tillslag sedan fort därifrån. In med käket i mikron, lyft upp gubben ur sängen och knuffa fram honom till köksbordet. Pling. Riv av plasten från de vakuumförpackade biffarna. Fint väder idag!
Va!?
VARSÅGOD! ÄT NU, HEJ DÅ
Va!?
ÄT.
Sedan fort iväg till nästa.
Felen är många. Personalen springer emellan patienter, ofta i sina privata kläder, inga eller små möjligheter till lämplig skyddsutrustning och desinfektionsmedel. Från bensår till pisstunga blöjor och vidare till nästa bensår. Att spridningen av MRSA och andra multiresistenta bakterier ökar mest i den kommunala vården är fullt logiskt.

Men i Hässelby händer något.
Något bra, äntligen.
Hemtjänstpersonalen i Hässelby har sedan en tid tillbaka organiserat sig och nu gått ut i strejk. Konflikten handlar i första hand om rätten till fasta anställningar och ett rimligt arbetstempo. Däri handlar konflikten också om värdigheten att åldras och rätten att få en god omvårdnad. Det måste vara därför kommunen och kommunal reagerar så starkt, hand i hand försöker de slå ner strejken. Hemtjänstpersonalens krav slår in en kil i den bräckliga hegemoni arbetsgivarna och LO byggt upp. Staten slår sig gärna för bröstet, Sverige är bäst i världen.
Sverige är ett U-land. Och LO är U-landskramare.
Hoppet finns i Hässelby, självständig organisering bortom illusoriska föreställningar om samförstånd. Det är de som kan göra sjukvården till en mindre eländig plats. Det angår oss alla.
Att de poserar maskerade med en rödsvart poncho och har samma logga som V för vendetta gör saken än bättre. Stil, klass och rock n roll. Eller som Guy Fawkes säger; People should not be afraid of their governments. Governments should be afraid of their people.

Do the right thing
Slut upp den 7 Juni 15:30 på Hässelby-Gård, Astrakangatan 17, och demonstrera mot eländet.

Läs mer:
Hemtjänstarbetarnas hemsida
Arbetaren. Hårt strejkmotstånd
Diagnos. Pressmedelande samt uppmaning

Helt sjukt

2006-05-24T18:26:00.000+02:00

”Varför är du inte med i vårdförbundet?”
”De är så jävla lama.”
”Du har inte funderat på att byta över till dem då?”
”ehh..”
Jag sitter i en noppig tygfåtölj och äter godis. Chefen har alltid godis i en plåtburk inne på sitt kontor. När systrarna får sockernojan brukar vi sno lite snask från chefen. En helg plundrade vi hela plåtburken (som var fylld med Gott och blandat) och lämnade en lapp på burkens botten. "När katten är borta dansar råttorna på bordet. Glad påsk".
Vi har lönesamtal. Kolan kletar fast mellan tänderna, jag berättar hur mycket jag bidrar till verksamheten och chefen undrar mest varför jag inte vill gå med i vårdförbundet. Chefer gillar vårdförbundet. Och vårdförbundet gillar chefer, speciellt om de är sjuksköterskor.
Vårt lönesamtal är vårdförbundets goda exempel. En rendezvous med chefen, eller som ordförande Anna-Karin Eklund själv uttrycker det; det krävs två för att dansa. Dialog, dans och samförstånd. Jobbet är en fest!
Gemenskap och välfärd för alla.
Tillsammans utvecklar vi vården.
Samförstånd med arbetsgivaren. Dialog och avtal.
Men en chef är en chef är en chef.
Vi är kidnappade av historian. Det finns inget samförstånd, det finns ingen gemenskap och dialog. Det har aldrig gjort det. Men det är en fin berättelse.
Med ett anställningskontrakt som sträcker sig fram en månad i taget är lönesamtalet inget annat än förnedring.
”Du får femhundra eftersom du är så flexibel. Mer än så kan jag tyvärr inte ge”.
Chefen ser uppriktigt ledsen ut.
Det kan inte vara tydligare.
Vårdförbundet är också ledsna. Deras baksmälla kom i våras. De insåg att cheferna inte är med och dansar.
Alla ledsna.
Nu får jag ta skiten för generationers idioti.

"I wanted to destroy everything beautiful I´d never have. Burn the Amazon rain forests. Pump chlorofluorocarbons straight up to gobble the ozone. Open the dump valves on supertankers and uncap offshore oil wells. I wanted to kill all the fish I couldn´t afford to eat, and smother the French beaches I´d never see.
I wanted the whole world to hit bottom".

Vårdförbundet bjuder upp igen. De kraftsamlar. 50 sjuksköterskor demonstrerade på kampanjens kick-off. De vill ha dialog. Det var bättre förr.
Eller så förtränger vi de senaste 50 årens idioti och lär oss kämpa på nytt.

"I wanted to burn the Louvre. I´d do the Elgin Marbles whit a sledgehammer and wipe my ass whit the Mona Lisa. This is my world now. And those ancient people are dead.
We wanted to blast the world free of history".
- C Palahniuk. Fight Club.

Lingonvecka?

2006-05-18T20:49:00.000+02:00

"Jag kommer skriva en avvikelse om det här, bara så att du vet det".
"Ja gör det. Jag bryr mig inte". Sen klickar jag ilsket bort samtalet innan hon hinner påbörja nästa anklagelse. Bärbara telefoner är värdelösa när man vill slänga på telefonen i örat på någon.
Hela dagen har varit en serie fuck-ups.
Kommunen, blodcentralen och nu även narkossköterskan på operation är sura på mig. Det märks att stämningen är mer frustrerad på sjukhuset. Drar de in några platser på strokeavdelningen så ger det återverkningar på hela sjukhuset, hur lite ens klinik än har att göra med strokepatienter. Sjukhusets produktion (som det heter på ekonomspråk) är extremt känslig. Landstinget driver sjukhuset enligt samma ekonomiska surrealism som piskar upp börsindex. Kan Ericsson kan vi.
Några minuters försening någonstans på sjukhuset kan rubba hela dagens "produktion". När så sker, och det är snarare regel än undantag att saker och ting strular, så skäller vi på varandra. Sparkar nedåt och försvarar sin egen position.
Folk innesluts i smågrupper genom dessa defensiva handlingar. Man begränsar sin kamp mot nedskärningarna till sin avdelning, till sin klinik och isolerar sig från resten av sjukhuset. I slutändan isoleras man på från sina arbetskamrater, (hoppas att det blir hon som får sparken, inte jag, hoppas de lägger ner Hudiksvallssjukhus, inte vårt). Det är samma exkluderande mekanismer som lägger grogrunden för rasism.

En ny AT läkare har börjat på avdelningen. En närsynt Stig-Helmer-stackare. Först var han allmänt vilsen och osäker, det duger inte. Systrarna käkar sådana levande. Nu har han repat mod och tagit ett djupt andetag. Han är forcerat självsäker och pekar med hela handen.
En patient smäller plötsligt av, blir blå om läpparna och dimmig i blicken. Systern som upptäcker det larmar och vi börjar peta in slangar och försöker ta prover. Just då kommer Stig Helmer in. "Kan inte du komma och ronda nu?"
"Va fan det här är kanske LITE viktigare" Fräser systern.
En av de äldre systrarna som försöker få in en PVK i de krympande kärlen ser brännskadad ut i ren ilska.
"Men då kommer ju hela dan att bli försenad" Tjurar Dr. Helmer.
"UT HÄRIFRÅN!"
Strax därefter kommer narkosläkarna, alla perifera blodkärl har dragit ihop sig så de hugger helt sonika in en enorm spruta i ljumsken och aspirerar. Vi fyller på de nödvändiga provrören och kutar iväg till labbet. Helmer står och trampar otåligt. Han vill ronda nu.
Det är inte av missunnsamhet. Men något är allvarligt skevt. Stig Helmer har en ingångslön på ca. 25 000 i månaden utan att vara torr bakom öronen. Systern som vi handgripligen hindrade från att misshandla läkaren har 20 000 efter tio år inom landstinget. Det är hon som utför hans arbete, det är hon som får pricken från HSAN när han inte utför sitt arbete. Diskbråcket är en friförmån. Klart vi är sura.
Tidens melodi. Lägg ihop de senaste gisslen och landstingets strategi blir övertydlig. Osäkra anställningar, individuell lönesättning, individuellt ansvar för strukturella problem... söndra och härska stavas individuell anno 2006.
För att kunna föra en vettig kamp mot nedskärningarna så måste vi formulera inkluderande krav och involvera hela sjukhuset, all personal och i slutändan hela länet. För varje splittring och mellan avdelningar, sjukhus, yrkesgrupper och individer leder obönhörligen till försämringar för oss alla.

”Vad var det med henne egentligen? Har hon mens eller?” Stig Helmer flinar och ser sugen ut på malebonding.
Jösses. OK vi behöver inte inkludera precis alla. Hoppas han får sparken snart.

Never screw the crew

2006-05-15T23:19:00.000+02:00

Jag har aldrig.. FISIT NÄR JAG HAR SEX!
Vi sitter insvepta i filtar i vandrarhemmets samlingsrum. Det är utbildningsdagar med jobbet. Teambuilding och sammansvetsning. Vi ska utvecklas tillsammans genom att paddla kanot, diskutera verksamheten och dricka lådvin. Flaskan snurrar på golvet och systrarna skrattar så att de får fyllehicka. Några är rejält packade, de flesta ganska dästa av vinet och varmkorven. Läkaren har sjungit några studentikosa snuskvisor och nu leker vi "jag har aldrig".
Flaskan stannar och pekar mot mig. "Jag har aldrig fisit när jag har sex". Vi har snurrat flaskan i timmar nu, hur mycket kan man fråga om sex egentligen? Jag vet alldeles för mycket om mina arbetskamraters sexliv vid det här laget. Vilka som har haft en trekant, vem som inte har haft analsex och vilka som har onanerat på arbetstid. Har jag fjärtat så ska jag ta en klunk rödvin, har jag inte fjärtat så låter jag bli. Sedan gör alla i rummet samma sak. Ti-Hi-fniss. Därefter är det min tur att ställa en pikant fråga och snurra flaskan.

Landstinget fortsätter sin nedmontering. Si och så många vårdplatser ska stängas. En prekär resursarmé byggs upp, istället för fasta anställningar eller vikariat placeras jag och många andra i ett resurscentrum där vi lånas ut vid behov. I mitt fall kommer jag vara permanent utlånad till nuvarande arbetsplats. Det fiffiga är att chefen då har friheten att sluta låna in mig när hon behagar. Jag har friheten att ligga lågt och vara en snäll arbetare. Mauds dröm om ett LASlöst Sverige förverkligar sossarna i Gävleborg. Ingen reagerar nämnvärt, på sin höjd muttrar timmisarna om att alltid behöva vara redo att sälja sig några timmar till landstinget på kort varsel.
Ingen reagerar eftersom all tid går åt till att vänta. Under väntan jobbar vi i ständigt återkommande cykler. Dagpass, kvällspass, ledig helg, vardag igen. Sedan semester, då väntar vi på nästa arbetspass. Cykeln börjar om igen, snart återkommer ånyo det ögonblick då vi ska leva. Vänta lite till och fortsätt konsumera dig själv.
Jag har varit ett år på avdelningen nu. Det är en ständig väntan på att något snart ska hända, måste hända. Under tiden fortsätter vi att mekaniskt utföra det vi tvingas till. Att tiden går fort är bara ett bevis på att vårt tidsbegrepp har kidnappats. Alla lever i väntan på semestern, resten av året går på rutin.
Vi drömmer om en tid som vi endast behöver bli medvetna om för att verkligen leva.

"You play sick and I will mend
Let the action begin again my friend
You be patient and I'll attend

Let nurse give you a shot it's something to do
Took my pulse
Let nurse give you a shot it's something to do
I could love you I could love you "
- Sonic Youth

Jag dricker en klunk, vinet är kärvt och magen pallar inte mer. "Skål då!" ropar hälften av systrarna i mun på varandra och tjuter glatt.
Min tur att snurra flaskan.
Jag har aldrig.. snott på jobbet.
Alla dricker.
Det finns kanske hopp ändå. Flaskan snurras igen.
JAG HAR ALDRIG SUGIT EN KUK SOM SMAKAR GORGONZOLA!
Nej det finns inget hopp. Vi är bara ett tragiskt gäng med Tourettes syndrom.

Tillhör landstinget

2006-04-06T20:54:00.000+02:00

"Jag ska hem, vart ska jag gå?"
"Gå tillbaka till ditt rum, det snöar ute."
"Dra åt helvete. Låt mig va! Jag vill sova, var är mitt rum?"

Med staplande steg tungt lutad över rullatorn och katetern släppandes som en svans efter sig vankar han omkring på avdelningen. Han vägrar duscha och försöker spola ner kaffekopparna i toaletten. Hytter med nävarna och pendlar mellan surmulen självömkan och aggressiva utfall. Men han är inte speciellt sjuk, inte mer sjuk än vad som får anses som normalt hos en gammal gubbe. Inlagd för ohållbar hemsituation och sänkt allmäntillstånd. Vi behandlar honom inte, hemtjänsten är inte tillräcklig och kommunen vill inte ta sitt ansvar. Och han har inga döttrar som skuldbenäget tar över kommunens ansvar.
Så i väntan på boende fortsätter han att leta efter utgången. Alltid lika sur och med katetern i släp.

"Lilla horunge, släpp ut mig"
"Här, ta en sobril och gå tillbaka till ditt rum."
"Vad är det för jävla skit?"
"Det är för nerverna."
"Ja de är dåliga, bäst jag går och lägger mig."
Det är förvaring, inte vård, och vi har inte tid.

Jag går in i väggen. En giftig stank av träck och ättika slår mot mig när jag kommer ner till källarkulverten. Det är morgon och jag har dragit ut på den som vanligt. Hela källaren är översvämmad med avloppsvatten. Chefen har beordrat ner systrarna för att rädda det som räddas kan och alle man till pumparna. De har öppnat mitt omklädningsrum och förstått varför vi har brist på arbetskläder, berget med smutstvätt går från golv till tak och jag får springa gatlopp därifrån. Nu är jag förevigt ärrad. Ordning och reda är en helig dygd i vården.
Efter ett tag kommer rörmokarna. Stanken lär hänga kvar i veckor men städerskorna vägrar överge sitt skyffe trots våra inviter. Nej de tänker inte fika med oss, de ska sitta kvar här i källaren med avloppsaromen. Basta.
Rörmokarna hittar sedan förklaringen till varför avloppsrören närmast exploderade av övertryck.
Han lyckades ta mig fan fluscha ner en kaffekopp i muggen.

-----------
Tips! Veckans Arbetaren har en mycket läsvärd ledare

Dissident

2006-03-15T11:24:00.000+01:00

Nu är har utrensningen börjat. Svantes endlösung. Tyska klär landstingets politik bättre.
Snabba åtgärder och besparingar ska genomföras NU, de som manar till lugn och långsiktighet röjs ur vägen. Politikerna har gett Svante fria händer. Inga alternativ finns.
Jag fattar inte hur man kan överlåta ett helt landsting till en tandläkare. Alla vet att tandläkare är misslyckade läkare. Och han är ute efter hämnd. (Ja, jag är en anti-dentist, precis som Seinfield)

Ekonomerna har räknat ut att bemanningen kan vara 1,2. Ska vara 1,2 från och med nu då. Vad denna abstraktion innebär vet vi redan. 1,2 är ledningens våta dröm och vårt elände.

Systrarnas drömmar är blyga. Vi sitter tre personer i soffan och jäser efter lunchen. Vi är ganska obekanta med varandra och en syster pratar pliktskyldigt med oss andra. The story of her life, vi lyssnar avmätt.
"Jag har uppnått allt det där man drömde om som liten. Jag har gift mig, skaffat barn, har jobb och ett fint hus. Allt är så jäkla bra alltså, våra grannar är toppen. Alla är normala och trevliga, ingen som sticker ut eller
Så det enda som återstår är totalt mörker och tomhet då eller?"
Ibland hör man sig själv säga det man tänker högt, alltid i fel sammanhang.
”Nej (hon skrattar, jag pustar ut) men jag har kommit på att jag ska plugga till distriktsköterska. Här kan man ju inte fortsätt under de här förutsättningarna. Och det blir knappast bättre.”
Distriktsköterska. Då får livet genast mening lyckas jag tänka tyst för mig själv.
Så fort arbetsvillkoren försämras på sjukhuset flyr systrarna till distriktssköterskeutbildningen. Eller drömmer om den samme. Vår räddning ligger i att äta bullar och kontrollera blodtryck på en hälsocentral. Det kan inte, det får inte vara så här tamt. Det är inte ens exodus. Man är ju fortfarande kvar under samma arbetsgivare.
Stay and play. Sjuksköterskorna i Malmö visar vägen i deras kamp mot rättslösheten på UMAS. Det är hos oss alternativen till tandläkarens nedskärningar finns.
Fan, jobbet börjar om några minuter. Tillbaka till grottekvarn.

Recensioner

2006-03-05T23:08:00.000+01:00

Nytt och gammalt i fikarummet. Allt recenserat.

Hänt Extra
Helt klart den mest etablerade skvallertidningen. Sleazy och prasslig. Det ligger en trave med blandade årgångar inne i fikarummet. Tidningen är tidlös och precis som vin kan den med fördel låta åldras och lagras.

Veckans DAM
Värdelös skit som bara förtjänar de sämsta superlativen. Vem är det som köper tidningen? Det luktar frimurare och konspiration lång väg.

KLICK!
Jag började köpa klick istället för expressens fredagsbilaga när Ebba värvades till veckorevyn. Men Sofi är irriterande medioker jämfört Ebba. Klicks kändisbevakning är dock den bästa. Fokus ligger på Paris, Pete, Pitt och Persbrandt. Tillskillnad från Hänt Extras alla dansbandscelebriteter.
På avdelningen läser de yngre systrarna KLICK!, de över fyrtio bläddrar bara. Tidningen anses alltför dekadent.

Smittskyddstidningen
Ligger oläst tillsammans med landstingets interntidningar.

Lokaltidningarna
De kommer tillsammans med frukostvagnarna till avdelningen. På rasten skickas tidningarna runt i soffan, pappret krasar när systrarna stressar fram till dödsannonserna. Kanske kan insändarsidorna fånga uppmärksamheten, men bara för att se om vi fått någon mer ros.

Ny arbetskamrat
Med käck Göteborgsdialekt sitter han och berättar om sin "knådd" som är två år gammal och skolas in på dagis. Han tar sig till jobbet på en sportig cykel med tillhörande cykelställ och aerodynamiskhjälm. Han är duktig, erfaren, händig och har de rätta sociala färdigheterna.
En helt normal kille.
Hjälp!
Inget fel på honom, snarare tvärtom. Han verkar vara en bra snubbe.
Tomrummet efter syster Erik blev med ens tydligt. Erik var vegansnubben med jätteskägg och röda strumpor som simulerade ett nackskott när systrarna pratade om hjortsteken som skulle stekas till kvällen. "PANG mörda Bambi, det är gött det."
Han hade en sån där härlig nittiotalsvegan fuck off attityd och när man är två punx bland en massa commons blir det genast som i Ghost World. Nu sitter jag in i döden uttråkad och lyssnar på dagisäventyr och bäbisanekdoter. I bästa fall kan jag kan få igång ett samtal som slutar med att systrarna tittar oförståendes på mig med en det-går-nog-över-så-snart-du-växer-upp blick.

Sweetlife

----------
Läs fler recensioner här!

Överbeskyddad

2006-02-22T23:47:00.000+01:00

What am I to do with my life
(You will find it out don't worry)
How Am I supposed to know what's right?
(You just got to do it your way)
I can't help the way I feel
But my life has been so overprotected.
- B. Spears

Ibland känns det som om jag arbetar med min mamma. Eller rättare sagt fyra mammor.
Avdelningens grupperingar blir tydligast under helgerna då systrarna ser till att jobba samma helgpass med sina gelikar. Jag blir oftast jokern i gänget. Eftersom jag inte har någon familj är jag chefens flexibla triumfkort som spelas ut så fort någon vill byta helgpass eller liknande. Helgerna med mammorna är mitt värsta trauma. De känner sig obekväma och jag känner mig skyldig till det. Och känner mig därför ännu mer obekväm. Vi har verkligen ingenting gemensamt. DE LÄSER INTE ENS HÄNT-EXTRA. De läser veckans Dam. Pete Dorethy och Kate Moss? Inte en aning. Monacos prinsessor kan de utan och innan. Vi har inte ens vårdens minsta gemensamma nämnare, kändisskvallret, gemensamt.
Deras barn är i min ålder. Därför är jag ett barn i deras ögon. Har jag ingen matlåda med mig så oroar de sig. "Du äter väl ordentligt?" Väldigt rörande.
Det värsta är när jag ska kommentera deras ungar. De visar bilder på dem. "Är hon inte söt?" De visar upp tabeller i lokaltidningens sportsidor. "Han är med i det laget, känner du till dem?"
- Nej hon ser ut som en tråkmåns.
- Nej jag tycker sport är skittråkigt. Speciellt fotboll i division 5. För övrigt var det sportkillar som han som förpestade tillvaron för oss alternativa i plugget.
Ibland tycks det finnas en vädjande undertext. Min son är en 25 årig mambo som spelar world of warcraft dygnet runt, kan inte ni bli kompisar?
Eller brutalkommunikation:
"Min dotter är ihop med en looser, kan inte ni bli ihop? "
Nej nej nej. Tack.
Efter ett tag fattar man hur fel man har. Mammorna är mina bästa.
De drar ner arbetstempot, ingenting kan hindra dem från rasterna och pepparkakorna. Har man fullt upp med arbete spänner systrarnas sin strängaste blick in i en. "Vi har rast nu. Sluta jobba".
Ok.
Sedan blir det tyst. De bläddrar i royalistporren och krasar pepparkaka. Inget landsting i världen kan rucka på dem nu. Men. Hur bra det än är med moderlig back-up så känns det som Britney har en poäng. Vad fan ska vi göra?
"Fy fan, när jag kommer hem så ska jag lägga mig i soffan och äta praliner. Tänker inte göra någonting mer, skiter i vad Uffe och ungarna säger. Jag ska ligga och äta praliner." Systern halvligger i soffan med pepparkakssmulor över magen.
Kanske göra så då. Viktigt att äta ordentligt.

Opium för oss

2006-02-19T13:51:00.000+01:00

Allt blir bra. Det spelar ingen roll hur överjävligt allt är. Ryggen har börjat värka. Efter en arbetsdag känner man sig som en 80-åring, somnar så fort jag kommit hem för att vakna upp och inse att det inte händer något mer idag heller. Det har varit tungt den sista tiden på avdelningen. Systrarna blir sjukskrivna. Många börjar få nog. Men de är snarare knäckta än förbannade. Så fort chefen är borta pratas det om att säga upp sig och börja på en annan avdelning. "Vad som helst är bättre än det här".
Lönesamtalen är påbörjade. En och en kallas in till chefen för en diskussion i bästa sammförstånd. Det är en meningslös ritual påtvingad av vårdförbundet. Chefen uttrycker sig i klarspråk i sitt veckomail, "Vårdförbundet vill att vi har lönesamtal. Men det finns inga pengar att förhandla om".
Poängen med individuelllönesättning är att det ska vara en morot. Fast den är har ruttnat och finns ej mer. Bara vårdförbundet ser morötter där vi andra ser piskor.
En mina favoritsystrar löneförhandlade i fredags. Hon är med sina 25 år på sjukhuset en av avdelningens grundpelare. För detta får hon 21 000 kr i månaden. (Vilket är 2000 under vårdförbundets beljugna genomsnittslön.)
Eländigt är ordet. Därför knarkar vi söthet. Det spelar ingen roll hur överjävligt allt är, så fort jag går in på cuteoverload.com blir allt bra. Det är så sött att man får hål i tänderna. Vi trängs runt datorn och suckar ikapp. Måste kolla på nästa bild, kan inte sluta. Larmen ringer, ryggen värker, lönen suger och de svarta ögonen på en ullig sälunge får oss att skrika rakt ut i gullegull -överbelastning.

Tristess

2006-02-12T14:10:00.000+01:00

Detta är ingen kärleksförklaring.
Gävle är en jävla skitstad. Gå ut och stan dränerar ditt intellekt, hopp och liv. Kryssar bland snöslasket och skräpet över stortorget en lördagsnatt. Högljudda köer till korvvagnar. En blond tjej klampar irriterat med stövlarna. Fem meter bakom lommar hennes pojkvän med dålig balans och begynnande flint.
"Du får fan ta och sova någon annanstans! This is over and out! DU är så jävla PATETISK!" Snubben snubblar vidare och mumlar lite. Försöker följa hennes fotspår. Hon fortsätter likt Leila K skälla på ömsom svenska och engelska. "Fucking looser!"
Utanför Indiska smygröker ett gäng snorungar i fula basketskor och kallar varandra hora.
Värst är det på festerna. Utomhus kan man skynda förbi folket, stänga dem ute med MP3 spelaren tills man når hemmets avskildhet.

Jag är ledig. Det känns som en evighet sen. Måste tydligen bli full och vara social. Men det finns ingenting att göra i den här trista staden. Går till en fest. Blir attackerad av ett gäng grabbar så fort jag är innanför dörren. "Öhh Tjenare här ta en bolusdos du ser ju nykter ut en GT skaru ha fan ikväll blir det röj jag är så jävla bakfull från igår jag drack ASMYCKET sprit det finns fulöl i kylen". Munnen rör på sig och det kommer en massa ljud ur den. På väggen hänger Lasse Åbergvykort inramade, jag flyr till en stor svart bokhylla. Men där finns bara korgar och kuddar. Inga böcker, fan, kan inte ens se upptagen ut här. Låser in mig på toaletten ett tag. Väntar på back-up; Turken och Tor.
En snubbe med vaxad snedlugg verkar utgöra den här kretsens kulturella avantgarde. Han slår sig ner hos oss. Han ser ut som en innebandykille som gillar Kent. De är värst. Och han lyckas visa sig vara inskränkt, homofob, rasistisk, fejkindie och sexistisk under sin fem minuters monolog. Ler och skålar. Tor sitter med huvudet begravt i händerna. "Vanliga människor. Ack så enkla men ändå så komplexa". Vi smiter.
Imorgon är det ny vecka. Ledigheten är väl avvägd. Skulle den varit några dagar längre så kunde man hitta på något vettigt. Men då skulle risken vara stor att man inte återvände till arbetet. Helgen är gjord i rasande fart. Sova, supa, snabbmat, jag har varit en duktig konsument och imorgon fortsätter jag slita för kredit.

Skitstad. Ingenting är roligt här.

i tristessens fort blir ditt liv kort
kedjad till bojor du ska hållas kort

slåss för ditt liv innan din tid är förbi
slåss för ditt liv du kan aldrig köpa dej fri

- Gadget rimmar om Gävle på sin kommande skiva. Klockren grind-rens och ångest.

Time-Care

2006-02-05T15:45:00.000+01:00

"Du kan ju ta och lägga schema för Mars också". Säger Chefen finurligt.
"Varför då? Mitt kontrakt går ju ut sista februari". Mumlar jag över kaffet. Det är tidigt, jag är nästan medvetslös av trötthet. Jag och min flickvän sitter uppe om nätterna och kollar igenom Buffy the Vampier slayer serien. Sju säsonger och vi har glott igenom tre. Jobba, äta och Buffy. Eftersom vi lever på natten har vi inte tid att sova. Börjar se ut som en vampyr.
"Jag har fixat så att du får förlängt till sista Mars, jag jobbar på att kunna förlänga ännu längre". Triumferar chefen.
"Hurra, då kan jag genast gå och ta ett huslån". Min trötthet får det att låta för bittert. Det var inte meningen. Det är ändå lite skönt att kunna få ytterligare en månads uppskov. Det blir knäpptyst i fikarummet. Jag blundar.

Schemaläggning. Landstinget introducerade time-care nyligen. Ett nytt sätt att lägga arbetsschema. Kortfattat går det ut på att vi istället för att lägga fasta arbetsturer fritt fördelar våra arbetstimmar på en femveckors period. De enda begränsningarna är att arbetsdagen inte får vara kortare än två timmar eller längre än elva. Man får heller inte arbeta mer än sex dagar i rad.
Det är vi som tjänar på time-care säger de. Vi har nästa full kontroll över arbetstiden. Verkligen jättebra.
Det är knappast en slump att arbetsgivarna inför time care nu. Syrrorna som nu får sparken kommer att återanställas som timvikarier, och avdelningarna kommer att skära ner den fasta bemanningen till absolut minimum och täcka upp de intensivaste timmarna på dagen med timanställda. Flexibilitet gynnar sällan oss.

Socialstyrelsen uppskattar att omkring 4000 patienter dör varje år på grund av sjukvården. Det intressanta är att detta har ett direkt samband med politikernas personalpolitik. Inte medicinsk okunskap eller otillräcklighet.
Kommer ni ihåg mjältbrandsbreven som spred skräck i USA?
President Bush blev så skraj att han krävde att amerikanska läkemedelsfirmor skulle ha rätt att producera ett Tyskt patentskyddat läkemedel med hänvisning till att USA befann sig i en medicinsk katastrofsituation. Då hade totalt tio (10) personer drabbats. Ironiskt nog så ivrar Bush starkt för den amerikanska läkemedelsindustrins patentskydd på HIV mediciner. Ställ detta mot åttahundra dödsfall per dag av AIDS i Sydafrika.
Terrorattacken mot New York 11 september med 3000 döda fick USA:s kongress att godkänna en astronomiskt stor budget i kriget mot "terrorismen".
Vi har alltså en medicinsk katastrofsituation värre än anthrax och exploderande jihadister räknat i antal lik. Men det är inte ebola, terrorister, HIV eller fågelinfluensa som orsakar den i Sverige. Det är de som till varje pris ska förvandla vården till en lönsamhetshistoria. Några frikostiga budgetar är inte att tänka på. Istället räknas det febrilt på hur man ska göra sig av med ännu mer personal.
”Det är konstigt. Men ingen som arbetar inom vården vill det egentligen”. En arbetskamrat försöker bryta tystnaden i fikarummet. Jag öppnar ögonen. Systrarna nickar instämmande.
”JAG tycker om att arbeta inom vården!” Utbrister chefen.
”Jo, men det är ju för att du är chef”. Konstaterar någon.
”Vi pratar om oss på golvet”.
”Jag är lika mycket på golvet som ni!” Deklarerar chefen obstinat. Hon är märkbart irriterad.
Det blir tyst igen. Jag fortsätter blunda för allt, vill bara hem och kolla på Buffy.

I don´t see the logic in downsizing

2006-01-30T22:10:00.000+01:00

När det sker misstag i vården skriver vi avvikelserapporter om vad som har hänt, vilka är inblandade och vilka oönskade konsekvenser som orsakades av händelsen. Första dagen på jobbet gav jag en injektion till fel patient. "Fram med rumpan". Högg in kanylen och pressade in medicinen enligt konstens alla regler. Patienten måste trott att allt var under kontroll även om han säkert tvivlade. Det är som när man är hos frisören. Respekten för auktoriteter (frisörer, konduktörer och vårdpersonal) gör att man aldrig vågar protestera. Inte ens när saxen sakta demonterar ens tålmodigt utsparade hår till en Spock potta. Inte ens då vågar man protestera. Trots att man bett om popfrisyr eller tidig Elvisrockabilly. Saxen klipper och klipper, man sitter tyst och tror att frisören har en plan. Men de bara fortsätter att klippa, kletar in lite vax, blåser med fönen och skinnar en på stålar. Samma undergivenhet har patienterna mot oss. De tror att vi har koll.
Man inser misstaget, imploderar i ångest, och skriver ihop en avvikelserapport.
I mitt fall var det en injektion B-vitamin som var ämnad till den uttorkade alkisen i sängen bredvid. Ingen skada skedd, förutom den totala massakern av min självkänsla.

Nu när nedskärningarna närmar sig skrev jag en avvikelserapport riktad mot landstingsledningen. Lika bra att börja anmäla de skyldiga innan konsekvenserna av deras nedskärningar blir ett bittert; vad vad det vi sa? Runt 4000 patienter uppskattas dödas av sjukvården varje år. Den viktigaste förklaringen till detta är personalbrist. Nedskärningar mördar.

När upptäcktes avvikelsen?
I och med att landstingsledningens aviserade att
160 personer ska få sparken på presskonferensen den 20/1

Vilka konsekvenser får händelsen?
Försämrad vård för patienterna och försämrad
arbetsmiljö för personalen och tokångest hos oss som blir
varslade

Vad skulle kunna göras för att undvika händelsen?
Upphäv omedelbart beslutet om att skära ner på personal

Det ska bli intressant att se hur avvikelsen hanteras av ledningen. Antagligen strimlas den i papperstuggen. Tacka därför gud för faxen! Hunter S Thompson hade helt rätt i att faxen är det främsta inom all kommunikation. Med några knapptryck beemar avvikelsen iväg till lämplig mottagare på sjukhuset, om och om igen, överallt. Precis om i Star Trek.
Förövrigt är nedskärningsplanerna ren och skär Sci-Fi.

Garderoben

2006-01-25T15:33:00.000+01:00

Trots varslet fortsätter arbetet i stort sett som vanligt. De äldre systrarna är vana med nedskärningshot. Och patienterna är inte färre. På lungavdelningen stängde de ner fyra vårdplatser. Tidigare hade de konstant fem överbeläggningar. Nu har de nio.
Man slås av en frapperande känsla av lojhet inför de aviserade nedskärningarna. Ingen gör någonting. Som en äldre syster pedagogiskt förklarar läget:
"Lägg ner, det är ingen idé, om du försöker kommer du bara stånga dig blodig."
Pessimism eller realism?
Snarare ett motto format av flera års slit inom landstinget.
Är man bitter för att man jobbar inom landstinget eller jobbar man hos landstinget för att man är bitter?

Landstinget är den sista sovjetstaten. De ansvarar över folkhögskolor, lokaltrafik, sjukvård, konst och kultur. Det är ett helt imperium. Och för att inte tala om personkulten kring direktörerna. Via elektroniska kommunikéer skryter de om sina "kraftfulla" åtgärder, på internsidorna på internet möter man chairman Svantes allvarliga anlete, han talar om "vi". Vi måste bromsa kostnaderna, vi måste få budgeten i balans. Inte ens hemma slipper man dem. Varje månad skickas det ut en glansig pamflett med bilder på leende medarbetare, en intervju med någon chef som lyckats vända en dålig trend och visdomar från landstingstrojkan Svante, Måns eller Bo. Innehållsmässigt irriterande identisk med vårdförbundets medlemstidning.

Jag spenderar min lediga dag med att rota runt i en enorm hög viktiga papper som helt ostrukturerat blivit hopbuntade och gömda i klädkammaren. Freud kallade sådana här lådor för anala ventiler. Instängd i garderoben för att hitta alla de anställningsavtal jag avverkat. När chefen kommer viftandes med varslet hoppas jag kunna kontra med något. LAS eller vad som helst.
Jag kommer ur garderoben. Snart 25 år och först nu erkänner jag för mig själv.
Jag är en duktig arbetare. Självförakt väller över mig.
Jag är en lojal arbetare, en ja-sägare. Hata mig.
Hittade i alla fall kontrakten, jag har verkligen reat ut min själ till lågpris. Att se det så här svart på vitt är ett hårt slag mot självkänslan.

Bitterhet är inte rätt ord. Undertexten till min äldre kollegas motto visar på något annat. Det är just engagerade systrar, hur radikala och medvetna de än må vara, som bär upp hela verksamheten genom sin duktighet och lojalitet till arbetet (patienterna). I rena farten har man svalt hela illusionen om att göra moraliskt rätt för sig, värsta sortens Nightingale narcissim. Genom att ständigt ta skit ovanifrån gör vi, jag, alla patienter och oss själva en björntjänst. Det är verkligen omoraliskt.

Allting börjar med ett nej.

-------------------------
Tips
Släng vårdfacket i pappersinsamlingen. Diagnos finns nu som PDF att skriva ut på jobbet. Första nummret handlar om lönen, precis lagom till årets löneförhandlingar.

Överflödig

2006-01-24T13:55:00.000+01:00

Jag är så jävla lurad.
"Alla till fikarummet om fem minuter!"
Chefen ser ansträngd ut. Det är alltid illavarslande när chefen ser ut som om hon har drabbats av en stroke.
Kort därefter samlas vi i fikarummet, folk står ut med väggarna för att få plats. Alla ser trötta ut.
"Vi har inte fått ett klart bud för budgeten än, så vi vet inte hur det kommer att se ut. Alla dispensansökningar för fortsatt förlängning av vikariaten har blivit avslagna. Som det ser ut så kommer vi få dra ner 14 vårdplatser. Men vi vet inte. Det kommer nya bud hela tiden. Så vi blir tvungna att varsla alla vikarier nästa vecka."
Det betyder mig.
Och min förra klasskompis som började på avdelningen samtidigt med mig. Hon sa upp sin fasta tjänst hos kommunen i förrgår. Hon misslyckas le när hon känner allas blickar mot sig. Fan, fan, fan.
De dåliga nyheterna möts av norrländsk konversationsminimalism. Ingen ids säga något. Bitterheten ligger tjock i luften. Det är ingen idé. De ansvariga befinner sig så högt upp i byråkratin att inte ens Gud kan komma åt dem. Man vet inte ens vem som ska beskyllas, är det landstingspolitikerna?
eller landstingsledningen?
eller landstingsdirektören?
Antagligen allihop.
Arbetslös i Gävle från och med första mars, kul liv.
Grejen med vårdjobben är ju att slippa arbetslösheten. Folk kommer alltid att behöva vård och i och med det kommer det alltid att finnas jobb. Det är ett axiom, usla löner men tryggheten garanterad. Det lärde man sig tidigt av syokonsulenter, lärare, föräldrar och alla andra.
Det är kanske därför jag faktiskt blir förvånad. Speciellt när vi precis innan jul fick beskedet att nedskärningsfaran var över. Vi skulle få fortsatt anställning. Men från en dag till en annan ändras allt och utlöser en serie fuck up's. Lägenhet, ekonomi, hund och flickvän, allt blir mer eller mindre kört.

Dagen efter håller landstingsnazisterna presskonferens. 260 personer är tydligen överflödiga. Jag och 159 andra är övertaliga på Gävle sjukhus. De som inte var på plats i fikarummet fick reda på det genom tidningarna idag.
Jag är så jävla knullad.

Kommunen

2006-01-10T16:39:00.000+01:00

I ett avsnitt av Scrubs har det hänt en olycka på ett äldreboende. Doktorerna J.D och Cox får ta emot gamlingarna på akuten och börjar tempa dem frenetiskt. Alla som är feberfria skickas hem direkt utan vidare undersökning. 37,1 yeah! Bye bye grandma'! High five och vidare till nästa rullstolsdinosaurie.
Scenen summerar kärnan i sjukvården. Håll gamlingarna borta! Har undersökningarna väl påbörjats kommer de tvingas fortsätta tills ett stort 0-HLR skrivs i journalen. Ingen hjärt- och lungräddning, dvs. nu lägger vi ner. Som tur är ligger ansvaret för gamlingarnas omvårdnad hos kommunen, så vi på sjukhuset behöver egentligen bara bota det mest akuta och skicka tillbaka dem så fort de är feberfria.
Om det inte vore för kommunen.

[Kåmmuun] Bara ordet orsakar narkolepsi.
Är livet ett enda stort misslyckande kan du alltid lyckas inom kommunen.
Möjligtvis kan de kommunala rättshaveristerna finna kommunalpolitiken intressant. Men det får mest ses som en säkerhetsventil för psykiatrins resursbrist. Deras eviga överklagningskrig mot kommunens planer och 'opinionsbildningen' mot dessa i form av kryptiska affischer eller passionerad cykelagitering är trots allt harmlös. Länkarna talar för sig själv.

Kommunen har sedan 90 talet överlåtit mer och mer omvårdnad till anhöriga. I praktiken heltidsjobbande döttrar med egna familjer, som nu även måste hjälpa sin gamla mamma.
Det är dessvärre bara början. År 2020 kommer välfärdssamhällets armageddon. Då har antalet invånare över 85 år ökat såpass mycket att äldreomsorgen kommer urlaka kommunernas budget helt. Samtidigt konstaterar socialstyrelsen att kommunerna konsekvent har minskat på äldreomsorgen. Behovet av omsorg ökar och tillgängligheten minskar... det är logik bortom allt förstånd. Men det förklarar varför kommunens handläggare helt sonika vägrar ta tillbaka gamlingarna efter att vi på sjukhuset har 'botat' dem.
”Skickar ni hem han nu innan helgen skickar vi tillbaka honom direkt till akuten när han kommer hem” Hotade en handläggare förra veckan.

Vi har två betongbyråkratiska kafkainstanser som ska arbeta tillsammans för patientens bästa. Det slutar med att rullstolen knuffas fram och tillbaka mellan kommunen och landstinget samtidigt som de skriver anmälningar till varandra.
Precis lika skruvat som i Scrubs.

Nytt år, ny direktör, samma skit

2006-01-05T21:04:00.000+01:00

Han kommer som ett yrväder till sjukhuset. Skrattar hela vägen in till jobbet i sin nya tjänstebil och snart kan han säkert köpa ytterligare några för de 99 000 kronor som trillar in på lönekontot den 27e varje månad.
Redan innan tillträdet som ny führer på landstinget lyckades han med konststycket att orsaka ytterligare en våg med ilskna insändare och upprörda känslor. "Flera hundra tjänster ska bort" ler tillträdande landstingsdirektören i lokaltidningarna. Detta var hans första offentliga statement. Fuckface. Snubben är lika charmig och socialt kompetent som lasermannen.
Gott nytt år och god fortsättning! vi lär behöva det. Nu är det direktörens hårdare-taget-ism som ska styra upp den heliga budgeten.

Lite matematik:
Direktörens månadslön motsvarar 5,5 sjuksköterskelöner räknat på ingångslönen 18 000.
Det innebär att han skulle få betala 66 kr för en ljummen cheeseburgare på McDonalds om han skulle betala procentuellt lika mycket som en sjuksköterska.
Jämför man med en minimibetald kommunalare (14 000 kr i månaden) skulle samma cheeseburgare kosta direktör'n 85 kronor.

1 pitcher pripps (120kr) på sunkhaket Jackpot skulle kosta honom 660 kr
Garderobsavgiften på discot 120 kr
1 liter mjölk 39 kr.
En Capricciosa på Pizzeria Verona 275 kr.

Kan det bli tydligare? Landstinget har pengar, men fördelar dem till folk som gärna tjatar om kärnverksamheten (dvs, vård) men inte har ett dyft med den att göra.
Hellre fem nya syrror än en ny direktör.

Julafton @ work

2005-12-24T22:12:00.000+01:00

Julafton. Om det inte vore för att alla säger god jul skulle det gå mig förbi. Det är en vanlig arbetsdag. Med drygt 70 kr i storhelgs OB så kan arbetsdagen inte bli vanligare. Vi bjuds på sill och must också. Det hade jag tagit i alla fall, så det gör ingen skillnad. Lite bättre än en vanlig dag är det ändå. Är inte ett dugg bakfull.
Jag blev sjuksköterska i brist på fantasi.

Karl Bertil Jonssons Julafton. Berättelsen utspelar sig på den tiden då en fjortonårings drömmar inte med nödvändighet var av sexuell natur. Utan han drömde om hjältemod, ära inför konungen och den universellt rättmäktiga principen; att ta från de rika och att ge till de fattiga.
En patient får frossa. Det blir inte mer Karl Bertil än så här.
Har jag närt en kommunist vid min barm!
Fattar du vad du har gjort!!
Tykos julilska når ut korridoren där jag står och river bland pillren på medicinvagnen.

Som för många andra började allt med ett sommarjobb på morsans avdelning när man gick i högstadiet. För trettiokronor i timmen gick jag runt och samlade in matbrickor och hjälpte patienter till toaletten. Jag lovade mig själv att aldrig mer jobba inom vården igen. Nästa sommar var jag där igen för samma lön. Om jag verkligen var less på just vårdjobbet eller om det snarare var den första brutala kontakten med arbete i sig som knäckte mig vet jag inte.

Efter gymnasiet började eländet som brevbärare. I ett år stod jag i ett trångt bås, sorterade post och delade ut reklam från vitvarukedjorna. Paniken eskalerade, jag hatade den här meningslösa no-brain skiten. Karensdagarna blev många. Snart anmälde jag mig till högskoleprovet, kryssade hyfsat rätt och läste upp kompetensen på komvux.
Vågade aldrig söka in på de där roliga programmen inom kultur och humaniora. Valde istället ett säkert kort för att garanterat kunna få jobb. Ett jobb som åtminstone betyder något för någon.

Övertygade mig själv och kompisarna om en framtid i tuff uniform och blåljus på ambulansen.
Sjuksköterskeyrket är stigmatiserat, alla blivande systrar sätter sig alltid i försvarsposition när de berättar om sitt yrkesval. Våra 120 högskolepoäng och fil. kand. betyder ingenting. I slutändan står man med bajs upp till öronen och muttrar ändå. Möjligtvis gör de där 120 poängen att man distanserar sig till skiten med ord som faeces, defekation, stora A:n etc.
I början vill alla lika. Ambulansskötare och barnmorska är allmänt glamoriserat och det främsta argumentet till varför man blir sjuksköterska. Då är det mer OK. Fast man vet att så inte är fallet erkänner man det först för sig själv efter insikten att man är för svag för att bära båren. Därefter dissar man ambulansen inför kompisarna istället. Köra liktaxi, nej inget för mig, värsta skitgörat.

Hittar de piller jag ska ha, fortsätter runt bland patienterna. Det är inte så många som ligger inne över jul. De som gör det är antingen väldigt ensamma eller väldigt sjuka. Oftast både och. För en gångs skull hinner vi med det som måste göras och det man vill göra. Vi spelar skitgubbe (internt; clostridiumgubbe), frossar alladin, småpratar med patienterna och ibland känns det som man minglar snarare än arbetar. Lyssnar på alla berättelser, vet att det är löjligt, men ofrivilligt sublimerar jag Karl Bertil och skulle kunna dra till med något om vad julen egentligen handlar om, och för en kväll bli den altruistiska sjuksköterska som man ska vara. Tills den pikanta doften av defekterad julskinka möter mig på rum sjutton.
Det är jul på sjukhuset.

Julfest

2005-12-20T23:45:00.000+01:00

Lagom till årets slut brakade landstinget tillsist ihop. Ett par vänstervildar fällde sossarna. Högern fick därmed igenom sin budget, men inte ens de vill ta i den med tång. Helt förståligt.
För oss gick det bättre, nedskärningarna blir inte av, utan vår klinik fick nåd.
Beskedet kom lagom till julfesten. För många är detta årets fest.
Jag skulle ta med mig musik men CD brännaren fick syntax error. Fick nöja mig med att ta med en blandskiva. Det var synd. Hade laddat upp bränningslistan med indiekorrekt partymusik som ändå skulle gå hem hos systrarna. Helt utan postironi; the clash, the specials, ebba grön, moneybrother, bobby och ottis. Crem de la crem.

På vägen in eskalerade oron. Är kläderna over the top? Ska man ha slips? Fan jag glömde julklappen. Tänk om trivselsadisten tar över festen. Tänk om vi tvingas till förnedrande lekar.

Festen är ute i ett industriområde i en hastigt ombonad lunchrestaurang. Bland långborden med pappersdukarna och ett undanröjt dansgolv minglar vi runt med mousserande vin. Stressar i mig några extra glas. Är inte ensam om det. Pressure drop.

Julfester är speciella. Det är i regel det enda tillfället som hela arbetsplatsen är samlad privat. Vilket gör det till en unik möjlighet att analysera läget. I de här civila samanhangen ser man hur splittrat arbetskollektivet är. Precis som i mellanstadiet bildas snabbt smågrupper, några har förfestat, andra hade säkert velat utan att vetat. Det tisslas, några är högljudda andra grupper är mer tysta sammanhållningar för de som blir över.
Det är svårt att ge någon enkel förklaring till splittringen. Det handlar inte om löner, de skillnaderna är minimala, det skiljer på sin höjd någon ynka tusenlapp i lön mellan de mest erfarna systrarna och oss nyanställda. Nej svaret finns inte i det materiella. Precis som när statusen definierades utifrån när man blev vald till brännbollslaget i skolan , så definieras statusen efter liknande premisser även på jobbet. Men med en viktig skillnad. De coola är inte mobbartypen. De coolaste gör allt för att få med alla i gänget. De med lågstatus är de som ställer sig utanför kollektivet. Tråkmånsarna helt enkelt.

För att kunna driva krav krävs kollektiv styrka. Det förutsätter enighet. Vilket innebär att de som står utanför måste komma med i racet, konkret innebär det att tråkmånsarna måste släppa loss.
Mina blandskivor hade verkligen behövts. Kvällens mål är att få upp alla på dansgolvet, det skulle Emma Goldman gjort.

Efter julbordet sätter någon på en den hemskaste schlagerblandningen jag hört, alla låtar är upphottade med djungeltrummor och technosyntar. Hälften rusar upp till dansgolvet och tjuter ikapp till Barbados Magnus techoversion av kom hem.
Precis som i mellanstadiet bildas en dansring. Vi står och stampar rytmiskt och ibland intar någon cirkelns mitt med mer extravaganta moves.

Ringen krymper efter hand, och grupperna har bildats igen. Några ser mest ut att komma på bra undanflykter för att åka hem. Det gör förvisso jag också.
Smyger in bakom baren. Nu är det bara tre personer kvar på dansgolvet. Sätter på Soulman med Sam and Dave. På tre sekunder är dansgolvet fyllt. För några minuter råder en unik enighet, alla ser ut att ha kul.
Snart byter någon över till schlager och 80 tal. Men det spelar ingen roll, jag fick upp nykteristen på dansgolvet och nu släcker hon törsten med Xider.

Mission completed.

Tappar kollen efter några fler öl. Julfesten förflyttas till ett disco på stan, vi tar över helt, den brokiga skaran röjer omkull helrörsbratsen. Helt galet roligt att se. Det är faktiskt så jag tänker mig att "rörelsen" vänstern alltid snackar om ser ut.
På dansgolvet gnider en tokpackad syster skrevet mot mitt ben. Alla verkar tappa kontrollen. OK, vi vet att 99% av all discodans är mer eller mindre dålig sexsimulering, men Usch.
Detta är ett av de ögonblick jag hatar mitt liv.
Har en veckas ledigt efter festen vilket är bra. På den tiden hinner jag förtränga det mesta.

Nästa gång kommer jag att skriva om varför man blir sjuksköterska.

Ghouls night out

2005-12-04T00:33:00.000+01:00

En vanlig torsdag. Jobbar kvällstur och det är okej. Ute är det mörkt och snorigt, hemma är det dammigt och stökigt.
Ett falskt lugn ligger över avdelningen. Den varma lukten av sjukdom och desinfektionsmedel ligger tungt, det känns som om allt står stilla. Här springer inga stressade sjuksköterskor omkring i korridoren. Dåligt tecken. Larmdisplayen i taket avslöjar den febrila aktiviteten inne på patientrummen.

På rum två ligger en medelålders patient. Ganska risig, har en rejäl infektion som utvecklats till blodförgiftning. Allt är dock under kontroll, några dagars intensiv antibiotika behandling har stabiliserat patienten. Är inte direkt döende med andra ord. Räknat på en lång tidsperiod är överlevnadschansen noll, fast det gäller oss alla.
Sköterskan som arbetat dagpasset rapporterar att patienten tett sig orolig och ångestfylld under dagen. Svårt att få riktig kontakt med honom. Alla lab. värden går åt rätt håll.
Det delas piller, det delas ut matbrickor, patienter vill ha hjälp till toaletten och patienter vill ha hjälp från toaletten. Sysslolösheten ligger långt borta.
Inne på tvåan ligger patienten och vrider sig oroligt i sängen. Det ser ut som han har mardrömmar.
Varför står innedörren i slussen öppen för? Hela poängen med en sluss går ju då förlorad. Trots att dörren stängs gång på gång står den öppen nästa gång man passerar rummet.

Plötsligt ligger patienten uppvräkt halvt över sängkanten. Skyndar in i slussen, på med handskar och skyddsrock, snabbt vidare in till patienten och stänger dörren hårt bakom mig. Hör att låset klickar.
Tar tag om överkroppen, som hänger slappt över den uppdragna sänggrinden, patienten är helt lealös och jag har aldrig sett en så kritvit hud. Andningen är ytlig och snabb, han reagerar inte på tilltal. Fan. Fan. Fan. Försöker forcera fram en tanke i stressen. Blodtryck! då görs i alla fall något. Händerna är iskalla, trycker fingertopparna lätt över handleden, svaga snabba dunsar möter dem. Pumpar upp manschetten runt över armen, stänger ute omvärlden med stetoskopet och lyssnar spänt efter pulsationerna. 80 / 45. Illa.
Då slår han upp ögonen, blicken är lugn och stadig, "Det är ingen fara, han bakom dig är inte farlig." Jag fattar ingenting. Sen känner jag hur dörren glider upp bakom mig. Ingen där. Vänder mig mot patienten igen. Han ligger åter i sängen med slutna ögon.
Jag kreverar.
Några timmar senare på natten dör han. Fortfarande vet ingen riktigt varför.
Dörren i slussen har aldrig mer krånglat.

Och ja. Vi sitter med ståpäls i fikarummet även nu några dagar senare.
Mitt omklädningsrum i källaren, mittemot likrummet, har aldrig känts mer olustigt.

ps. Vissa saker är ändrade, men annars så är allt helt sant... no kidding.

Sköka, yes I am

2005-12-01T21:59:00.000+01:00

Jag är en social turist i social kompetens.
Lyckades ta initiativet i fikarummet tillsist. Sconessuccén kort därefter ledde till att några av de äldre systrarna börjar bli nyfikna på att byta fack.
Experimentet fortsätter. Hade tid över i tisdags. Passade då på att rulla håret på en dement tant. Grevinna kallade hon sig själv. Svårare än jag trodde, har sett morsan rulla håret på mormor hur många gånger som helst. Det ser lätt ut, men icke. Hemligheten ligger i att ha en kam med stålnål till handtag. Sen är det bara att synkronisera höger och vänster hand. När Hårnätet var på plats såg tanten ut som svamparna i Mario Bros.
För att bli fullt accepterad av vissa måste man bevisa sin duglighet. Några av dessa är väldigt tongivande på avdelningen. Nu duger jag i deras ögon också. Eller stämplas som queer.

Greys anatomy har tagit upp kampen mot Cityakuten på femman, eftersom sjuksköterskeföreningen i USA uppmanat till bojkott av serien blir det per automatik mer spännande. Läkarna tar all plats i serien, sjuksköterskorna är antingen sexiga eller sura biroller, vilket brukar korrelera med deras hudfärg och BMI.
Intressant är att sjukhussåporna har en så pass stor effekt bland befolkningen. Läkarnas frånvaro i verkligheten är en besvikelse för de som matats med deras konstanta närvaro i såporna. 40% av amerikanerna får sina sjukvårdsupplysningar och hälsoråd från just tv serier.
Cityakuten går ut vinnande i både saklighet och bra-ighet. Eller rättare sagt; Abby är snyggare än Grey.

Idag var det internationella AIDS dagen. En ytterst medioker tillställning. Gick dit bara för att. Visa upp en bra sida eller liknande. En del systrar på jobbet är tydligen hängivna saken, döende barn etc.
Någon föredetting från Fame factory sjöng julsånger och hade mellansnack i samma ämne. "En värmande sång nu i kylan, om att ha det riktigt gott tillsammans med familj och vänner istället för att stressa. Det är ju det julen handlar om". Artiga applåder och var kopplingen till AIDS epidemin fanns vet jag inte. En sliten bingohagga i bänken framför väste fram en låtönskning. När Åh helga natt började weilas fram smet vi ut. Inte ett ord om bromsmediciner, sprututbyten, kondomer eller patent. Bara julsånger, och Elton John då. Där går gränsen. Jag har aldrig horat så mycket på så kort tid. Skyndar hem till ännu en repris av Cityakuten.

Travkväll

2005-11-25T23:21:00.000+01:00

Landstinget är en byråkratisk klyscha. Ny chef har anställts igen, för 99 000 kr i månaden och tjänstebil ska han ta i med hårdhandskarna. Uppbackad av 5 miljoner kronor konsulter ska de storma in i landstinget som ett gäng nedskärningsninjor och sparka bort överflödet.

Läkarföreningen rasar. Eller invänder åtminstone "kraftfullt" mot Svantes uttalanden om att sparka 100 tals anställda. Jämför man läkarföreningen med vårdförbundet så lever de faktiskt upp till kvällstidningsverben.
Vårdförbundet väljer också sida. De håller med tillträdande landstingsdirektör om nödvändigheten att sparka personal. Därmed är vårdförbundet lamare än Sveriges riksförening för MS-sjuka.
Det är svårt, faktiskt omöjligt, att gå med i vårdförbundet.

Avdelningen var på ute på travkväll i tisdags. Det är något visst med folkliga spel. Bingo, trav och jack vegas är större än Gud, kyrkbänkarna gapar tomma men på travet är det trångt. Rödbrusiga män med solblekta tatueringar och gigantiska pormaskar står med kupongerna och skriker sönder stämbanden. Det måste vara paniken av att halva lönen just galopperade. Avskilt från läktaren ligger restaurangen, här sitter arbetsplatserna samlade. Vi åt flottig storköksmat och satsade pengar på pioneer max, pink daydream och midnight charmer. Roligare än så här blir det inte.

Vårdförbundet har satsat på fel häst. Där har vi det; travet, landstinget och facket i en perfekt metafor.
Deras triumfkort imponerar inte. Individuell lönesättning, hårdsatsning på ledarskapsutbildningar och total frånvaro av konfliktperspektiv.
V75 ger bättre utdelning än vårdförbundet.

Recept på framgång

2005-11-14T15:06:00.000+01:00

Febern slog knock out. Har legat i frossa och klimakteriesvettningar om vartannat i en hel vecka nu. Efter fem dagar kvalade jag in på hälsocentralen och nu väntar jag på att doktorns piller ska kicka in.

Har varit en social extremist på jobbet tiden innan sjukdomen. Nu när nedskärningar stundar behöver vi tagga ihop oss, ovissheten sliter på jobbrelationerna. Det har förekommer en del skitsnack och osämja behöver vi inte nu. Uppgiften är inte helt enkel men utan ett starkt systerskap har vi ingenting. Mitt framgångsrecept:

8 dl mjöl
2 tsk bakpulver
1 tsk salt
100 g margarin
3 dl mjölk
= scones

Fredagskvällen var kaos. Kirurgen skickade ner två patienter till oss, varav en kom hängandes över rullstolen. Patienten var riktigt risig, så hela kvällen fick halva personalstyrkan jobba för att patienten inte skulle chocka. Patienten skulle tydligen till intensiven men skickades fel.
Trötta på allt strul behövde vi något annat. De gistna relationerna mellan vissa ansträngdes allt mer. Inte bra.
Så på lördagen bakade jag scones och spelade morgonmusik för systrarna. Hela förmiddagen satt vi i sofforna, kladdade marmelad och gjorde topplistor. All möda med mjölet värt.
När jag började inom vården trodde jag att det var kört. Evigt dömd till ensamhet bland bullmammor och bebissnack. Tills nu.

Helt plötsligt diskuterade vi musik; Flygplanskraschers inverkan på popmusiken (buddy, ottis, aaliyah etc.), heroin och rockvrak.
Vissa nödvändiga referensluckor behövs fyllas. Kanske lite elitistiskt att kräva att en ensamstående trebarnsmorsa från Forsbacka ska ha koll på Velvet underground och Sonic Youth. Men det finns tid för rockhistoria också.

Det kändes som någon öppnade fönstret i ett kvavt rum. De systrar som tidigare varit stela gentemot varandra släppte nu taget och började äntligen prata och skratta tillsammans.
Allt som behövdes för att tagga ihop systrarna var lite Billie Holliday, Ottis Reding och scones.

--------------------
Klinikens julfest planeras, arrangörerna vill att jag ska DJa lite "schysst soul, annars kommer det bara bli schlager hela kvällen".
Hjälp! Jag har lurat mina kollegor. De tror att jag är en soulish snubbe med gubbkeps. Fuck, jag har pinsamt lite soulskivor i ägo. Mest för att jag inte vet vilka jag ska köpa. Soulja och andra wiggers, ni måste hjälpa mig här!

Vi vet inte

2005-11-03T23:46:00.000+01:00

Vi balanserar fortfarande mellan ovisshet och en liten förhoppning. Blir nedskärningarna av eller fortsätter vi som vanligt ett tag till? Osäkerheten gnager, vi håller andan och väntar. Engagemanget i arbetet får vänta. Så länge ovisshet råder känns det meningslöst att försöka styra upp arbetsmiljön, vi vet inte om vi kan jobba vidare eller inte. Det är synd. Avdelningen behöver en uppfräschning. Gardinerna, tavlorna och de hemvävda trasorna på väggarna kan endast beskrivas med negativa superlativ såsom fruktansvärt, horribelt etc, men det är en strid som får vänta. Engagemang vore att kasta pärlor till svinen i landstinget.

Vi kan aldrig veta.
På dagens step-up pass marscherar ledaren taktfast med höga knän. Tjuter och tjoar som vanligt i headsetet, men idag lägger hon till en speciell rörelse. Vi börjar sparka och slå i takt med italotechnon.
"Det här är till sjukhusledningen!
Tänk på dem som försöker få oss att arbeta varannan helg när ni sparkar!
Woohoo!"
Jag är kär.

På onsdagseftermiddagen desinfekterar jag och en syster en sal efter att patienten skickats hem. Kanske var det spritångorna.
"Vi måste stötta undersköterskorna i fall de får sparken". Började jag.
"Absolut".
Desinfektionen sticker i näsan, vi gnider in varenda mutter och pinal i sprit. Detta görs efter varje utskrivning.
"Sparkar de jävlarna undersköterskorna så kan de räkna med att vi plötsligt blir sjuka. Allihop. Ligger hemma med rännskitar. Bara så där".
Om förbannad hade ett ansikte, då har jag sett det.

Våra insändare har dagligen publicerats i lokalpressen. Snacket har börjat gå på sjukhuset. Tydligen har en hemlighet avslöjats.
Sjukhusledningen börjar vackla, "det är olyckligt att besparingsförslagen har läckt ut".
Men vi vet aldrig. Bollen ligger hos dem. Och stämningen ute på avdelningarna är spänd. Saker och ting kan börja hända.
Ett problem bara.
Vi vet inte.

----------------
Insändare finns att läsa här, här och här.
GD publicerar inte alla insändare på hemsidan så här kommer en till från dagens tidning:

Gruppterapi på hög nivå
Har precis arbetat färdigt, vi dröjer kvar i fikarummet. Någon redogör för matplanerna inför kommande middagsbjudning, en annan pratar barnbarn. Allt är som vanligt på sjukhuset.
Salarna är fullbelagda, vi telefonterroriseras av akuten, de behöver lägga in mer patienter.
Ledsen vi har redan överbelagt.
Sakta bygger vi upp oss. Det är något visst med fikaraster, det är gruppterapi på hög nivå.
Vi nås av senaste nytt från landstingets budgetbalansering, sjukhuset är ett ekonomiskt Estonia och nu måste verksamheten stympas än mer.
Ta bort där, lägg ner här, vi har hört det förut.
Nedskärningarna hugger som en kniv i ryggen. Allt går ur en, vi sjunker ner lite djupare i soffan oändligt mycket tröttare.

"Why do I give valuable time
to people who don´t care if
I live or die"
- Morrissey

Landstinget i Gävleborg toppar sjukskrivningsligan.
Gym och rökförbud är en fin åtgärdsfernissa, men känslan av maktlöshet och känslan av att inte kunna ge den vård patienterna ska ha blir inte bättre av vältrimmade biceps. Det är föga troligt att vi mår bättre av att arbeta varannan helg och det är högst sannolikt att en redan dålig arbetsmiljö blir ännu tyngre när ett mindre antal personer ska ta hand om en större vårdvolym.
Går hem, nu är ingenting roligt längre.

Fiendes fiende

2005-10-30T18:53:00.000+01:00

Maktrelationerna är komplicerade på sjukhuset. Det finns t.ex. ingen automatisk motsättning mellan oss och avdelningschefen, vi har faktiskt samma intresse i att få mer pengar till avdelningen. Samförståndet krackelerar först när chefen motvilligt måste verkställa politikernas beslut.
Jag har fått omvärdera avdelningschefen ganska mycket. Just nu råder ett fult rävkrig inne på sjukhuset. Inte en dokusåpa i världen kan skapa liknande intriger.
Det är mycket skrämselskott från mellancheferna, dramatiska utspel och konsekvensbeskrivningar. I slutändan är politikerna beroende av väljarnas stöd. Den som driver igenom omfattande nedskärningar blir knappast omvald. Chefen är plötsligt en tillfällig förbundsförvant i kampen mot ledningen.
Kanske är det därför de äldre systrarna verkar så pass oberörda.
De bokstavligen fräser när man för nedskärningarna på tal.
De har hört samma snack i över tjugo års tid nu.
Eller så är det bara rent ointresse.

I och med de aviserade nedskärningarna väcktes ett visst engagemang på avdelningen. Jag och en kollega satte igång att massproducera insändare (den första fanns att läsa i arbetarbladet idag) Mer kommer. Blir undersköterskorna sparkade spelar vi ut fler kort.
Intressant är att systrarnas ilska främst riktas mot facket och inte mot avdelningschefen. Det är snurrigt, den marxa kompassen har gått sönder. Eller?
Fackföreningarna stirrar sig blind på kampen för löneökning i si och så många procent. Så långt kan de bistå medlemmarna, och utan att utgöra något hot. Diskursen börjar vid självbestämmandet. I landstinget står inte den grundläggande motsättningen mellan de som äger och vi som arbetar, utan mellan de som ger order och vi som tvingas lyda. Så viljan att själv kunna bestämma över arbetet, eller livet självt om man ska hårdra det, är brännpunkten. I den konflikten kommer facket aldrig bistå oss. De lever i en sån symbios med landstingsledningen att ett slag mot endera av dem skulle döda båda.

Efter arbetet går vi till gymmet. I ett svagt ögonblick hängde jag med till ett step-up pass. Vi står i prydliga rader och trampar framför en bräda, försöker koordinera armar och ben till alcazar. Känns som Maoistisk disco, detta ska bli en vana.
I bastun sitter två ambulanskillar och ljuger. Porrsmiskar i luften och låtsas sucka och beklaga hur dåliga 20 åringar är i sängen.
"Man måste lära dom allt".
När de pratar jobb blir jag mörkrädd på riktigt.
"Fan det är jobbigt nu när det är höst.
Du vet psykiskt svaga personer blir ledsna av mörkret och försöker ta livet av sig".
Simple as that. Vissa saker kommer aldrig tillåtas bli komplicerade.

Väntar med spänning på fortsättningen. Kamp mot nedskärningar is the shit.

-----------
Till sist en mycket trevlig länk för oss vårdknegare
http://diagnos.blogg.se/

Moderna tider

2005-10-26T23:23:00.000+02:00

Man vet aldrig säkert. Trodde i min enfald att taylorismen var en historisk parantes till tiden då allt var svartvitt.
Är på heldagsutbildning för lära mig hantera mätinstrumentet Zebra. Vi ska lära oss att stöpa om vårdarbetet till ett värde mellan 1 och 4. Ulla 21 år som är frisk för övrigt vårdas under några dagar förvandlas till en etta, Urban är en sängliggandes dement 100 åring som läcker ur alla tänkbara hål, han är en fyra. En susning går genom statistikerna. Fyra, tungt det.
Landstinget har hamnat i regress, nu har tidsstudier och andra effektivitetsmätningar fått högsta prioritet. Zebra är ett av många instrument där vi dagligen ska mäta vårdtyngden.

Zebraexperten börjar med dåliga nyheter. Ostfrallan är insparad på grund av budgetläget. Vi får nöja oss med kaffe och skorpor.
Ett ont sorl stiger från undersköterskornas hungriga bukar.
Sedan börjar en åtta timmar lång högläsning från overheadbilder. Föreläsaren freestylar lite och ger rådiga tips till de viktiga mätningarna. Kulspetspennor syns bättre än blyerts. Mindre kladd.
Landsting och kommun är de talanglösas karriärstege. Allt är tillåtet för en fin verksamhetsberättelse. Om det har kvalitet spelar ingen roll.

"Kvalitetsförlusten som är så uppenbar på alla nivåer av skådespelets språk, hos de föremål det lovprisar och hos de beteenden den styr, är bara ett uttryck för en grundläggande egenskap hos den verkliga produktionen som ställer verkligheten åt sidan: varuformen, som överallt är densamma, det kvantitativas kategori. Den utvecklar det kvantitativa, och den kan utvecklas bara i detta."
- Debord

Sjukhuset är ett ekonomiskt Estonia. Trots det har vi en stab zebrastatistiker vars enda uppgift är att sammanställa färgglada exceltabeller om hur tungt det är på avdelningarna. De räknar ut medelvärden och index, sedan beslutar ledningen. Spara in här, ta bort där.
Verkligheten är lättare att hantera efter en ekonomisering. Att sitta och analysera Zebraindex är som Suduko, vilken nolla som helst kan sitta och laborera med siffror, men när landstinget gör det sjunker vi ytterligare en bit.
Det är så illa att en framtida haverikommission kommer vilja begrava landstinget i betong.

Vi kan aldrig veta. Får efter dagens slut höra att ledningen tar i med hårdhandskarna. Fem arbetskamrater har blivit varslade. En undersköterska är över sextio år och har arbetat hela sitt vuxna liv på sjukhuset. Det hela känns overkligt.

Knaprar på en torr skorpa, vad har jag gjort för att hamna här?

En av undersköterskorna på zebrautbildningen muttrar med munnen full. "Jag fattar fortfarande inte, varför ska vi zebra för? Det har ju ingenting med vård att göra."

"Why do I give valuable time
to people who don´t care if I live or die"
- Morrissey

Influensa

2005-10-23T17:35:00.000+02:00

Hata höns och andra farliga fåglar.

Sittandes på rad vaccineras vi mot influensan på avdelningen. Inte fågelinfluensan, men några andra influensor. Hong Kong tjing tjong typ.
Tamiflutravarna växer lite högre i medicinrummet. De är antagligen mer åtråvärda än Dolcontinet och Morfinet nu. Alla vill knapra piller.

Nya PM börjar cirkulera. Patienter från här och där ska testas för ditt och datt. Aldrig har ett gäng döda fågeluppfödare och Gäss väckt en sån farsartad fruktan. Fågelskrämmor ordagrant.
Jag är mer rädd för Canadian goose.
Vi har fyra isoleringsrum som ska täcka upp behovet för hela länet. Oftast är de ockuperade av MRSA (Resistenta bakterier), diarréer eller döingar som kommunen vägrar ta hand om. Så Aftonbladets skräckscenarier om nödvändigheten att isolera tusentals snoriga svenskar under influensasäsongen kommer bli svår att genomföra. Landstingsledningen har dessutom seriösa planer på att lägga ner infektionskliniken. Budgeten ska balanseras. Hur det nu ska gå till.
Ett räkneexempel från Göteborg:

En kille semestrar på Cypern. Kraschar ner i poolbottnen, efter någon veckas sjukhusvistelse åker han hem till Göteborg för fortsatt rehabilitering. Ingen tänker på MRSA. Synd. Nu några år senare konstaterar man att den här patienten sammanlagt kostade 30 miljoner kronor och några dödsfall i och med all smittspridning av MRSA. Hade vår resenär hamnat på en infektionsklinik med isoleringsmöjligheter hade kostnaden uppgått till några tusenlappar. Plus att ingen personal och patienter hade behövt bli smittade.

Ännu mer synd är att landstingsledningen inte fattar det. Istället medför deras tänkta sparpaket ökade kostnader, att vårat landsting ligger 200 miljoner minus är helt förståligt.
Kort efter infektionsklinikernas nedläggelse i England spred sig MRSA okontrollerat över landet. 200 patienter strök med i rena farten. Per år.
I Sverige är MRSA spridningen kontrollerad. Nästan. Smittskyddsinstitutets hemsida visar en stadig ökning nu. När tröskeln väl är nådd går det inte att kontrollera längre. Det är en epidemi som pågår i det tysta, långt borta från skräniga höns och fågelskit, men väl mitt bland oss här i Glada Hudik, sura Gävle och fula Bollnäs.
Fågelinfluensan är fortfarande ett hypotetiskt hot, MRSA är reellt. Synd att de inte fattar det.
Jag är rädd för hönsen i landstingsledningen.

Just nu kris

2005-10-17T20:18:00.000+02:00

Det är kris på sjukhuset. Budgeten har gått åt helvete, personal ska friställas, vårdplatser stängas, men om detta bryr vi oss lite.
Det blir ingen mer gratis frukost fralla på fredagar.
Det är dags att lägga schemat över jul och nyår.
Det är kris.
Ingen förutom jag vill jobba julkvällen.
Bryta ihop och gråta.
Då slipper man.
Chefen rycker in. För verksamheten. Och fikarasterna är en oändlig kakofoni kring rätt och orätt, julliv och familjeliv, om detta bryr vi oss.
Det är lite som en nära livet upplevelse.
Sådant engagemang är sällsynt.

Lappar överallt.
Diska efter dig, din mamma jobbar inte här.
(- Nej, men det gör Tessan.) = Lustig kommentar.
Spola med duschen i golvbrunnen när du använder toan.
Fäll ner ringen.
Sprita händerna innan du tar av dig skyddsrocken.

zzzzzz Det är tydligen viktigt att påminna varandra. Varenda avdelningsmöte tar den självpåtagna ordningsvakten ordet.
Det vore bra om alla tog och diskade upp efter sig.
Så fort någon glömt, om än bara för just den enda gången, dyker kom i håg lapparna upp. Med clipart och tredimensionell wordart rubrik.
Viktigt! Knyt ihop tvättsäcken ordentligt.
Om detta bryr vi oss. Om sjukhuset så rämnar och fågelinfluensan rensar, så är i alla fall disken diskad och toan skurad.

Hopeless case of a kid in denial

2005-10-16T21:19:00.000+02:00

Jag är luttrad. Eller under luttring.
Det märks när det är en ny AT läkare på akuten, plötsligt ska varenda alkis läggas in. Jag är trött på etylikerna. Direkt från den smutsiga misären i de röda femvåningshusen på Vindraget, "knivdraget", kommer de in på avdelningen i ett par skitiga kalsonger. Stinker lök, snus och ättika. Hungriga och sura, snart börjar de hallucinera. De är inte sjuka, bara miserabla.
Det är något visst med etylikerna. De har alltid flera tusen i plånboken, och då menar jag tusenlappar med Gustav Wasa, de är söliga som få. De hinner knappt anträda rummet innan radion är nermonterad, kaffet utspillt och rummet förvandlats till en alkokvart. Total remake på två minuter.
Vill inte ligga inne, vi vill inte att de ska ligga inne men läkaren är för orolig för att skriva ut dem.
Får de vård slutar det i rättshaveriet.
Som när en fyllo sket på sig i taxin under hemfärden från avdelningen. Telefonen sprakar när diskanten spräcks av desperationen.
Jag ska fan i mig stämma er!
Varför då?
Det är ju erat fel att jag sket på mig i taxin!!
....
Jävla horor!

Otrevliga patienter är en sak, hopplösa en annan. Kommer aldrig ifrån känslan av meningslöshet när man vårdar dem. Inom en vecka sitter de och sluddrar på akuten igen. Håll för näsan, på med duschen, smutsen rinner ner i golvbrunnen, ett fåfängt försök att fräscha upp.
"Fan jag fattar inte. Det är den där jävla surfittan på soc.
Det är hennes fel.
Jävla hora!
Du, kan du ta och duscha röven på mig?"

Knark

2005-10-10T00:00:00.000+02:00

Så du röker hasch? Du röker hasch!
Nej det gör jag inte jag har varit nykter hela veckan!

Så du röker hasch? Du röker hasch!
Jag är bara mänska ibland så tar man sig en blecka.
Tar fram en rizzla och rullar upp jollen
Suger in det söta och blir snurrig i bollen
Puff puff sen är jag uppe bland molnen
- Las Palmas

Jag är väldigt fördomsfull av mig. Känner igen en förbrytare på flera mils avstånd.
Det är byxorna som avslöjar dem.
Knarkare, nazister, polska maffian och höggravida kvinnor som röker har en sak gemensam:

Förbrytarbyxor. Be aware.
En kille kom och tiggde kanyler och sprutor här om dagen.
"Jag måste få lite av er. Jag har sprickor i taket som måste fyllas igen."
Han såg inte så knark ut, välrakad och kanadagås jacka men hans armybyxor gör honom misstänkt på sannolika skäl.
"Jaha? Gå till Clas Olssons då."
"Nä, jag behöver kanyler, du förstår det är väldigt smala sprickor"
"Spackla igen dem då"
"Jo men nu är det så här att jag är narkoman också."
Tjenare. Det säger du.
I arrest my case.

Fest

2005-10-09T23:59:00.000+02:00

Hon roterar med bäckenet framför mig, i en spiralrörelse går hon ner på knä, sträcker upp armarna och börjar skaka brösten. Folket runt omkring klappar i takt till arabschlagern tjuter och busvisslar. Det är meningen att jag ska dansa tillsammans med henne. Typ jucka med magen och göra vågrörelser med armarna. Hon rullar med axlarna och rör sig ner mot golvet, lockar med pekfingret.
Det här ett av de ögonblick jag hatar mitt liv.
Jag är inte ens full.

Klinikfest på en libanesisk bowlingresturang. En gammal ICA butik ombyggd till beduintält / bowlinghall / pizzeria / kiosk / resturang. Det bästa från alla världar. Integrerat i en villaförort. Ruggigt multikulti.
VIP hörnan är ett rum inrett som ett nomadtält. Barfota bland skålar med grönsaksmos, persilja, citron, allt vitlökspepprat och mer persilja. Vi sitter på kuddar och försöker umgås. Tillskillnad från arbetet träffas vi nu frivilligt.
Det är kul att se arbetskamraterna i smink och utan sjukhusets bomullskläder. Med rouge, blommiga cardigans och gardinbyxor är de helt annorlunda.
After work är ett socialt limbolandskap där makten utgår från suputerna och bärs upp av torrbollarna som dricker bubbelvatten och skjutsar hem oss vid efter sista beställningen. Hierarkin förändras i takt med att promillen ökar i blodet.
Det är kul att se dem fulla. För många är detta enda gången som pappan är hemma med barnen. Trygga i tanken att pappa skämmer bort ungarna med pizza eller McDonalds halsar de Xider och husets vita.
Efter två flaskor börjar förhandlingarna. Chefen blir hårt ansatt av den fackliga fyllan, jag själv fixade heltidstjänst, en annan förhandlar till sig nya arbetsuppgifter. (Pelle-jöns marxister ser säkert en massa tendenser och strukturer i dimman.)
Någon rycker tag i handleden. Det är den förbannade magdansösen som har återvänt.
Vaknar illamående, gå upp till jobbet efter en klinikfest är tungt, dessutom har den förbannade ångesten återvänt.

Humorolgi

2005-10-04T23:59:00.000+02:00

Varför har vi så roligt när vi arbetar?
Det kan omöjligtvis bero på arbetet.

Det skojas och skämtas. Skrattar och fnissar.

Humorns fysiologi är mer än att visa tänder och bli klimakterieröd i nyllet när doktorn drar snuskiga ordvitsar.
Skrattet i sig påverkar hela kroppen positivt i ett komplicerat samspel mellan nervimpulser och enzymutsöndringar. Immunförsvaret stärks av fler vita blodkroppar och förändrade immunoglobeliner samtidigt som stresshormonerna sjunker. Kroppen blir helt knarkad när vi har roligt.
Det viktigaste är dock att skrattandet bildar serotonin. En stunds skrattande kan ge smärtlindring i flera timmar på grund av serotoninet. Därför har cancerpatienter börjat få kolla på helan och halvan när det är kört. Skalliga skelett draperade i en blek hudkostym sitter i rullstolarna och fnissar till svartvita tjockisar som snubblar runt till glatt pianoklinkande. Snart lika döda som alla andra tv tittare. Biggest looser knäpp Du blir vad du äter knäpp Paradise hotell knäpp knäpp knäpp. I princip är det ingen skillnad på livet som döende cancerpatient och levande tv konsument. Jeopardy knäpp Vänner knäpp.
Kanske är det roligt på jobbet för att smärtlindra. Allt för att kunna ha råd med tv tittandet och en skål ostbågar. Hög på serotonin och 32 kanaler knäpp knäpp knäpp.

Ö.L.I

2005-09-28T16:09:00.000+02:00

Tisdag
Mina luftvägar har blivit ett tillhåll för snusk och bakterier. Med viss svårighet hålls snuvan instängd, det känns hur det fermenterar sjukdom i hela kroppen.

I regel låter jag det inte föranleda sjukskrivning. Dagen har gått åt helvete i och med att man arbetar ändå. Små nyansskillnader på en mörk skala. Det är bättre att spara sjukskrivningarna tills dagar då man är för frisk för att jobba.
Bestämmer mig i morgon 05:45 om det ska bli en karensdag eller inte.

Onsdag
05:45
Mår skit. Stannar hemma. Tackar gud för Canal +. Avverkar Supersize me och school of rock under förmiddagen. Dagen lär fortsätta i samma meningslösa halvliggande läge.

Esprit d'escalier

2005-09-13T23:59:00.000+02:00

Pjuff. Så vart det. En liten kinapuff sen var det tyst.
Avdelningsmöte. Chefen öppnar med citat från MBL; Det är jag som har rätt att leda och fördela arbetet. Passar det inte så förflyttas ni. Det är fakta.
De som byggt upp ett svar på tal punkterades och alla sjönk degigt lite djupare ner i soffan.
För säkerhets skull bedyrade chefen vår brukbarhet, det finns arbetslösa sjuksköterskor som vill åt era jobb. Inget tjafs, hålla käften och lyssna.
En kort ultimatum. Antingen jobbar ni alla sex nätter var eller så måste si och så många jobba 50% dag och dito natt. Två veckors betänketid, sedan börjar ett nytt avtal gälla, ett avtal där OB tilläget för nattarbete skrotas tillförmån för lite arbetstidsförkortning. Det är ett bra avtal, det råkar bara slumpa sig så att just vi på våran avdelning förlorar på det. Attans.

Mötet avslutas. Skulle ni ha ett fackligt engagemang så skulle det inte behöva bli så här.
Chefens klarsyn igen. Det stämmer, de flesta på vår avdelning är oorganiserade och fackombuden lyser med sin frånvaro. Det finns inte ens ett skyddsombud och vi står dagligen med bakterier och kemikalier upp till halsen = tryggt.

Tiden efter chefens monolog störs av en gnagande irritation över all vass ironi och syrliga kommentarer som gick till spillo. Stubinen till smällaren brann av, baktände och sedan breder sig en lång tystnad ut över allt vemod. Tyst jobba på.

Summan av kardemumman

2005-09-01T23:59:00.000+02:00

Tillsist kom chefen viftandes med ett anställningskontrakt, om än bara för en månad framåt. Och så lär det fortsätta månad för månad. Dålig framförhållning eller flathet mot landstingsledningen, vad vet jag.

Förra veckan avled sommaren definitivt. Raggarrundan säger farväl och glödlamporna välkomnar hösten. Det är mörkt när jag går till jobbet.

I torsdags var det after work. Det spelades lufttrummor till Sepultura, vi kom lite senare, lite fullare till krogen. Det gick bra tills jag spontanspydde i en buske. Men det berodde på maten. Dock utnämnd till festfixare av chefen, det lönar sig att vara törstig.

På måndag personalmöte. Det kommer brisera, nattpersonalen kommer tvingas sänka sin lön med ca. 3000 kr. Och dagpersonalen kommer tvingas jobba natt utan OB ersättning. Vårdförbundet kallar det förbättring.

Avdelningen är polariserad. Sommartorps Ernst är älskad eller hatad, sexig eller fjollig.
Jag bakade Ernst Goda buffébröd igår och sällade mig till fansen.

Recensioner

2005-08-20T23:59:00.000+02:00

Landstingskalsonger, Medium storlek 5
Vardagsbestyren växer på hög när man jobbar heltid. Så vad gör man när alla underkläder ligger i IKEA påsen och väntar på tvättmaskinen? Jo man lånar av landstinget.
Vita boxerkalsonger i bomull. Härligt mjuka och urtvättade. En tunn resår håller dem uppe och de hänger slappt ner mot knäna. Gylfen är mer som ett hål, kanske är det kateteranpassat, eller så är det bara en konsekvens av tusen hårdtvättar.

Operationstrumpor, one size fits all
Jag skulle tömma en kateterpåse och råkade hälla ut urinen över fötterna. Jag plaskade genast ut till sköljen och spritade frenetiskt fötter, ben och tofflor. Strumporna slängde jag i biohazard behållaren. Äcklad som få var jag tvungen att lägga mig ett tag i fikarummet och ha ångest. Sen tog jag på mig ett par op.strumpor. Det är slappa pippilångstrumpor som måste tejpas fast om de inte ska hasa ner. Men attans vad sköna de var.

Loka
Inne på sjukhuset så kan du dricka vatten, grön mjölk, jos, lättöl, loka naturell eller citron.
Jag brukar slå i mig en 33a Loka naturell när strupen ska fuktas. Ibland händer det att jag tar en bärs, men då är det snarare vid festligare tillställningar som att pizzeria Verona levererar hemkört.
Det smakar bra, roligare än vatten men framför allt är det vetskapen om att jag dricker köpevatten gratis som förgyller stunden.

Gevalia
2,5 skopor till 2,2 liter vatten ger en termos som fräser ut hett kaffe som smakar snus och dåligt vatten. Får det stå ett tag smakar det avslagen folköl som någon fimpat i. Dricker man två koppar på raken får man tarmvred. En smak från eländestider som aldrig vill sluta här på sjukhuset.

Landstingslunch
Ett vedertaget namn för de tillfällen man äter fil med euroshoppers flingor och knäckebröd till lunch. Trist bukfylla vars enda behållning är att den är gratis.

Tantkarameller
Många patienter är väldigt nöjda med vården och bemötandet. De brukar vilja tacka för att vi jobbar häcken av oss på grund av dem. Speciellt tanterna vill muta en med godis och sötsaker. Hela grejen är i grunden fel. Hjälper jag till med den "nedre hygienen" så vill jag inte belönas med godis. Det befäster bara horkänslan.
Man tackar och tar emot, slänger snasket så fort man är utom synhåll och säger att det smakade gott nästa gång man träffar patienten.

Sister Morphine

2005-08-18T23:59:00.000+02:00

Det är inte bra för hälsan att vara ledig. Men det märker man först efter instämplingen. Systrarna biter ihop. Suckar och blundar. Det är jobbigt i början, sen kommer man in i rutinerna och då är det inte så farligt längre. Ångesten skräds till ett försiktigt konstaterande om hur saker och ting bara är. Låtsas de tillräckligt hårt kommer de kunna förlika sig med faktumet och kanske inser de även det självklara i det som alla andra redan insett.
En av de äldre systrarna tycker att de har dålig moral. Systrarna försvarar sig. Så säger de inte inför sina barn. Skådespelet fortsätter.
Arbetes indoktrinering kan inte vara tydligare.

Den sista tiden har varit tung. Patienterna är stympade, tjocka, oroliga eller gamla. Oftast allt på en gång.
Patienterna ligger med fingret pressat mot larmklockan. En del larmar ständigt. Hon vill inget, eller rättare sagt hon vill ha sällskap, bekräftelse och en hand att hålla. Ledsen tant, här får man bara uppmärksamhet vid septisk chock eller andra akuta tillstånd. Åldersneuroser får vänta. Vi är fem personer som ska hålla liv i 24 patienter, de sociala relationerna ersätts med sobril, remeron eller morfin. Ofta alla på en gång. Jag försöker förklara att jag måste ta hand om andra patienter. Rablar vant alla trötta vårdklyschor. Kan inte klona mig. Har bara två armar och ben etc. OK? Knäpper ut en tablett. Gapa och svälj, vi syns sen.

Here I lie in my hospital bed
Tell me, Sister Morphine, when are you coming round again?
Oh, I don't think I can wait that long
Oh, you see that I'm not that strong

Arbetet är ett påtvingat ont för att tillfredställa behoven utanför arbetet, när arbetet består i att tillfredställa andras behov går självförverkling och vårdkvalitet på ett ut. Bruksvärdet av vårdarbetet kan inte mätas. Att vi kan somna med ett gott samvete kan vara kvittot på kvaliteten.
Alienationen i vårdarbetet gör sig som mest påmind när vården reduceras till ett bytesvärde. Kapitalet förvandlar vården till en kvantitativ vara som i sin tur åter blir kapital. Läkemedelsvampyrerna åderlåter landstingen. Mer nedskärningar får kompensera karusellen och kvantitativa effektiviseringar blir viktigare än vården. I slutändan blir det omsorg på burk. Bokstavligen.
Det största skådespelet i sjukhusvärlden är inte cityakuten. Utan att hela vården är overklig. Den ständiga konsumtionen av varor som inte tillfredställer ett verkligt behov är en förfalskning av livet. Rundgången av medicin har fått ett egenvärde enligt marknadslogiken, och vi måste upprätthålla skådespelet inför patienterna. Vi blir främmande inför arbetet, dåliga statister i en nedläggningshotad såpopera.

Jag hinner bara vända mig ut mot korridoren innan patienten kastar filten över huvudet, gråter och skriker. Ni bara skiter i mig hela tiden! Jag kan lika gärna dö. Hon tittar ut och försöker trycka ner en plastpåse i halsen, Jag vill dö, jag vill dö, jag vill dö. Herregud vilken dramaqueen. En annan patient är påväg ner i chock, jag känner hur stressen drar åt alla håll. Skärp dig! Jag rycker bort påsen, Här! Ta lite morfin så ska du se att det känns bättre sen.
Efter ett tag gör det inte lika ont längre, men jag hinner aldrig märka det. The show must go on. Patetiskt.

The scream of the ambulance is sounding in my ears
Tell me, Sister Morphine, how long have I been lying here?
What am I doing in this place?
Why does the doctor have no face?
Oh, I can't crawl across the floor
Ah, can't you see, Sister Morphine, I'm trying to score

Rat race

2005-08-16T23:59:00.000+02:00

Jag är inne på upploppet nu, två veckor schema kvar och därefter tar det anställningsstopp. Dispens för vikariat har sökts, men beslut dröjer. Vi är många som vill jobba och LAS är emot mig.
Just nu räknar jag timmarna till nästa lediga dag. När man jobbar nio dagar i sträck assimileras man med sjukhuset så att gränserna mellan jobb, ledig, hemma och borta luckras upp. Patienterna är alla födda på 30-talet eller tidigare och orsakar patientstockning bakom sig. Vårdkoordinatorn får magsår, ringer flera gånger om dan och frågar hur många vårdplatser vi kan frigöra. Vi beklagar och man hör hur koordinatorn får hjärnblödning.
Mina reserver är uttömda, glömmer bort, slarvar och tappar tålamodet. Jag känner patienterna bättre än mina vänner. Och patienterna är sjuka tråkiga kompisar.

Semestertiderna är slut. Alla utom chefen har jobbångest, hon tycker om att jobba.

Story of my life
Vaknar med ett helvete! färdigartikulerat i munnen. Sväljer det tyst.
Stämplar in, får rapport, delar upp alla patienters mediciner i små plastkoppar.
Går en runda. Vrålar som Veiron i ottan bland de halvdöva patienterna, Gooo morgon! Go morgon!
Väntar på att någon av de ordinarie systrarna tar initiativ till kaffepaus.
Tvättar, torkar, lyfter, stöttar, medicinerar, undersöker, lägger om och övertalar patienter till ditt och datt.
Rondar med läkarna. Tittar på labvärden och får en gäng nya arbetsuppgifter.
Äter köpmat. Hamnar i paltkoma.
Rapporterar till kvällspersonalen om ditt och datt.
Försöker verka upptagen tills nästa kaffepaus.
Stämplar ut. Får ångest över allt jag kommer på att jag glömt rapportera.
Somnar på soffan vaknar till kvällen med ett ljudligt helvete!

2005-08-11T22:48:00.000+02:00

Såpavärlden älskar sjukhus. Rent teoretiskt är sjukvården en utmärkt skådeplats där den ständiga närvaron av parametrarna liv och död naturligt lägger grunden för drama, komedi, action och tragik. En botanisering bland sjukvårdssåporna är på sin plats.

Doktorn kan komma
En freudiansk felöversättning?
Australienska bonläppar i hockyfrilla flyger runt bland ensliga rancher och ger varandra pilska blickar. Radiokoordinatorn DJ var spexig, doktor Geoff helylle och piloten Sam sexig. Jag älskade serien som liten. Varje avsnitt satt familjen samlad redo med paine riche och lövbiff.

Doktor Quinn
Världens bästa läkare bosatt i vilda västern. Ensamstående trebarnsmorsa som gillar ursprungsbefolkning och släpper in hela samhällets paria i sin beskyddande barm. Mer politiskt korrekt än doktor Quinn går inte att vara. Hon ser dessutom extremt kissnödig ut i alla scener.

Vita lögner
Ren tabloidutfyllnad. Tv3 sände skiten varje dag och repriserade allt på lördagsförmiddagen. Givetvis såg jag nästan alla säsonger. Varje lördag låg jag utslagen i soffan och var för bakfull för att byta kanal. Skruttiga kulisser och sjukt invecklade relationsförvecklingar. Hångel i hissarna och lömska blickar i korridorerna. Mer än så är sjukvården och verkligheten inte närvarnade i vita lögner. Lyckligtvis lades serien ner tillförmån för äventyrssöndag.

City Akuten
Publikfavorit. Väldigt populär bland sjuksköterskor, därav har serien även en klinisk betydelse. Det lärde jag mig från cityakuten är en lika vanlig kommentar som att doktor Kovac är snygg. Lite skrämmande med tanke på att Cityakuten inte är speciellt lärorik, det rabblas mest medicinska termer som verklighetsalibi.
Jag började följa serien för att kunna hänga med på tisdagens givna fikarastkonversation. Som alla andra fastnade jag snabbt i serien och sitter tårögd varje gång de episka stråkarna tonsätter EKGts flat-line vid hjärtstoppen.

Trauma
Realityserie på discovery. Hög nördfaktor med tendenser åt det makabra. Patienter som penetreras av trädstammar och staket är tydligen vardagsmat. Även läkarna går loss till trauma.

Detta är bara ett litet urval av alla sjukhussåpor. Varje TV kanal med självaktning brukar köra minst en serie där folk i vita kläder springer runt i kaotiska korridorer och skriker intubera! Och vi tröttnar aldrig.

Strejk i Malmö

2005-08-10T23:30:00.000+02:00

Skratt mötte mig på jobbet. Sånt ger energi. Sedan kom ett "Vi pratade just om dig". Tröttheten hinner ikapp. "Tanten på rum 20 varnade oss för dig. Hon sa att du var en såndär otrogen karl". Mer skratt och nu även busvisslingar. Var aldrig käck med vaxproppstanter. Uppenbarligen missförstod hon min fråga om hon varit Gävle trogen och tolkat det hela som en invit. Äckel.
Onsdag är fruktdag på avdelningen. Landstinget bjuder till och utfodrar oss med banan, äpple och apelsin. Ibland även exklusiv frukt som vindruvor och persikor. Idag uteblev frukten och besvikelsen visste inga gränser. Ett högljutt muttrande mötte chefen i fikarummet. På kvällstidningssvenska rasade sjuksköterskorna. Chefen var helt sonika tvungen att hastigt ringa ner till köket och kräva in frukt till imorgon. Annars?
Som läget är nu på sjukhuset rymmer tålamodet inte fler droppar besvikelser.
Jag har påbörjat en kampanj om gratis frukt alla dagar i veckan, chefen ger mig kalla handen men överläkaren har slutit upp bakom kraven. Systrarna ger ett halvhjärtat stöd till kampanjen. De brinner mer för glass och daimtårta.

I Malmö blåser det upp till konflikt om betydligt allvarligare saker. Sjuksköterskorna på UMAS infektionsklinik har varslat om en endagsstrejk i protest mot nedskärningar och dålig arbetsmiljö (=dålig vård). Med spetsen riktade mot politikerna drar strejken igång 23/8;

"Bakgrunden är en längre tids påfrestningar på avdelningen bl.a. i form av nedskärningar, stor personalomsättning, många långtidsvikarier, ökad vårdtyngd, ökad mängd ansvarsuppgifter, materialbrist, en ökning av MRSA och tuberkulos, påtvingande av en ny schemamodell utan övertidsersättning och under hot om indragna tjänster, ändrade arbetstider, tidspress, brist på kontroll över den egna arbetssituationen etc."

Det är märkligt att politikerna vågar skära ner på infektionssjukvården. Behovet ökar konstant. Den senaste tidens hot om fågelinfluensa och SARS pandemier borde snarare leda till ökade investeringar. Socialstyrelsen leker inte katastrofrollspel utan anledning.
Politikernas kognitiva oförmåga gör mig rädd på riktigt.

Systrarna här i Gävle sken upp av nyheten. Till veckan författar vi ett stöduttalande. Det börjar äntligen röra på sig.

Externt
Mer om frukt och kamp här.

Ronden

2005-08-07T11:48:00.000+02:00

På avdelningen är det sjuksköterskorna som har all kontakt med patienterna. Det innebär att vi i mångt och mycket är läkarnas ögon och öron.
Ronden är läkaren och sjuksköterskans rendezvous där de på tu man hand går igenom patient för patient. Ensamma på en läkarexpedition. Två personer, en brits med papperslakan, pedagogiska affischer över musklernas anatomi och 70-tals belysning. Vårdens scenografi är cheesy.
Den oerfarna systern tappar bort sig helt inför den fladdrande läkarmanteln. Hon rättar till kläderna, stakar sig, bläddrar nervöst runt bland alla lösa lappar och fnittrar mer hysteriskt för varje gång hon tappar bort sig i läkarens koncentrerande ögon.
I såpavärlden skulle de kasta sig över varandra. Doktor Kovac är alltid redo att spruta.
(Verkligheten är mer krass. Det uppstår passion på personalfesten. Spritdimma och dåligt omdöme går via böket på toaletten till en tvårummare i Sätra. När tristessen tar över dumpar läkaren systern i hennes frånvaro. Hon kommer hem till en tömd lägenhet, på bordet ligger en Det-är-slut-lapp och ett recept på Sobril.)
Den erfarna sköterskan vet bättre inför ronden. Därför behandlar hon läkaren som karlsloken där hemma. Gör si, gör så, nej så här!
Läkaren lyder, ordinerar snällt det syster säger åt honom att ordinera.

Mitt sommarvikariat går snart ut. Landstingen har anställningsstopp och kostnaderna stryps. Snart är det dags för mitt kärleksmöte med chefen. Jag ser mig själv stammandes och svamlandes, Åh snälla låt mig få fortsätta jobba! Jag har viftat med framfötterna och horat som få. Ge mig några månader till.
Läkaren skrev i alla fall ut lugnande när han gjorde slut. Av chefen får man nöja sig med en tack-för-sommaren-lapp.

Wasted again

2005-08-06T11:59:00.000+02:00

A - laget har klippkort på akuten. Veckan lång trillar de dåliga gatan fram, smäller ner i asfalten, rullar ner i ett dike eller somnar i en snöhög. Ambulansen kör dem vant till akuten, de stinker urin och spyr. I regel åker de gräddfilen fram till läkarna, då de sin last trogen super de ner sig till ett vegetativt tillstånd. Folket med brutna armar, feber och halsont får fortsätta vänta på träbänkarna, prioritering sker. Alkisen läggs i framstupa sidoläge, får lite dropp och kontinuerlig tillsyn. De nyktrar till och ragglar iväg till bolaget igen för att snart hittas utslagna i Boulognern. De sitter fast i sin neråtspiral tills de super ihjäl sig eller hoppar på Jesusbussen.
Folket på akuten är måttligt roade över etylikerna. Men de försöker vara professionella och får ignorera irritationen från väntrummet bäst de kan. Det är svårt att vara humanist i längden.

Gävles mesta socialrealistiska journalist Lisa har i arbetarbladet rapporterat om "Anders" som supit i tre månader och nekats vård. Anders har fastnat i vårdens Kafka-byråkrati som vi alla går vilse i så fort hälsan sviktar. Utan remiss motas man i grind. Sjuksköterskan på akuten nobbade Anders, "Har du supit i tre månader så kan du fortsätta supa tills måndag också". Touché.
Men varför super Anders?
Personalen på akuten bryr sig knappast. I deras ögon är han bara ännu en nerpissad patient som förklarat krig mot levern.

'Cause I'm the boy that nobody owns and
My body is a temple
My body is a temple
My body is a temple
And tonight I'll tear it down!

Wasted again
Tanked up on the juice and gin
Wasted again
All right!

Har Anders oturen att bli inlagd på en avdelning så skulle vården inrikta sig på att rädda det som räddas kan av levern. Undersökningarna skulle visa ett spritmarinerat organ som likt en soltorkad tomat ligger och skvalpar runt i ölmagen. Föga funktionellt. Och sen då?
Enligt dagens praxis så transplanterar man inte organ till alkisar, i bästa fall kan de få en slasklever. Vårdapparaten mal på in i ett somatiskt absurdum, den som letar den finner. Hos en gammal fyllbullt gömmer sig mycket sjukdom. Anders kommer stämplas med ett tiotal diagnoser med varierande prognos utan att någon ens ids fråga varför Anders super. Ett vårdbesök kommer definitivt ge Anders alla de anledningar han behöver för att fortsätta sitt Leaving Las Vegas race.

You know I'm wasted again
I'll never ever feel this good again
Wasted again
Fuck yeah!

Nya nummret av vårdfacket dimper ner i brevinkastet. Där kan man läsa att de påbörjat en kampanj för att lära sjuksköterskorna att bli bättre på att handskas med beroenden. Kanske blir det bättre sen.

Antibiotika

2005-07-31T19:40:00.000+02:00

Antibiotika är en av sjukvårdens grundpelare. Alla har vi i vämjelse tvingat ner pencillin som små och hurrat den dagen halsflussen kunde kureras med tabletter. Det första steget mot vuxenvärlden.

Medicinsk antibiotika
Det bästa med infektionssjukdomar är att de kan botas. Med undantag för vissa virus och bakteriestammar så biter antibiotika på det mesta. Standard behandlingen vid infektioner orsakade av Stafylokocker eller Streptokocker är intravenös terapi med Zinacef eller Ekvacillin. Utöver dessa finns det en uppsjö med outtalbara beredningar att spruta in i venerna beroende på vilken bakterie som livnär sig i kroppen. Kortfattat förstör antibiotika bakteriens cellvägg så att immunförsvaret kan sätta in dödsstöten. (Därav namnet anti liv.)

Social antibiotika
Snart exploderar avdelningen. En kommande babyboom kommer mutera tre systrar till föräldrar. Under metamorfosen planeras allt in i minsta detalj, nybyggda hus väntar på utfyllning och barnkläder hamstras. Med modern diagnostik tog en reda på könet för att kunna måla barnrummet i rätt färg. En av läkarna står också inför föräldraskapet. Systrarna är mer förväntansfulla än honom. Krasst konstaterar han att det roliga livet snart är över. Med tvivel ser han hur ett platoniskt förhållande väntar runt knuten. Systrarnas uppmuntran gör saken än värre. Att man får nya perspektiv och att barnen blir viktigare än en själv är en dåres försvarstal. In kärnfamiljen we trust, även om man har tre skilsmässor med lika många barn bakom sig.
Småbarns mammorna berättar med drömskt glansiga ögon om hur mysiga och gosiga deras barn är. De äldre mammorna vet bättre. De hatar sina tonåringar.
"Nu har skitungen ställt in en toarulle vid sängen. Så nu måste jag tvätta lakanen oftare. Varför måste de alltid spela köttflöjt i sängen för?”.
De vänder sig mot mig.
Kan du förklara?
Jag rodnar och börjar stamma fram något osammanhängande. Chockerad över ordvalet, samt att jag känner mig anklagad och avslöjad på samma gång.
De latenta budskapen i meningen är flera. Men jag nöjer mig med att det är en klockren sammanfattning av 14 års familjeliv. Det blir inte bättre än så. Cirkeln sluts vid de fläckiga lakanen.
Barn är kortfattat värre än kronisk MRSA, de är systemets värsta farsot, den främsta moroten till banklån och lönarbete.

Sexuell antibiotika
All sjukvårdspersonal som råkar sticka sig på kanyler eller får kontakt med patienternas kroppsvätskor kommer till oss på infektionskliniken. De ska vaccineras mot hepatit B och man tar lite leverprover på dem. En ambulanssköterska glömde handskarna när hon skulle plåstra om en misshandlad missbrukare. Inser försent och får händerna insmetade i blod.
Hon försöker gömma våndan och ångesten bakom en skämtsam fasad. Infektionssystern ger vaccinet och informerar torrt. Inkubationstiden för hepatit är sex månader. Så till dess att motsatsen är bevisad betraktas du som smittbärare även om risken för smitta är liten i ditt fall. Har du pojkvän?
Ja.
Då kommer erat sexliv fuckas up.
Alla skrattar åt ordvitsen. Ambulanssköterskan ser måttligt road ut.
Men livet har ju mer att ge än sex, fortsätter infektionssystern tröstande. Nu ser sköterskan helt knäckt ut.
Jaha, ni har inte skaffat barn än!

Kaos

2005-07-30T23:10:00.000+02:00

Igår var det rock n roll på klubb stilett, Sonic Angels spelade, jag drack fyra öl, dansade, drack vatten efter midnatt och bangade efterfesten. Tänkte efter före och fick lite dålig vuxenkänsla. När man väl har lärt känna sina begränsningar så inser man hur slätstruken man är. Inte ett dugg speciell eller tokig utan bara ett genomsnitt som återhållsamt dricker Staropramen och får tinnitus. Efterfesten slutade tydligen med dålig stämmning och kaos då några horseare snodde med sig hemelektronik från värdparet.
Jag vaknade med blott huvudvärk och örontjut fjärran från knarkare och lynchmobar. Stressar till jobbet och glömmer passerkort och nycklar på hallbordet. Jag befäster därmed bilden av kaos hos systrarna. Kaos är relativt.

Arbetsbördan är däremot konstant. Vid eftermiddagens skiftbyte är det lugnt. Patienterna ligger och sover eller tittar på lyckochansen.
Hur resten av arbetspasset kommer att se ut är beroende på patienterna. Har man många unga patienter blir det lugnare då de åtminstone kan använda toaletten självständigt. De äldre är värre. De gamla amputerade diabetespatienterna använder blöjan i bästa fall. Oftast hinner de kasta undan både blöjan och sängskyddet innan det är dags att kräma ner allt ihop.
Har man tur så finns det en ledig undersköterska som fixar skiten. Oftast inte.
Resten av eftermiddagen går man mest runt och stökar. Vi beställer pizza, kollegorna tittar misstänksamt på min vegetariana. "Jag skulle aldrig kunna vara utan en rejäl köttbiff". Så säger de alltid och tror att jag bryr mig. Efter kebaben får de kaloriångest och intygar varandra att de fortfarande är vackra och o-tjocka.
Nattpersonalen kommer vid nio tiden, lagom till deras ankomst bryts lugnet. Alltid.
I regel startar kaoset med att en patient gör ner sig samtidigt som en annan patient är på väg in från akuten, samtidigt som en tredje patient får frossa, hög feber och blir medvetandesänkt, samtidigt som en telefon ringer med en undrande anhörig och samtidigt som två helt andra patienter måste få sin antibiotikum, pronto.
Som ny blir man handfallen inför röran. Att rådfråga medicinjouren är inte att tänka på. De erfarna systrarna fräser som katter bara man för deras existens på tal. Jouren drar alltid igång en enorm vårdapparat vilket innebär mer arbetsuppgifter för oss. De erfarna systrarnas hemlighet ligger i att skjuta upp allt jobb. Förstoppade patienter laxeras i lagom tid till nästa skift, nästan alla undersökningar kan skjutas upp några timmar och på så vis håller de kaoset på avstånd.
Lathet ligger i människans natur. Men man måste lära känna sina begränsningar först, de som kan förlikas med sin otillräcklighet är också de som vågar göra ingenting.

Reclaim the fikarast

2005-07-26T16:03:00.000+02:00

När man kommer in till fikarummet blockeras vägen av ett matbord. Till höger finns kylskåpet, mikron och diskbänken. En trång passage mellan pinnstolarna och diskbänken leder fram till två spräckliga tygsoffor som står mitt emot varandra, ett robust soffbord står emellan. På den diskret blommiga väggen hänger två vanliga tavlor, en anslagstavla för sjukhusets Pravda och ytterliggare en anslagstavla med urklippta bröllopsbilder, festkort och en rolig seriebild.
På soffbordet ligger gamla sönderbläddrade skvallertidningar, de sladdriga sidorna är lika välanvända och kladdiga som Korsnäs' porrtidningar.
Det får plats sex bredhöftade flerbarnsmammor eller åtta nätta ungdomar med nalle phu strumpor i sofforna.

Fikarasterna är viktiga, en rast som blir blasé är bortkastad tid.
Här är lite beprövade tips på hur jag lärt mig rädda fikarasten från kallpratet om väder och bäbisar.

Ordleken
Tänk ut några bra diskussionsämnen och förbered några insiktsfulla inlägg som verkar spontana. Det hela börjar med "Vad tycker ni om .....?"
Var lagom öppen. Det är en svår balansgång, det finns de som tror att arbetskamrater kan användas i terapeutiskt syfte, verkliga problem är bara jobbigt att ta del av. Gulliga relationsproblem och vardagstrivialiteter kan man med fördel raljera om, speciellt som ensam kille. Alla systrar har en fag hag inom sig, feminina killar och machobrudar har tydligen en avslappnande effekt. Då behöver de inte vara så trist tjejiga som de anstränger sig att vara tills någon bryter könsrollerna lite grann. När den stiliga underläkaren kommer in blir dock allt som vanligt igen.
Köp Seinologi av Jerry Seinfeld, memorera några skämt och metaforer och leverera. Det här uppskattas alltid, plus att man framstår som en smart och rolig prick. Jag raggade upp min flickvän med hjälp av den här boken, men blev avslöjad dagen efter då Seinfeld avsnittet visade samma skämt som jag briljerat med. Använd därav boken med måtta och se till att inte synkronisera skämten med samma säsong som repriseras på tv3. Avslöjad? Då kommer alla skratta åt dig istället. Tro mig, jag vet.

Börjar en kallpratare diktera fikadiskussionerna är det kört. Hela tillvaron på arbetsplatsen står och faller med fikarummet.
Fikamiljö är därför viktigare än arbetsmiljö. Arbetsmiljön är per definition alltid mer eller mindre dålig då arbete i sig är på någon annans villkor. Fikamiljön går i alla fall att påverka.

Tidigare om fikarasten
Konversationsguide till fikarasten
Guide till fikarasten del II

Politix

2005-07-25T23:10:00.000+02:00

Det känns som livet har mera att ge
än bara ansvar o krav
jag önskar vi kunde dansa o le
ända tills natten blir dag

De timmar man är ledig är hårdvaluta. Vem man väljer att ge sin lediga tid är ett bra mått på kärleken. Tråkmånsar göre sig icke besvär, tyvärr är det dock de anala personligheterna på försäkringskassan, CSN eller telia som är de värsta tidstjuvarna. Oftast sover eller städar jag vid frånvaro av arbete, rent krasst så är ledigheten bara förberedelse inför nästa arbetspass.

för leva livet i stadens vimmel
tänja varje gräns
jag är här jag är nu ja det känns

En kompis spelade inför en missionsförsamling i fredags. Den fromma publiken drack kaffe och åt ostsmörgåsar. De såg ut som en samling pedofiler och sverigedemokrater. Rymliga jeans, instoppad skjorta och mustasch eller en gles skepparkrans. Halta, lytta och vindögda. Arrangemanget var kusligt likt de försök till organisering som Gävle vänstern ställer till med. Familjevänligt, proggigt och töntigt.
Så blir det när gubbarna bestämmer. De ger sitt fantasilösa eko över både kyrkan och arbetarrörelsen. Ibland är det omöjligt att se vem som är vem, skillnaden ligger främst i att de kristna nöjer sig med sitt fåtal, de vill blott ha en trevlig kaffetår tillsammans. Psalmer, progg, präster, pampar, politiker och proletär vurmare. Det är bara ett stort mish-mash av bortglömda idéer och tider.
Det är därför systrarna alltid stått utanför den etablerade arbetarrörelsen, och som det är nu lär så också förbli. Rörelsen är för stelbent och tråkig.
Hoppet står att finna hos proggens edsvurna fiende, den borgliga schlager bögen och tillika sveriges sexigaste kvinna 1984. Christer Lindarw.

För jag vill leva la dolce vita (ååå)
Ja jag vill leva la dolce vita (ååå)
Jag vill bada i champagne min vän
på resan genom gryningen

Jag vill leva la dolce vita (ååå)
Ja jag vill leva la dolce vita (ååå)
Ge mig glitter o glamour
här där verkligheten bor
dolce vita mon amour

Det här är vad vi vill. Varken mer eller mindre.

Våga vägra

2005-07-24T23:28:00.000+02:00

Sjukvårdens dramaturgi är tvära kast mellan action, drama och komedi. I alla fall på TV. I verkligheten är det mer träck, tragik och så lite tango.
Ett hjärtstopp kan vara spännande. Man bankar på bröstkorgen och sedan får patienten en liten "kyss" av defibrillatorn (egentligen defibrillerar man inte vid hjärtstopp utan vid ventrikel flimmer). På cityakuten el-chockar de minst två patienter varje avsnitt. På ett vanligt svenskt sjukhus kan man arbeta en hel livstid utan att stöta på ett hjärtstopp. Tänk vad lite förebyggande medicinering kan göra för folkhäslan.
Men sjukvården måste vara förberedd på det oväntade.
Avancerad hjärt och lungräddning kräver utbildning och delegering. Det finns några systrar som blev delegerade att använda defibrillatorn vid hjärtstopp, för detta extra ansvar fick de ett litet lönepåslag. Helt i sin ordning.
Men folk byter avdelning, flyttar eller börjar plugga. Fler systrar måste därför delegeras. Den gången tänkte chefen dock inte att ge något extra lönepåslag.
Vi som gick på utbildningen skrev helt sonika inte på delegeringsbeviset. Inget extra ansvar utan mer pengar. Initiativtagaren har kallar ställningstagandet lite skämtsamt för "våga vägra". Med tiden har våga vägra blivit en attityd bland några av oss på avdelningen. Systrarna som inte står ut med lugn ska alltid börja tvätta draperier, inventera förrådet eller sortera medicin så fort man har möjlighet att sitta av tiden i fikarummet. När deras flitighet blir för påträngande gäspar vi "Våga vägra" och hasar ytterligare ner en bit i soffan. Våga vägra börjar innefatta allt fler arbetsmoment. Den tuffaste av systrarna brukar avfärda chefens order med överdrivet artikulerande och förtydligande teckenspråk; "Jag hör vad du säger. Och skiter i det".
Det är latmaskarnas kamp för lättja, vår viktigaste mänskliga rättighet näst efter sex och glamor. Att våga vägra handlar om en slapp klasskamp är bara en cool bieffekt. Nästa patient som får hjärtstopp kommer antagligen anse det som mindre coolt, fast lite svinn får chefen räkna med om hon är snål.

Tuberkulos

2005-07-20T21:00:00.000+02:00

En äldre herre läggs in från akuten på avdelningen. Misstänkt lunginflammation. Han hostar och låter som en vattenkokare när han andas. Hög feber och allmänt avtacklad. Förmaksflimmer sen förut.
Det är en ganska typisk patient som kommer in på kvällskvisten, man gör en första bedömning, kollar snabbt igenom medicin listorna och kontrollerar det gamla vanliga; blodtryck, puls, andningsfrekvens, temp, saturation etc. Så här på kvällarna finns det inga läkare på avdelningen, utan man får söka medicinjouren om det händer något speciellt. Eftersom infektionskliniken ligger avskilt från resten av sjukhuset så bemödar sig jouren endast att beöka vår avdelning i yttersta nödfall.
Gubben är som sagt ganska sjuk, men klarar i alla fall att sköta sig själv. Hamnar därmed lågt på kvällens prioriteringslista.
Dagen efter gör infektionsläkaren en noggrannare undersökning och misstänker något utöver vanlig lunginflammation. Kanske är det tuberkulos eller någon slags svampinfektion.
Tuberkulos, TBC. = Sanatorium, skräck, blodig hosta, Edith Södergran och ångest.
Nu har man givetvis lajjat omkring med gubben utan de special munskydd som krävs för att vara säker mot smitta. TBC är sjukt smittsamt.
Jag frågar läkaren hur stor risken är att vi som varit i kontakt med patienten har blivit smittade utifall att han har TBC.
TBC smittar hur lätt som helst, speciellt när de hostar slem. Äh, inget att bry sig om, jag jobbade på ett sjukhus i afrika, där hade alla tuberkulos.
Bingo.
Lugnande? Nej. I relation att 'alla' har HIV och malaria i afrika så kanske TBC känns som en petitess. Men för mig är det inte OK att vara bakteriebärare, i synnerhet vill jag inte gå omkring med en latent Mycobacterium tuberculosis i lungorna. Det känns ruskigt ofräscht och alldeles för öststat för min smak.
Otack är världens lön och TBC landstingets semesterbonus.

Naiv

2005-07-20T13:12:00.000+02:00

Blivande barnmorskor börjar jag tröttna på. Bland blivande sjuksköterskor finns det två standardsvar på frågan; vad vill du jobba med?
Barnmorska eller ambulansskötare.
Inte helt oväntat finns det en stor könsskillnad kring vem som vill bli vad.

Bland barnmorskorna kan man urskilja mellan de fjompiga flickorna som verkligen älskar barn och gulliga bäbisar över allt annat. De brukar profilera sig med bamse-stickers på bröstfickan och ett genuint fånleende så fort bäbisar kommer på tal. Det enda de läser i dagstidningen är familjesidorna, och till skillnad från övrig landstingspersonal läser de aldrig dödsannonserna, de tittar bara på glada-familjen bilderna och på webbisarna.
Den andra grupperingen är hippiesarna. Dessa barnmorskor är mer intresserade av moderskapet, livet och födelsen i sig. Hippiesarna ser ofta mustigt naturliga ut, är helt torsk på alternativa metoder och dyrkar moderkakan. Tänk näbbstövlar och förlossning i badkar eller i hemmet så vet ni vilka jag syftar på.

En blivande sjuksköterska som sommarjobbar på avdelningen står mig upp i halsen. Hon fyller alla kriterier för den barnälskande varianten, ty hon vill bli barnmorska. Präktig som få, flitig som en scout, dricker inte, lägger sig tidigt och givetvis; gifte sig med första och enda killen. Varför vet jag det här?
Därför att hon har börjat ta plats, alla får veta allt om hennes tråkiga liv.
Överlag är det roliga människor som jobbar på infektion, diskussionerna är ofta skoningslösa, folk dissar sina odugliga karlar, sina barns pojkvänner och sitt obefintliga sexliv. Om en syster ser glad och rosig ut på morgonkvisten är det kutym att de andra skriker i kör. Där har vi en som fått nåt i natt, eller så har du ruskat busken!
Men nu är alla dämpade, den präktiga berättar anekdoter ur hennes familjeliv. Till en viss del tycker jag synd om henne, för hon saknar förmågan att läsa av människor. Hennes tråkiga liv och tråkiga berättelser om pastarätter med parmesanost och familjeaktiviteter på djurparken får ett lojt bemötande. Men hon fortsätter som en maskin, rabblar mekaniskt upp allt som händer i hennes liv utan att kunna se hur resten av personalstyrkan dör av uttråkning. Eller så bekommer det henne inte.
Till chefen tyr hon sig skamlöst, "mig får ni utnyttja hur mycket ni vill i sommar". Kanske menade hon inte fullt ut vad hon säger, jag blir äcklad.
Det gör vi ju redan, säger chefen och skrattar kaxigt. Alla skrattar, hon också. Dumma kossa.

Alarm

2005-07-17T18:11:00.000+02:00

I senaste Arbetaren skriver Paulina Bylén om sexistiska indiekillar och schyssta hårdrockare från arbetarklassen. Det är den legendariska rockjournalisten Sylvie Simmons Paulina intervjuat i Sex #7 som beskriver fenomenet mycket träffande. Politiskt korrekt indie och även de djupingar som Natalia Kazmierska varnat för är i grund och botten samma skrot och korn. De utger sig för att vara det ena eller det andra, för att i slutändan endast vakta sin höga rang.

Som snubbig syster på sjukhuset är man katten bland hermelinerna oavsett vad. Det har aldrig stört mig, snarare är det mer störande med all extra uppmuntring man får. "Ni killar behövs inom vården," etc. Gör inte misstaget att tro att man som kille per automatik bryter könsrollen på en kvinnodominerad arbetsplats, snarare tvärtom. Med tiden slutar dock särbehandlingen, piedestalen man blivit uppställd på försvinner och det är först då problemen uppstår för manligheten. Det är i detta läge killen byter arbetsplats till ambulansen, IVA eller blir någon form av chef, allt för att försäkra kuken om dess rätta plats.
Fenomenet träder åter fram: De få manliga systrar på avdelningarna som stannar kvar är nästan alltid hårdrockare. Snälla tunnhåriga hårdrockare som precis som kollegorna bara vill slippa jobba häcken av sig. Det finns ingen som tackar en för utbrändhet, det finns inget glamoröst över hårt slit. En självklarhet för den som hellre dricker öl och går loss till iron maiden.
Ambulanskillarna är svettig techno och beter sig som stressade italienska strandraggare. De pumpar muskler, dricker proteindrinkar och tar på sig försmå arbetskläder.
De vill helst av allt åka till ett fjortisfullt McDonalds på lördagskvällen, tuta med bilen och spänna bröstmusklerna. Sådana är de, försöker leka brats och vara lite förmer, och detta ständiga martyrskap; "buhu vi är alltid först på olycksplatserna, men det är bara att bita ihop". (9 av 10 åkningar är ren lik-taxi mellan äldreboendet och sjukhuset, slaskiga bilolyckor brukar alltid bli narkossköterskornas jobb...)
När jag pluggade till syrra märkte man av ambulans-snubbe-attityden som mest. De suckade alltid högljutt så fort vi skulle plugga något annat än första hjälpen. När det var klassfest var det alltid de som släppte hämningarna till gyllene tider och girigt började tafsa och kladda på de yngsta systrarna. Framför allt är det ambulanskillarna som på allvar tror att de är något mer än en landstingshora. Paradoxalt är det de som säljer ut sig mest. Den riktiga fighten har alltid tagits av avdelningssystrarna. Men dem ska ambulanspersonalen distansera sig ifrån i och med bildandet av Alarm. Hej då solidaritet, lycka till med male-bondingen.

Rock n roll hospital

2005-07-16T22:41:00.000+02:00

Måste man ändå stå ut med skiten är det lika bra att man lär sig tycka om det.

Min bästa kompis kom med ovanstående insikt efter att ha förlikat sig med det faktum att han är förevigt dömd att spy tarmarna ur sig på bakfyllan. Det spelar ingen roll om han häller i sig en dunk fulsprit spetsad med valium eller om han tar några öl på puben. Spyr gör han lik förbannat dagen efter. Och han är helt cool med det. Det har blivit en bakisritual som känns trygg. "Det hugger i magen, pannan pärlas av svett, saliven rinner över och sedan slaget som kastar upp spyan till toaletten". Beroende på intag återupprepas händelsen mer eller mindre antal gånger.
Samma attityd försöker jag anamma på jobbet; måste man ändå stå ut med skiten är det lika bra att lära sig tycka om det.
Genom flams och lek går arbetspasset snabbare i analogi med tiden går fort när man har roligt.
Hur har man kul på en avdelning fylld med svårt sjuka människor?
Ibland går det inte men oftast brukar det åtminstone finnas ett gäng dementa och knarkare på avdelningen. Dessa bangar i regel inte för lite roliga påhitt.
Som ikväll så styrde jag upp ett party i bästa panter tanter stil. Man ger dem lite extra kaffe och mariekex, sätter på musik och frågar om de inte är danssugna. Sedan sitter det tre dementa tanter i rullstolar och "rockar" samtidigt som en trashig damp-knarkare välsignar dem med armarna uppsträckta, "Må ni ha ett långt och lyckligt liv, JESUS är med er!".
Jag är ju för fan 90 år gammal och är jagad av leoparder kontrar en av tanterna som verkar digga Bruce Springsteen mer än Jesus. Knarkaren stapplar surmulen in på sitt rum och tanten (som ser vilda djur på avdelningen) fnyser att personen i fråga är "koko".
Helt fantastiskt kul.
Att jobba kväll på en helg är antingen eller. Antingen är det super körigt eller så är det jätte lugnt. Ikväll var det lugnt så vi slappade mesta delen av kvällen i fikarummet och berättade patientanekdoter. Precis som man aldrig tröttnar på fyllehistorier slutar patientanekdoterna aldrig att vara roliga. De äldre systrarna berättar återigen om den legendariska dvärgen med den stora lemmen. "När han sov sprang alla in och tittade på den där enorma saken". Tystnadsplikt my ass. Internt skrattar vi rått åt många människoöden och abnormiteter.
Många av systrarna som går in i väggen är just de som saknar humor. De försöker upprätthålla bilden av den barmhärtiga samariten och låter Florence Nightingale anda leva vidare. Synd för dem, det är synnerligen ohälsosamt att ta jobbet på allvar.
Bra vård och hälsa går hand i hand med rock n roll, annars står man inte ut med skiten.

Söndrige Sondre

2005-07-14T23:50:00.000+02:00

Igår såg jag Woodstock dokumentären på svt. Helt underbart. Joe Cocker och The Who förgyllde kvällen, de senare påminde mig om att "summertime blues" är en riktigt bra låt.
På senare tid har jag mer och mer börjat kolla på dokumentärer. Det är avslappnande, verkligheten är tydligen intressant. Eller så överdoserade jag helt enkelt fantasy och sci-fi under clerasil missbruket som tonåring.
Jag har tidigare skrivit lite om psykvården. Det var ett tag sedan jag jobbade där och jag ämnar ej att återvända till hispan. En av de främsta anledningarna till att jag fick nog av psykiatrin var en dokumentär som svt visade i höstas. Av alla böcker och filmer som gjorts om psykiatrin så är dokumentären Söndrige Sondre lätt en av de bästa. I psykiatri-bashing genren finns det alldeles för mycket självömkande neurotiker. Det tilltalar folk som Linda Skugge. Söndrige Sondre är punk, knark och galenskap. Framförallt så det en skön rulle om syskonkärlek, i allt elände finns trots allt hopp, vilket är en bristvara tillvaron. Daniel Halasz har porträtterat sin bror Sondres öde under hans resa från BUP till rättspsyk. Det är en välbehövlig dos in-your-face-verklighet som levereras till ett schysst soundtrack och en hemtrevlig berättarröst (göteborgsdialekt såklart).
Ebbot medverkar i filmen. Bara en sån sak.
Se filmen! Den går inte att köpa men kan beställas (jag fick mitt ex. gratis) från dannyboymedia.com. (Filmen går kanske även att laddas ner någonstans.)

Värsta patienten typ

2005-07-12T23:00:00.000+02:00

Det värsta med vårdarbetet är patienterna, oftast är de för många och för sjuka för att man ska kunna hinna med och ge dem en vettig vård. Man blir irriterad på patienterna, man blir smittad av dem, man får ryggskott av dem och framför allt dåligt samvete.

Detta är min topp fem lista över de värsta patienterna:

1. Barn
Barn är dryga och jobbiga redan som friska, som sjuka är de tusen gånger värre. Dels måste man ta hänsyn till oroliga föräldrar men framförallt så måste man ta hänsyn till ungarnas fysiologiska ömklighet. Allt ska vara speciellt, i slutändan vågar man knappt nudda bäbisen för att slippa bli ett ansvarsfall. Att de inte kan uttrycka sig verbalt gör dem knappast bättre i mina ögon.

2. Fibromyalgiker a.k.a SVBK
Allt är fel. Ont överallt och ingenting funkar. Det enda som har effekt är antidepressiva preparat och dem vägrar de ta ta eftersom de "inte" har en psykisk sjukdom.
Det är ganska lätt att sparka på den här patientgruppen. Det är en av de mer hatade patientgrupperna bland sjukvårdspersonal, möjligtvis har etyliker lägre status men de tar i alla fall tacksamt emot den vård (=roliga piller) de får. Att fibromyalgipatienterna har ont betvivlar jag icke, däremot betvivlar jag att de kan hitta lösningen på sina problem hos sjukvården.

3. Skitgubbarna a.k.a FFFF
Avföringsfixering och regression till analstadiet, cirkeln sluts. Multisjuka och helt utan kontroll över sin situation. Kateter, blöja, haklapp och löständer. Vad gör man? Jo man försöker ta kontroll över den sista utposten, bajset. Om de bara kunde bespara oss andra sitt nyvunna intresse.

4. Storrökare
Med tiden samlar de på sig varenda hjärt- och kärl sjukdom som finns och kombinationen hjärtsvikt / KOL gör dem till hopplösa fall. Överhuvudtaget är detta oerhört deprimerande patienter att jobba med. Ju mer man undersöker dem desto mer sjukt hittar man. Det är liksom kört.

5. Svårstuckna tjockisar
När det är dags för blodprov så fastnar man alltid med dessa patienter. De har inga blodkärl, bara blekfeta armstumpar som man förvandlar till en nåldyna utan att få en droppe blod.
Jag blev helt knäckt i början av dessa patienterna. En duktig sjuksköterska klarar nämligen av att "sticka" alla patienter, hur mycket estrella muskler de än lagt på sig.

Aikido

2005-07-11T19:53:00.000+02:00

Så här ser vården ut från ett patient perspektiv. Tryggt. Lägg till psycho-stråkarna från dusch scenen och patienten skulle skita knäck av skräck.

Värst just nu är en arbetskamrat som är ruggit trevlig men samtidigt en idiot. Hon delar samma dystra framtidsutsikter som mig och dissar landstingsledningen hårdast av alla på avdelningen. Jag spanade in henne tidigt och tänkte att hon var en bra början för lite allmäm uppvigling på avdelningen. Men sen började svavelskurarna, reaktionärt och bittert, det är "alla dessa hemska utläningar", "lata socialbidragstagare" eller hennes frustrerade längtan "efter en riktig karl, ingen mesig fjolla". Nästan alla åsikter hon väser ut över kaffekoppen gör mig mörkrädd.
Jag ids inte ens att bemöta hennes åsikter hon spyr ut i fikarummet. Jag blir matt och uppgiven, orkar inte vara rättrådig. Att ta en diskussion med henne innebär att man måste ta om allt från början igen.
Så planen är att antingen underminera henns position på arbetsplatsen (mobbing), men det känns töntigt, eller att göra precis tvärt om. Typ facklig Aikido.
Först; jag ger mig, tar henne för den tönt hon är. Försöker istället ändra riktning på bitterheten uppåt. Klasskänslan finns där, men ingen medvetenhet. Jag lyssnar på henne, ger ett positivt bemötande till de åsikter som är okej och ironiserar över de reaktionär spyorna. Med tiden blir hon kanske lite mer medveten och lite mer mänsklig.

zombies

2005-07-10T20:00:00.000+02:00

Äntligen fri, med fyra dagars ledighet framför mig passar jag på att åka till peace and love festivalen i Borlänge.
Det hela blir väldigt familjärt, Hellacopters vevar med gitarrerna, nationalteatern får igång en 40+ moshpit, Tomas Di Leva kastar bananer på publiken och hela bruksorten sänder upp kosmiska solar till himmeln på Tomas kommando. En kompis börjar gråta till en av hitarna, festivalen avslutas i sällskap med damp-punkare, fulsprit och en smygande känsla av att vara för gammal för camping.

Men smakar det så kostar det, nu väntar nio dagars non-stop slit på sjukan = Ångest. Festen måste fortsätta, jag vill ju helst av allt vara en bidragsfuskande hippie med ölmage och tokiga kläder. Di leva är för övrigt den svenska motsvarigheten till Andrew W K. Alla gillar grejen men vågar inte riktigt erkänna det.

Tillbaka hemma igen träffade jag en LPTad patient på permis. Från förra sommarjobbet. Post-mijalovic så är vården fortfarande en total jävla nedbrytning; zyprexa, stesolid, zoloft och bältning vid behov... inget mer. Tror ens läkarna att man blir "frisk" av detta? Det var ett sorgligt möte, de premisser som landstingets överläkare fattar beslut om LPT på skulle kunna låsa in vem som helst som anförtror sig till läkaren. Det räcker ju att läsa kvällstidningarnas löpsedlar för att drabbas livsleda och vanföreställningar, och därmed kvala in på psyket.
Patienterna medicineras under tvång, och får givetvis betala hela kalaset själva, både monetärt och själsligt.
Som vanligt handlar det om den gamla trötta marknaden som tränger sig in och förvandlar alla mellanmänskliga relationer till ett utbyte mellan varor. Först när zyprexan förvandlat patienten till en zonkad zombie som är redo att återgå till vardagen (arbetet) är man frisk och därmed fri. Det är därför det jobbar fullt med sjuksköterskor inom psykiatrin, det hela är en enda stor distributionsmarknad av medicin, sånt kan sjuksköterskorna. Någon psykiatri är vi dock inte utbildade i (endast ett poäng av 120 i utbildningen ägnas åt psykiatri!) Det läskiga ligger i syrrornas makt, då läkaren i regel träffar patienten i blott tio minuter innan beslut om tvångsvård fattas, och allt för ofta grundar läkaren sitt beslut på sjuksköterskornas uppfattning. Samhället får de medborgare de förtjänar, men med lite psykofarmaka kan i alla fall produktionen hållas igång. De som avviker mest LPTas och får zonkade vagga fram och tillbaka i landstingets fisgula korridor. Alla nöjda och glada. Mer resurser till psykiatrin kommer därför bara innebära mer tvångsvård och mer cash till läkemedelsbolagen, i alla fall så länge psykiatrin drivs under nuvarande paradigm.
Innan Di Leva drar igång låten vattnar han publiken och påannonserar; den här låten handlar om den viktigaste frågan för västvärlden just nu. Vad är frihet?
- Frihet i en liten ask?

Sovpanik

2005-07-06T11:48:00.000+02:00

Inte nog med att arbete i sig är tråkigt, värst är att man blir en tråkmåns av arbetet. Jag har nyligen kommit hem från kvällspasset och precis utfört 'komma-hem' ritualen; duscha, äta, varva ner, styra upp, logga in och koppla av. Tiden rinner iväg, och som ett brev på posten kommer stressen över morgondagen. Av någon konstig anledning jobbar man alltid dag efter ett kvällspass, i praktiken betyder det att klockradions diskant väcker mig 5.45 imorgon. En fucking kvart innan god-morgon-programmen börjar.

Vetskapen om 5.45 gör mig illamående. (siffran har fått en numerologisk innebörd, jag hatar 5.45 mer av allt, det är ett dåligt tal, mycket värre än 666 och 88) Stressar ner mellan lakanen, försöker tvinga kroppen att somna, det brukar gå av ren desperation. Min sambo som är en ledig och rolig skit kommer hem, hon är glad. Jag vaknar till, 5.45 är inbränt på näthinnan, därför ser jag inte min sambo, jag ser bara ett störningsmoment som gör mig vansinnigt irriterad eftersom jag nu vet att 5.45 ögonblicket kommer vara värre än värst.
Irritationen övergår till sömnpanik som övergår till en bitter surhet. Vänder och vrider, suckar och stönar, somnar åter 5.15.

Är ett vrak 30 minuter senare. En snabb morgonritual hemma, sedan fort till sjukhuset för att hinna i tid till morgonrutinerna där.
OK, detta är bara gnäll och självömkan över morgontrötthet. Trötthet går trots allt att leva med, tråkighet gör det inte, det är med andra ord mest synd om min sambo som får leva med tråkigheten själv.
Men det finns hopp! En arbetskamrat (medelålders kvinna, står högt i hierarkin) kom bakis till jobbet, riktigt bakis. Hon mådde illa, hade smärtor och förmådde inte att göra mer än inta ett horisontellt läge på soffan i fikarummet hon svor över "den sista onödiga vinflaskan". Alla systrar ställde unisont och vant upp för sin fyllsjuka arbetskamrat, vi delade upp hennes patienter mellan oss och tog även in henne i omvårdnadsarbetet, fast nu som 'patient'.
Det är inte kört än, jag har hittills hållt en låg profil genom att komma i tid och nykter till jobbet, men trötthet går som sagt att leva med om man har arbetskamraterna som backar upp en. Let the god times roll.

Mat och mikro

2005-07-03T22:50:00.000+02:00

Matlådan är mer än bukfylla, alla militanta arbetsplatsundersökningar börjar och slutar i fikarummet. Matlådan är ett givet samtalsämne om man lunchar med någon man inte har en gemensam nämnare med. Oftast sammanfattar man kort vad plastlådan innehåller och i fall maten är tillspetsad utöver det vanliga. Härom dagen hade en arbetskamrat vattenmelon i salladen, vilket rönte en viss uppmärksamhet.
I början engagerade jag mig i matlådan, ofta hade jag med mig flera olika byttor med varmrätt, sallad och hummus. Ganska narcissistiskt, men att befinna sig on top of the world är en sällsynt känsla, så varje möjlighet att briljera bör utnyttjas. Med tiden försvinner orken, och matlådorna som framställde mig som händig är nu utbytta mot hälsans köks mikrolasagne eller en färdigpaketerad pastasallad. Min bluff blev synad och med mikromaten kom skammen, man känner sig som ett slappt low life och blir behandlad därefter. Det är därför alla alltid kommer med undanflykter när det vankas fryst findus. Tillbaks till ruta ett igen.
Kampen tillbaka till toppen kräver sötsaker, hembakta sötsaker, något jag skulle kunna överraska systrarna med, det funkar tydligen i alla lägen. Jag skulle dock känna mig lätt skändad av sådant fjäsk. Med sötsakerna kommer dessutom ångesten, knubbiga som taniga systrar får alltid ågren av fika, fett och socker, men kakfaten blir alltid renskrapade. Förra veckan lyckades jag uppvigla några sötsugna systrar att kräva en daimtårta av chefen, i sådana lägen när klasskampen (sic) blixtrar till i mikro-format är det helt okej med färdigfryst.

Midsommar

2005-06-24T22:33:00.000+02:00

Det är kläderna som gör mannen. I sjukhusets bommulsdress råkar jag ständigt ut för en massa hardcore male-bonding av manliga patienter. Tydligen är det svårt att förhålla sig till en syster som har kuk. "Höhö du lär ju vara herre på täppan här bland alla brudar". Nej det är jag inte, mina medsystrar verkar snarare tråna efter dressman karlar med gråsprängt hår. Eller Björn Skiffs. Ibland spelar jag med på male-bondingen, i regel handlar det snarare om att de måste få sin manlighet bekräftad, inte så konstigt när de har en kateter och blöja på sig. Nästa steg i den manliga avvecklingen är mycket drygare.
Midsommar på sjukhuset, det ger drygt 70 spänn i OB för varje arbetad timme, därtill bjöd landstinget till med en anorektisk laxtallrik. Inte värt för femöre att jobba storhelg.

En syster gav fel medicin dos till en patient, det var ingen större fara visade det sig, men samanbrottet kom ändå. Det finns inget vidrigare än att inse att man gjort ett misstag med medicinen. Marken börjar gunga under fötterna, en gardin dras ner för ögonen och kroppen känns helt kraftlös. Den sekund insikten kommer känns ingenting roligt längre.
Den sjuksyrra i Växjö som blev dömd i hovrätten för sitt misstag ger ångest-eko även i Gävle, som lagen är utformad nu innebär det att vi sjuksköterskor antas agera felfritt alla dagar, varje timme, varje minut. Samtidigt som ett mindre antal systrar ska ansvara över en större vårdvolym.

Mitt omklädningsrum ligger mittemot likrummet i källarkulverten. Horror! Att jobba kväll betyder att jag bokstavligen springer ut från omklädningsrummet. Börjar 06.45 på midsommar dagen, även det en anledning till skynda.

Känns sunkigt att sitta själv sent på midsommarkvällen och dricka sprit, fast på ett bra sätt.

Döden

2005-06-23T21:40:00.000+02:00

Jag har köpt en egen kaffemugg med Elvis motiv. Helt i analogi med polisongerna.

Det största problemet med att vara insyltad i vården är att man får se den verkliga sidan av dem som vi så villigt anförtror så fort halsen gör ont eller något annat sjukligt uppkommer. Läkarna är i regel nördar med dålig humor och uppgiven stil. Mystifieringen av dem står i lika bjärt kontrast mot verkligheten som sexualiseringen av sjuksköterskorna. (Gå in på närmsta hälsocentral och fråga dig själv om det finns något sexigt i närheten, tänder du inte på vetelängdsberoende 40-talister? då har du inget att hämta hos sjuksköterskorna i alla fall.)
En läkare som i ena stunden håller en spontan buskis i fikarummet går i nästa stund in till en patient och meddelar kort med allvarsam min; "du har en allvarlig sjukdom där risken är stor att du kommer dö". Oändlig lång tystnad följer, hela rummet vibrerar av beskedet, det känns som om man är mitt upp i en Lars Norén pjäs, då tilläger läkaren lite pliktskyldigt "att det finns hopp". Sedan lämnar han rummet, jag blir själv kvar med patienten och en närstående, plågsamt medveten om att vad jag än kommer att säga så är det dömt att låta dumt. Det är sånt här som bränner ut en, i normala fall kan man alltid vara käck, käckhet är det all time bästa knepet för att slippa engagera sig i patienten. Vad fan ska jag säga, tystnaden måste fyllas ut. Min första impuls är att fråga om hon vill prata med en kurator eller få en Sobril. Det vore alldeles för hjärtlöst, rent av osmakligt, nej jag måste säga något annat.. fort.
Jag frågar om hon vill ha juice eller mineralvatten till lunchen.
Patienten säger att hon inte är hungrig och att det inte spelar någon roll.
Nej det är klart att det inte gör.. skyndar därifrån.
På expeditionen står läkaren och ser finurlig ut, han levererar lite mer buskishumor, tillbaka till verkligheten igen.

Skitsnack

2005-06-18T04:04:00.000+02:00

Första veckan som legitimerad sjuksköterska på infektionskliniken är ångest inför en dryg sommar och ett mindre nervöstsammanbrott inför ansvaret. Första kvällen var det som vanligt överbelagt på avdelningen, det funkar så länge patienterna är friska nog att klara sig själva. Men dessa patienter ligger vanligtvis inte inlagda på sjukhuset. Så när två patienter plötsligt håller på att få hjärtarytmier och en tredje samtidigt blir medvetslös blir det cityakuten IRL. Än mer stressigt blir det när jag inte har en aning om var olika läkemedel och annan utrustning ligger någonstans. Med tur går det, jag öppnar ett slumpmässigt skåp och den infusion som behövdes akut innan den medvetslösa skulle avlida trillar ut. Ingen död den kvällen.

Arbetskompisarna hälsar mig välkommen till verkligheten. Klyschigt värre. Senare går vi ut och dricker öl after work. Mer om detta en annan gång, för min bild av sjuksköterskor som seriösa, präktiga och svenssons är för evigt krossad av snusk, sex, busvisslingar och köttflöjter. Avdelningskulturen är helt annorlunda jämfört med tidigare arbetsplatser.

I senaste vårdfacket kan man läsa om ett projekt i Stockholm där man ska utbilda äldre kvinnor i sexuella hälsa. Säkert intressant, men jag har stött på ett annat problem.
Vad är det för fel på äldre män? Varför är de så fixerade på sin avföring? Om det är sant att män tänker på sex var fjärde sekund så tänker gubbar på bajs minst varannan.
Jag har träffat alldeles för många gubbar som bokstavligen bara pratar skit. Skrämmande många för dessutom någon form av avföringsdagbok. Att då hamna på våran avdelning på grund av clostridier eller annan magsjuka måste vara stor lycka. Diarréklocka och minutiös övervakning av vätskeintag, det är kanske intressant rent medicinskt, men knappast annars, men gubbarna får äntligen sitt intresse bekräftat. Att Charles Bukowski gillade "ölá skiten" på bakfyllan är en sak, men när han delar denna upplevelse med omvärlden sällar han sig till skitgubbe gänget. Frågan är varför?
En del hävdar att analen tar vid där sexualiteten slutar, en möjlig förklaring till fenomenet FFFF? (Frustrerade Farbröders Faeces Fascination). Om någon är mer orienterad i ämnet, eller har en bra teori - hör av er!
Vårdförbundet kommer bergis att betala ut frikostiga stipendier till den som vill forska i ämnet. Det har ju en näsa för relevant forskning.

Klassfest

2005-06-05T14:33:00.000+02:00

En vecka kvar tills examen, i praktiken innebär det inte mycket mer än en formaliserad legitimation, jobbat har man gjort under hela studietiden. Men en bra anledning till fest är det.
Festandet börjar hemma hos en klasskompis. Ut med bussen till miljonprograms husen och in i folkhemet; terrakotta tapeter, hörnsoffa i svart skinn, svartsmide och en skivsamling på 20 skivor (alla är hits samlingar), det må vara en inrednings mardröm, men samtidigt en trygghet. Alla sjuksystrar jag besökt verkligen älskar terrakotta, prydnadssaker i bokhyllan och skinnsoffor, det är härligt, kitsch före sin tid. Och hur än vindarna blåser kommer de lerfärgade väggarna stå pall forever and ever.
Jag har tidigare skrivit om sjuksköterskornas enfaldiga samtalsämnen, men efter några glas vin pratas det nästan bara snusk, det låter värre än i hockykillarnas omklädningsrum. Lite röd om öronen försöker jag se cool ut, ökar på ölintaget. Ensam kille bland hermelinerna, bara att anpassa sig, har ju tydligen blivit metrosexuell efter alla år inom vården.
Klassfester och avdelningsfester är ett intressant fenomen, alla släpper verkligen allt vad vett och etikett innebär. Kanske är det frånvaron av pojkvänner och äkta män, eller så måste vi helt enkelt vara packade för att hitta något gemensamt med 30 andra.
Kvällen i korthet:
Vi glufsar i oss pommes, bea och kött, jag glufsar quorn och måste som vanligt motivera varför. Mer alkohol, folk börjar dansa. En somnar till på dansgolvet, några raggar alla svettas. Rökförbud, det luktar snus. Dimmigt, har känslan av att vara bortgjord. Men det känns som alla har haft en riktigt trevlig kväll. Jobbet känns avlägset, bortsett från bakisångesten så kan man inte må bättre än så här. Eurotechno, flottig mat, fylla och roterande bäcken. "When it's time to party we will always party hard" som AWK säger..

Böcker

2005-05-31T01:50:00.000+02:00

Copyriot bjöd in mig i en litterär kedjeblottning. Några korta frågor om böcker, sedan skicka vidare.

Totalt antal böcker som någonsin varit i min ägo?

Orkar inte räkna, men just nu fyller jag och min sambo upp ca. 3 billys bokhyllor med böcker, och sedan ligger det lite travar runt om i lägenheten. Så i runda slängar rör det sig om 500 st?

Senast köpta bok?
Omnibus 3. The haunter of the dark. HP Lovecraft. Novellsamling.

Senast lästa bok?
Sträckläste igenom Åsa Grennvals alla (serie)böcker en tråkig dag förra veckan. I kronologisk ordning, sedan jämförde jag med Mats Jonssons Hey Princess och insåg att de skriver om varandra. Fick gåshud.

Fem böcker som betyder mycket för mig (eller bara böcker som jag läst många gånger)
ojoj.. svårt, pluggat för mycket de senaste tre åren.

Zen och konsten att sköta en motorcyckel.
Människokroppen, fysiologi och anatomi.
Medicinska sjukdomar.
Klinisk mikrobiologi.
FASS.

Få fem andra bloggare att hålla igång bokstafetten.
Sara
Elisabeth

Ebba von sydow
Fredrik Virtanen
Linda Skugge

Uppdatering
Min favorit demagog Abe har efter mina påtryckningar börjat blogga:
http://skoluniform.blogspot.com/

Identitetskris

2005-05-29T14:36:00.000+02:00

Sjuksköterskorna har länge haft identitetsproblem. Ett sätt att hitta sin roll är de krampaktiga försöken att bilda en egen disciplin med tillhörande akademiska titlar. Det korporativistiska vårdförbundet satsar allt på detta kort, sjuksköterskornas status (och lön) kommer att öka bara fler systrar får en fil. kand. Tillsammans med sitt tidigare triumfkort 'individuell lönesättning' så framställs vårdförbundet som det goda exemplet. Lönerna har ju faktiskt ökat, markant! 2002 låg medellönen på nästan 22 000 kr i månaden. Men, något är fel. Inte en enda sjuksköterska jag arbetat med har legat över 20 000 kronors gränsen. Snarare tar det tvärstopp kring 19 K oavsett erfarenhet och vidareutbildning. Statistiken ljuger så klart inte, men vårdförbundet har den goda smaken att organisera både chefer och arbetare, så länge man är sjuksköterska så är man välkommen i gemenskapen. Vi sitter ju alla i samma båt och vill utveckla vården, samarbete och kommunikation - nyckelord för framgång. Alla är kompis med alla. Och cheferna höjer lönesnittet.

Eller som vårdförbundet själv uttrycker det:
"Vårdförbundets medlemmar i chefsposition utvecklar vården och visar på möjligheter i yrket."

Turn on, tune in, drop out. Säger jag, en liten reality check: vi sitter inte i samma båt, vi vill inte samma sak som chefen. För det första diffar det ca. 10 000 om vi jämför våra löner, för det andra klarar vi oss utan chefer som vi inte kan tillsätta själva. Och för det tredje utvecklar inte dessa chefer vården, de sköter nedmonteringen.

En kollega sätter ord på det jag och många andra känner:
"Alltså, jag skär hellre upp handlederna än går med i Vårdförbundet."

Surt säger räven om vårdförbundet, men kråksången fortsätter.
Omvårdnaden är svårdefinierbar, sjuksköterskorna försöker distansera sig från läkarna för att få sin egna disciplin. Läkarna får representera ett medicinskt paradigm, naturvetenskapligt och positivistiskt, medan omvårdnaden är holistisk, heremenuetisk och dynamisk. Den omvårdnadsteori som haft mest inflytande i Sverige är Katie Erikssons kristna förhållningssätt; att vårda är att ansa, leka och älska. Som tur är förkastar de flesta sjuksköterskor detta som trams (drop out). Den som går loss på Nietzsche kan med lätthet se likheterna mellan kritiken mot kristendomen och omvårdnaden. Omvårdnadsteorierna och vårdförbundets ideologi är en slavmentalitet, de tillskriver läkarna egenskaper som är 'dåliga' (=positivistiska, medicinska etc.), sedan upphöjer man sina egna svagheter till självklara dygder.

Detta är helt i analogi med Vårdförbundets offermentalitet. Paradoxalt ignorerar de all omvårdnadsforskning (och medicinsk) som samstämmigt visar att inflytande, delaktighet och arbetsplatsdemokrati är essentiellt för vår hälsa. Nej det är ointressant, vill man något så är det bara att gå in till bästa kompisen chefen och be om lov. Maktförhållandena vill de inte ändra på, istället så ska facket utveckla cheferna.

Som tur var slapp jag falla offer för chefens senaste nyck, i det gemensamma intressets namn skickade hon ut hela avdelningen till en stuga utan el och vatten för att vi skulle lära oss samarbeta och kommunicera. Det är ledarna som lider den största identitetskrisen, de gör ju ingen nytta. Och de vet om det själva.

Ur askan in i elden

2005-05-25T21:50:00.000+02:00

Förra veckan fick jag det bästa beviset på hur bra det är med individuell lönesättning. Två gamla arbetskamrater från psyket hade tydligen insett att landstinget inte är de som lättar på plånboken i första taget. Lönespelet är patetiskt litet, på en hel avdelning ska personalen dela på en femhundring, chefen har total makt över hur smulorna ska fördelas.
Vad gör man efter denna insikt? Inte som mina arbetskamrater i alla fall...

De tömmer spargrisen och köper in sig för 10 000 kr var i ett företag som enligt egen utsago "kommer bli marknadsledande" samt att de har "revolutionerat marknaden" med sitt nya koncept. Det enda de behöver göra för att dra in kulor är att värva fler representanter åt företaget. Pyramidspel - lönespel, ur askan in i elden.

Det är tragiskt, men jag märker att missnöjet som finns bland sjukvårdspersonalen ganska ofta slirar åt höger. Att folk är ur-less på sossarna är helt i sin ordning, det tragiska ligger i att man ser de borgliga som lösningen, eller i extremfallen; bondfångar entreprenörerna. (Att folk investerar i galenskap ska främst ses som ett desperat försök att kompensera en usel lön, inte enbart som dumhet.)

Samtidigt är det kanske lika bra att folk har låg lön, de köper ju bara skräp, Gävle är en grymt uniformerad stad, tiger, j lindberg och poco loco över allt. Så oavsett vilken lönekamp man väljer följer det samma mönster.
Höger; Mindre skatt, mer pengar = fler tigertröjor.
Extraknäcks; Extra inkomst, mer pengar = fler tigertröjor.
Vänster; Höjda löner, mer bidrag, mer pengar = fler tigertröjor.

Nej, mer pengar är inte speciellt radikalt. Mindre jobb och större inflytande över sitt arbete skulle nog utmana mer.

Så är det när man lever i City of satan, i Gävle är reifikationen så total att det knappt går att umgås utan rätt prylar. Den uppmärksamme vet att turbonegro har en låt med samma titel. Det ursprungliga namnet till låten som handlar oslos 1000 års jubileum var "oslo, jag elsker dig (din gamla hora)". Så Gävle är väl inte ensamt om att vara en förbannad plats.

"Oh let me tell you about a city known as SatanCity,
City of Satan
Where all the people look so good you gotta hate them
City, City of Satan"

Än mer illa blir det när attityderna letar in sig i vården, hela omvårdnaden reduceras till ett utbyte av recept och piller. Egenvård i all ära, men när psykiatrin enbart fungerar som en Zoloft-basar och primärvården bara är en Alvedon hallick så bedriver vi de facto ingen vård längre. Bland personalen finns en övertro på piller mot alla problem, det hela handlar som vanligt om pengar. Köpa sig frisk, köpa sig rätt social outfit, köpa sig kvalitet.. in the ciy of satan.

"You dont really wanna go there
You dont really wanna make it, go home
Put your make up on, make your hair real pretty
And meet me tonight down in Satan's city"

Nu är det lönehelg, spargrisen töms och på de discon som inte hunnit brinna upp möter jag jobbarkompisarna och diskuterar nudie jeans och zinacef. Vi svär över låg lön och dyra drinkar.

"But when you feel it and your blood runs hot
You gotta keep on rockin, give it what you got
In the City, City of Satan
City, City of Satan"

Intro på ny avdelning

2005-05-13T16:34:00.000+02:00

I veckan började jag gå introduktion inför sommarjobbet. Försöker göra gott intryck, samtidigt som man analyserar läget på avdelningen. Vilka är vettiga? Finns det några fjäskfior? Finns det mer än recept och bebisar i huvudet på arbetskompisarna? Hittills uppfattar jag mina framtida kollegor som helt OK, att det finns ett gäng hårdrockare på avdelningen måste ju vara ett bra tecken.

Andra bra tecken är:
Det finns ett X-box på avdelningen, som upplagt för betald slacking.
Den generella tendensen verkar vara avslappnad.
Skrivbordsbilderna på datorerna är på berusad personal, bebisar och barnbarn lyser med sin frånvaro.

I onsdags besökte sjukhusdirektören avdelningen, "det är viktigt att ha en öppen dialog" som han själv inleder sin två timmars monolog om besparingskrav och budgetbalans. Han är övertygande och retorisk, och väldigt ekonomisk. Jag blir djupt rörd av hans nedskärningsvokabulär, "mer personal kan komma att friställas när vi ska få budgeten i balans". Joe Hills dänga Halleluja gå och driv ekar i huvudet och jag försöker se mig själv som luffare.

I torsdags var det internationella sjuksköterskedagen, i år uppmärksammades problemet med piratkopierade läkemedel. Som tur är var det förhoppningsvis få som lade märke till pinsamheten. Inget samband sätts mellan läkemedelsbolagens patent och profithysteri, utan problemet låg i internethandel och oseriösa säljare, "som bara är ute efter pengar". Det är ironiskt. Vårdförbundets gamla ordförande Eva Fernvall fortsätter förövrigt sin karriär som chef på Apoteket marknadsenhet...
Läs mer om upphovsrättshyckleriet på Copyriot!

I hörlurarna just nu:
- Hellacopters, i väntan på nästa skiva..
- Turbonegro, norska party animals.

Miljömupparna

2005-05-07T01:57:00.000+02:00

Att festa i Gävle är som att shoppa i Ullared, hetsigt och inte speciellt billigt. Som vanligt upptäcker man försent att konsumtionsstressen förädlat hela månadslönen till ölpiss.

Gamla knivnazister på tjack och packade psykospatienter på permis vimlar runt på dansgolvet bland en uppklädd Gustav Fridolin och resten av Miljöpartiets elit. SÄPO agenterna lyser med sin frånvaro, Olof, Anna och.... äh, tredje gången gilt? Miljökämparna klarar sig bra, men dansar urusel disco. Vi morsar, hälsar och bjuds på efterfest, det är tydligen en kongress i Gävle och alla hotell är uppbokade med miljöpartister. Härmed konstateras att Alla MPare ser ut som rollspelare och dricker KRAV märkt vin. Rafflande beslut om cirkusdjurens vara väntar, och partiet är som vanligt helt ur fokus, kongressen slirar runt mellan olika icke-frågor och landar som brukligt i queerträsket.

Uppdatering
Appropå miljöpartiet kommer jag osökt in på vår tids signum; försämrad arbetsmiljö. Den här gången är det dock hovrätten som står för nedmonteringen. Idag kom domen mot den sjuksköterska som gav fel medicindosering till ett barn som dog på grund av det. Om inte HD ändrar domen så vore det inte helt otroligt om situationen på sjukhusen blir amerikaniserad, dvs att allt större ansvar läggs på individen i sjukvården. Systemfel och arbetsmiljöproblem hamnar i skuggan av rättsprocesser mot enskilda vårdgivare som tabbar sig. Rackarns.

Moralpanik

2005-05-03T12:54:00.000+02:00

Sossarnas demonstrationståg fortsätter att tunna ut. Med tanke på medelåldern så är inte moderaterna deras främsta antagonist längre, det är PRO som kommer knäcka Perssons parti. När demonstrationstågen inte samlar upp ilskna kommunalare kan man ju alltid fylla ut med några marschorkestrar. Lite mer fart och fläkt är det i de andra 1 maj tågen. Arbetarbladets ledarskribent Kennet Lutti fick dock moralpanik över syndikalisternas sommarjobbs kampanj och fräser:

"Dagens fåntratt: Özger Kodemir. Den unge syndikalisten uppmanade alla sommarjobbare att sno med sig toarullar hem från jobbet, dra runt på tredjedelsfart och maska."

Att Fredrik Reinfeldt och Nasse-Lasse i FP tänker viga sina liv till att jaga sjukskrivna och bidragstagare med blåslampa är helt i sin ordning. Men när självutnämnda företrädare för arbetarrörelsen stämmer in i hetsen över den låga arbetsmoralen luktar det illa. Det var bättre förr när Arbetarbladets ledarskribenter med Helena Klingspor i spetsen tumlade omkring med arbetarklassens olycksfåglar bland jack vegas maskiner och billig öl på Lucky grill bar. Då slapp man läsa fördömande strunt från folk som inte har en aning om vad de skriver om.

Det är nog just denna unkna arbetsmoral som kör sossarna i botten, landstinget i Gävleborg är ett bra exempel på sossarna oförmåga att förstå arbetarklassens situation. Högst sjukskrivningar i landet och det åtgärdas med större nedskärningar.
Och egentligen så handlar det inte om moral, när jag själv gjorde min studie om sambandet mellan inflytande på arbetsplatsen (ett äldreboende) och hälsan så framkom ett tydligt mönster. Arbetssituationen suger och är sjukt stressig, vad gör man? Alla deltagare i studien berättade om hur arbetskamraterna sinsemellan tog kontroll över småsaker på arbetet. Och fick de inte som de ville så sjukskrev man sig:

” vill jag inte jobba utan göra något annat.. så ställer alltid de andra upp.. det är alltid nån som kan byta.. jag har faktiskt aldrig varit med om att det är ingen som har kunnat.. det är kanske därför jag trivs också.. då slipper man ringa och sjukskriva sig exempelvis.. ah men det är ju sanningen..”

Det handlar om att följa vår natur. De senaste 10 000 åren har den mänskliga arvsmassan förändrats blott 0,18% medan samhället ser helt annorlunda ut. Vårat stressystem är anpassat för mammutar, inte mammon. När binjurarna pumpar ut kortisol är tanken flykt eller fight. En otrygg arbetssituation, skral ekonomi och allmän prestationsångest triggar igång stressystemet konstant, men det finns ingenstans att fly, och att ta sig an fighten mot hela jäkla systemet är nog övermäktig så det förslår.
Men! Naturen har finurligt nog utrustat oss med kroppsegna motgifter mot kortisolet. T.ex. Endorfiner och serotonin sänker båda stressen, endorfiner utsöndras vid fysisk aktivitet så som dans och serotonin skjuter i höjden av skratt, kärlek och sex. Så låt sossarna, Lutti och Reinfeldt förfasa sig över omoralen, vi andra kan lugnt följa vår naturliga drift; Sex, fest och rock n roll. Precis som Andrew W.K.

Andrew W.K

2005-04-21T11:20:00.000+02:00

Varje dag när jag går till skolan eller till jobbet så lyssnar jag på musik. Det är en ganska bra start på dagen, men framför allt så vill man ha ett soundtrack till skitlivet. Allt blir mycket bättre med ett soundtrack, vad vore t.ex. fight club utan pixies? eller lost highway utan rammstein? Vad som funkar på vägen upp mot sjukhuset är olika, men just nu domineras hörlurarna helt av Andrew W.K, killen som kör med smutsiga kläder och näsblod som gimmick. Det är enkla riff, meatloafpiano och en stor portion ren och skär dumhet. dumrock helt enkelt. Snubben verkar kasta sig hejdlöst in i allt utan fallskärm. Och jag älskar det, för det är så genialt. Texterna avhandlar fest; Its´time to party, party hard och party til´ you puke är alla allsångsvänliga partymanifest. Men Andrew lyckas formulera hela essensen i upproret och revolutionen utan att förstå det själv; arbete är skit, fest är kul och fuck off jag tänker göra som jag vill, dvs stanna hemma och festa hårt. Andrew W.K är därför ett större hot mot Landstinget, kommunen och hela jäkla systemet än vad fackföreningarna kommunal och vårdförbundet eller sossarna och vänsterpartiet är.

"You work all night
And when you work you don't feel all right
And we, When things stop feeling all right
And everything is all right
'Cos we will never listen to your rules (no)
We will never do what others do
Know what we want and we get it from you
We do what we like and we like what we do
Let's get a party going (let's get a party going)
When it's time to party we will always party hard"
- Party Hard, Andrew W.K.

Kommunals och vårdförbundets senaste lönematcher slutade i walk over som vanligt. Visst finns det någon som får betala bort lite mer i skatt, men i det stora hela råder status quo i plånboken och på arbetsplatserna. Hör vår bön, höj vår lön! Patetiskt är bara förnamnet på deras fight.

"Den tidiga arbetarrörelsens strider kan till viss del faktiskt tolkas som en kamp för rätten att få vara missnöjd, att inte nöja sig med sin lott. Dock är detta missnöje faktiskt en del av systemet. För om människorna slutade med att vara missnöjda med allt från sin sociala position till sin näsas form, skulle troligtvis kapitalismen och hela det moderna samhället som vi känner det inte längre kunna leva vidare. Det missnöje som visar sig i det som brukar benämnas lönematcher och facklig kamp är ingen utmaning, det är istället en känsla som bevarar detta system. Utmaningen kommer inte från dem som vill tjäna mer, utan från dem som vill arbeta mindre. Precis som på 1600 talet"
- Ur Missnöjets historia.

Jag höjer volymen tills hjärnan töms på kommunalidioti och fyller upp med We want fun, synd bara att man tydligen måste jobba... och fan ta alla som ska vara så jäkla duktiga offer. Som jag, å tänk den dag jag vågar sluta duscha och festa hårt tills jag spyr 24-7. Tills dess spelar jag luftgitarr på vägen till sjukhuset.

"We want fun and you better believe it!
We want fun either take it, or leave it!
We want fun, and we're gonna get pasted!
We want to have fun, and we want to get wasted!"
- We want fun, Andrew W.K.

Köp mig!

2005-04-12T10:57:00.000+02:00

Sommarjobb ska fixas, men det är som bekant anställningsstopp och besparingskrav på sjukhuset. Så det gäller att plottra ner klyschor en masse i CV:n. För min del blev det tre anställningsintervjuer, en dålig, en fånig och en bra.

Dålig anställningsintervju
Chefen har tydligen gått en ledarskapsutbildning, fast handslag och positiv energi så att man blir illamående. Börjar med att berätta hur bra hennes avdelning är och att det är väldigt höga krav på personalens kompetens. Man måste t.ex. kunna teamworka och vara flexibel. Jag blir genast totalt ointresserad, när hon säger att den tuffa personalen har en hård men hjärtlig jargong slutar jag lyssna och börjar tänka på läxor istället. Hon börjar ställa frågor till mig, vem är jag? beskriv dig med tre ord, vilka är dina bra och dåliga egenskaper? etc.
Intervjun är en enda stor förnedrelse, hon förväntar sig att jag ska sälja mig helt och att jag ska köpa management tugget. Det värsta av allt är tjockisen från vårdförbundet som är chefens sidekick under intervjun. Hon sitter mest och ser dum ut med ett fånigt leende och ger eko på de tröttaste flosklerna. Nej aldrig i livet att jag vill jobba där.

Fånig anställningsintervju
Som ovan, men chefen ställer alla frågor utifrån ett PM, han gör det som förväntas av honom och han gör det helt utan övertygelse. Han låtsas till och med föra anteckningar.

Bra anställningsintervju
Chefen tar mig i hand och frågar när jag kan eller vill börja jobba. Hon ser utbränd ut och verkar bära på en enorm bitterhet mot landstinget. Hon frågar inget om hur jag är eller annat, hon beskriver sommarens arbetssituation; "det är lite folk, mycket patienter och allmänt förjävligt". Äntligen en som inte utgår ifrån att man är hjärndöd. Jag tar jobbet. Det hela avklarat på mindre än 3 minuter.

Mat och motstånd

2005-04-09T13:15:00.000+02:00

En bra sak med sjukhuset är maten, patienterna är tillstor del nöjd med de kulinariska upplevelserna under vårdtiden. Landstinget har investerat mycket pengar i det bricksystem som gäller, dvs. att all mat serveras på individuella brickor som iordningställs direkt i köket. Själva huvudrätten ligger på tallriken och tillbehören finnes i egna skålar bredvid. Det ser inte speciellt smakligt ut. Personligen föredrar jag det gamla kantinsystemet när all mat låg i stora byttor och serverades av oss direkt till patienterna. Det blir alltid mycket mat över, så med kantinsystemet var det bara för oss att kasta sig över resterna och avnjuta sjukhusmaten. Men de feta åren är förbi.
Cheferna inom landstinget och kommunen kan inte stå ut med tanken att personalen äter upp resterna gratis. Nej, överbliven mat ska slängas och i bästa fall utfodra grisar. Om personalen ska slafsa i sig resterna måste de betala för sig! Basta.
Men på alla avdelningar och kommunala äldreboenden som jag har arbetat eller praktiserat på skiter dock personalen högaktningsfullt i fåniga chefer och fåniga regler. Mätt och belåten helt gratis, det gör att man åtminstone orkar med resten av dagen.
Man ska vara försiktig med att utmåla sjukvårdspersonalen som offer, media och omvårdnadsforskare reducerar oss ständigt till ett passivt objekt som bollas runt mellan snåla politiker och tafatta fackföreningar. Visst är det många systrar som fallit offer för landstinget, vårdapparaten är en stor vägg som vi alla rusar emot i full hastighet. Men samtidigt under ytan, tendenserna finns där och helt plötsligt ändrar några av oss riktning. Det hela börjar med ett enkelt nej, tyst eller högt, vi skiter i chefen och gör som vi vill. Vi ljuger och sceemar oss fram i tillvaron. Det kan handla om att vi ger varandra förmåner självständigt som gratis mat, eller att man meckar med flextiden och stämpelklockan. Det finns oändligt många exempel på detta mikromotstånd som vägrar definiera sig. Varför ge sin tid till någon som inte bryr sig om vi dör eller dukar under?
Det är tydligen viktigare att grisarna får ta del av maten än att personalen lägger vantarna på den. I och med bricksystemet kanske de säkrar grisarnas tillförsel av mat, det måste i alla fall kännas skönt för den djurvänliga ledningen. Sen kan de ju lika gärna börja utfodra grisarna med de utbrända systrarna, det ligger ju helt i linje med deras personalpolitik.

Panikångest

2005-03-29T23:57:00.001+02:00

Krismöte på avdelningen, sjukhusledningen ska åtgärda problemen med överbeläggningarna. Och det är hårdhandskarna som gäller. Arbetsmiljöverket hotar med böter om inget görs, så man kan ha en viss förståelse för att de agerar i panik. Att de inte har lystrat till personalen tidigare får stå som ännu ett exempel på att ledningen har grava kognitiva problem. Men nu är det ekonomiska hot som föranleder deras plötsliga insikt om att någonting måste göras. (Detta borde kommunal ta lärdom av om de skulle få för sig att strejka någon mer gång. Monetära argument är effektivare än att försynt be om höjd lön.) Vad sjukhusledningen slutligen bestämmer sig för får framtiden utvisa, men om deras nuvarande förslag går igenom skulle det innebära att strokepatienterna inte längre skulle rehabiliteras utan konserveras som vårdpaket. Att det skulle minska vårdköerna och löna sig ekonomiskt är inte troligt. Men landstinget är tydligen dumheten institutionaliserad.

Rätt väg

2005-03-20T14:33:00.000+01:00

Gävleborg är på många sätt det värsta av det mesta. Inte bara för att kroglivet är uselt och jag får lust att skära upp handlederna när man läser att Günther and the sunshine girls drog fulla hus när de för andra gången besöker Gävle. Det är antingen Günther eller någon dokusåpa kändis på dekis som lyckas sätta Gävleborna i rörelse, allt annat bemöts närmast likgiltigt. Gävleborg toppar även statistikt i tragik. Högst arbetslöshet, dummast i landet, mest skiljsmässor, flest antal självmord och MS fall, listan kan göras lång. Nu är personalen i Landstinget Gävleborg även bäst på att vara sjuka. Ledningen är som vanligt oförstående, det måste bero på att man räknar konstigt. Bara att pusta ut, "vi är på rätt väg". Den rätta vägen betyder mer nedskärningar i klarspråk. Logiken att mindre personal blir mindre sjuk räknat i antal sjukdagar totalt låter kanske övertygande för de som intresserar sig mer för bokslut än vård. Patienterna Harry och Acke får som många andra fortsätta ligga i korridoren, rätt mycket i vägen.
Men varför är personalen sjukast i Sverige? Kanske för att vi helt enkelt inte räcker till och att landstingets hjärtefrågor anställningstopp och nedskärningar inte är den "rätta vägen". Kan det vara så att landstinget i Gävleborg färdas i alldeles för hög hastighet på fel väg? Det anser Socialstyrelsen som kritiserar ledningens sätt att hantera problemen.
Någon slutsats tänker jag inte leverera, för landstingsledningen är antagligen både smartare och mer kompetent än vad jag och mina systrar är. Men de har verkligen inte en aning om hur man effektivast bedriver vård. Att de effektivt förstör arbetstrivseln för oss varje gång de försöker styra upp situationen skulle kanske vara en förklaring till att folk ligger sjukskrivna. Arbetet vore onekligen mycket bättre om vi fick vara i fred. Vi vill ha litet tillfredsställelse i jobbet. Arbetsglädjen handlar om korta beslutsvägar.

Beslutsångest

2005-03-19T02:35:00.000+01:00

Jag ska inte skriva om konsekvenserna av landstingspuckonas besparingar och åtgärder. De är redan så uppenbara och väldokumenterade. Det senaste budet om att göra sig av med 300 tjänster på Gävle sjukhus får stå för sig själv som ett alldeles lysande bevis på det vi alla redan vet och misstänkt; att ledningen har något annat än tobak i sin pipa.
Det mest intressanta i sammanhanget är att vårdförbundet och kommunal nöjer sig med att försiktigt uttala sig i ordalag som ’kortsiktighet’ och att det finns andra sätt att spara in alla dessa miljoner. Även detta bekräftar mina cyniska misstankar om att de delar pipa med ledningen, men att de dock inte fått smaka tillräckligt för att gå in i samma totala intellektuella regress som ledningen. De nöjer sig med att milt konstatera att sakernas tillstånd gått åt skogen, och att det är beklagligt, tråkigt etc.
Samtidigt kryssar jag fram mellan sängarna som ligger ivägen i korridoren och önskar att vissa ansvariga kunde uppleva samma misär. Drar mig till minnes när sjukhuset skulle byta namn och ett av förslagen var Hertiginnan Magdalenas sjukhus, det föll antagligen på att det vore en skymf att döpa ett dårhus efter en kunglighet.
En döende patient upptar mycket tid, morfin och lugnande måste ges, läkare jagas och anhöriga informeras. Tiden rinner iväg och en jävla massa måsten hoppar sig. Synd för de levande som fortfarande har en chans att rehabiliteras, synd för den döende och dess anhöriga som inte får en chans att dö med värdighet. I samma veva kommer ytterligare ett besked från ledningen, avdelningens enda rehabiliteringsrum ska bli en patientsal för fyra, detta utöver de konstanta överbeläggningarna i korridorerna. Personalen reagerar närmast likgiltigt, någon skrattar lite för sig själv. Detta är en vanlig dag, och sådana här urbota dumma direktiv haglar ständigt ner över oss. Tragik och komedi är två sidor av samma mynt, det här hade blivit superrolig tv, typ the office fast mer skruvat och sanslöst. Tragiken ligger i det ledningen håller sig så långt borta som möjligt ifrån, men som patienterna och personalen är fast i; totalt jävla mörker. (bandet med samma namn har en låt: "livet är ett lungemfysem" den borde bli officielt soundtrack till gävle sjukhus)

Beslutsprocessen by landstinget Gävleborg.

1. Identifiera problemet
- Det är sjukt många som vill ha vård, typ fett många.
2. Vilka faktorer måste vi ta hänsyn till?
- Det är liksom fullt på sjukhuset, värsta jobbiga grejen
- Det måste finnas schyssta prylar och människor som kan bota patienterna.
3. Åtgärda problemet
- Anställ ett gäng gamla roliga polare från SSU tiden som får i uppdrag att utreda och klura på problemet.
- Kontraktera ett gäng byggnadsfirmor som slumpmässigt får bygga och röja runt i huset under tiden.
- Slå en tärning och lägg ner den avdelning som tärningen visar.
- Visar det sig att byggnadsfirman precis har byggt om den? Lägg den på entreprenad.
- Effektivisera, varför ska det bara vara sopor i soprummet när det även kan ligga patienter där liksom.
- Sparka några hundra anställda, de gnäller ju bara ändå. Får dåliga vibbar av gnälliga kärringar.
- Återanställ några av de sparkade, men nu som stafettläkare, det är dyrare men roligare.
- Anställ tjackkranen som brukar deala i Sätra centrum som konstnärlig utsmyckare på sjukhuset. Det är ju viktigt med en trevlig arbetsmiljö, och Rusta har billig fis-nyanserad färg som är lagom inspirerande. Måla alla rum fisrosa eller fisgula.

Guide till fikarasten del II

2005-03-05T15:12:00.000+01:00

Man vill inget hellre än att vara en i gänget, gemenskap tillhör de basala behoven och är en förutsättning för att stå pall mot jävligheten. Inget kan vara jävligare än en arbetsplats och en bra gemenskap arbetskamraterna emellan är a och o för överlevnad. Det stöd man borde få från ledningen får man istället från sina olyckssystrar. Om det inte vore för arbetskamraterna skulle jag aldrig stå ut, så säger faktiskt alla.
Samtidigt, gemenskapen är bräcklig, med tanke på att arbetslagen är så små i förhållande till den tyngd och stress vi utsätts för. I bästa fall riktas all skit tillbaka mot ledningen och stärker gemenskapen. I värsta fall råder det socialtförmaksflimmer och all skit och negativ energi kanaliseras genom arbetslaget mot varandra. De arbetslagen blir i regel inte långvariga och att det är dessa olycksystrar som bränns ut först är vetenskapligt bevisat.
Damn the man!

Att vara slätstruken är mitt värsta, platt tråkig och mainstream? Fuck off. Eller det är helt OK, men jag håller mig helst till skivnördar och bohemer. Man dras till sina likasinnade, så enkelt är det, i plugget hängde alla vi ”alternativa” tillsammans; slackers, punkare, hårdrockare, syntare, indie-pandor och misfits. Vi var negationen till det ”vanliga” i allmänhet och sportfolket i synnerhet. Att bry sig om vad andra tyckte fanns inte, och på blue fox och shock kunde man köpa en hur provokativ utstyrsel som helst. Glory days, som fan. I Don´t give a fuck about my bad reputation.

Tills nu. Tillbaka till verkligheten, jag sitter åter i fikarummet. Klockan är nio och det är måndag. Den lediga helgen har satt sina spår och festandet har bränt ut energin för två veckor framåt. Galet och underbart som vanligt, minnena är suddiga men vi hann reda ut det mesta på puben under söndagen.
Fikarummet är fullt med personal, en torr läkare håller hov om helgens tur till stugan. Sjuksköterskorna och undersköterskorna redogör sina helgäventyr och vad de har ätit. Det har varit barnbarnspassning och tv mys. Undantaget står den sinneliga kvinnan för. Hon med hennafärgat hår och spejsadde glasögon, hennes mustiga livslust kan vara direkt kvävande. Hon har varit på en spontan weekend i London, bara några tusen med ryan air! Spännande.
Min tur. Vad har jag gjort i helgen? Jag kan säga att jag knappt minns, eller att jag helst vill glömma. Jag skulle kunna berätta om polare som hamnat i slagsmål, eller att jag vaknade upp på ett golv med ett par randiga bomullstrosor på mig.
Jag ljuger som vanligt och säger att jag och min flickvän hade en mysig hemmakväll och var på bio. Social kompetent står det i min CV, det handlar om att undvika och förneka allt som har med ens sanna jag att göra. Att inte sticka ut förmycket, att ha en positiv attityd och värst av allt, vara en trivselfascist i alla lägen. Att kunna vara händig och käck är en sak, men trivselfascisten är en som verkligen tycker att livet, jobbet och kärleken är så jävla underbart att vi andra måste få höra om det. Jag låter fikat tysta mun och hatar i tysthet Londonresenären och läkaren munterhet.

Om situationen kräver har jag lärt mig undvika dessa dömda samtalsämnen:
- Musik. Mitt favoritämne, men om man inte vill prata om hur bra westlife´s nya singel är, håll käften.
- Fylleanekdoter. Jag tröttnar aldrig på att diskutera fylleminnen, spyor och knasigheter. Detta kan diskuteras även med 40talisterna men då är det inget roligt längre. Berättar man ens hälften av det som finns på lager kommer man att bli tvingad till AA.
- Göteborgskravallerna. Bara att inse, folk har sin uppfattning bestämd. Lika bra att förneka att man var där och låtsas som ingenting i fall ämnet dyker upp.
- Fusk och fiffel. Få aldrig för dig att skryt om när du sjukskrev dig och hade the time of your life. Du kommer bli behandlad som spetälsk.

Fikarasten tar slut, landstinget bjuder på kaffe än så länge, mackorna snodde jag. Den fula hörnsoffan är alldeles för mjuk och bekväm. Läkaren är hurtig, vi andra ser ut som lik trots att det är första arbetsdagen. Desperat försöker jag dra ut på samtalet om ryan air´s priser, utanför väntar ju en ännu värre verklighet, snälla låt mig slippa några minuter till, London resan är jättespännande att lyssna på, helgens matlagning också!

Konversationsguide till fikarasten

2005-02-25T16:44:00.000+01:00

Påväg till jobbet. En av de största utmaningarna är att klara av fikarasterna.

1. Barn, barnbarn. Ett outtömligt ämne, barnens senso motoriska stadie ordas det inte så mycket om, men väl den Pre-operationella fasen (2-6 år). Ändlösa anekdoter med efterföljande instämmande och gullande är den absolut vanligaste kommunikationsmodellen på sjukhuset. För oss som får ångest av bara själva tanken på barn och familjeliv ställs här inför en mängd problem.

Antingen säger man rakryggat och sanningsenligt hur dryga och jobbiga småungar är, och blir förpassad till utstötthetens kalla rum. Visa saker får man inte tycka, det rubbar världsbilden för anhängarna till axiomet alla tycker om barn.
Stäm in i hummandet och ljug lite då och då om din längtan efter barn. Men då får man leva med arbetskamraternas förväntningar att det där efterlängtade barnet snart ska komma.
Håll en lågprofil och säg varken från eller till. Att bli betraktad som osocial eller blyg går kanske att leva med.

2. Dokusåpaskandaler. Säg "Big Brother Linda" och samtalet kommer gå på av sig själv. Garanterat, här vågar alla ha en åsikt.

3. Mat, recept. Tydligen finns det ett stort intresse att berätta vad man har ätit och vad man planerar att äta. Var dynamiken i samtalet finns vet jag fortfarande inte. Men det är kanske det som är poängen. Douglas Adams menar att människan är alldeles för menlös och dum för att prata om något viktigt, därför kryssar samtalen fram genom självklarheter och dumheter som att det regnar eller att man åt potatisgratäng i söndags (och att den var god, eller att man inte tycker om regn).

4. Sport. Även om man hatar sport så vet man allt som sker i sportvärlden. Helt mot sin vilja, frågan är bara om man låtsas bry sig eller inte.

5. Jobbets jävlighet. Det närmsta man i regel kommer till en intressant diskussion. Eller är det bara jag som är för dum för att inse att alternativ 1 - 4 är personalens minsta gemensama nämnare för att slippa vara på dåligt humör under de korta rasterna? Vid närmare eftertanke är det nästan alltid jag som tar upp detta ämne. Det känns ju som man framställer sig som en kul prick.

State of the art: Vinterkräksjukan

2005-02-20T19:17:00.000+01:00

Hell on Earth!!
Varje år kommer denna pest som ett brev på posten. Patienter och personal smittar varandra i ett viruskretslopp som envist håller sig kvar. Händer ska spritas, rockar och munskydd ska användas. Det spelar inte så stor roll, viruset smittar även innan symtomen debuterar. Ett litet antal undersköterskor och sjuksköterskor sköter ett stort antal patienter och hinner således sprida smittan över hela avdelningen.
Personal insjuknar och tvingas stanna hemma, ännu mindre folk kvar på avdelningen ska hålla ställningarna. Stressen får personalen att glömma hygienreglerna. Viruset tömmer maginnehållet och karensdagarna plånboken. Det är inte la dolce vita för personalen.

Läkartidningen (nr 6, 2003) slår fast:

"Personalbrist, stress, dålig arbetsmiljö och överbeläggningar inom sjukvården gör att enkla hygienregler lätt glöms bort och kan vara en bidragande orsak till ökningen av nosokomiala infektioner. Ogenomtänkta besparingar i sjukvården kan därmed få helt motsatt effekt."