En vanlig torsdag. Jobbar kvällstur och det är okej. Ute är det mörkt och snorigt, hemma är det dammigt och stökigt.
Ett falskt lugn ligger över avdelningen. Den varma lukten av sjukdom och desinfektionsmedel ligger tungt, det känns som om allt står stilla. Här springer inga stressade sjuksköterskor omkring i korridoren. Dåligt tecken. Larmdisplayen i taket avslöjar den febrila aktiviteten inne på patientrummen.
På rum två ligger en medelålders patient. Ganska risig, har en rejäl infektion som utvecklats till blodförgiftning. Allt är dock under kontroll, några dagars intensiv antibiotika behandling har stabiliserat patienten. Är inte direkt döende med andra ord. Räknat på en lång tidsperiod är överlevnadschansen noll, fast det gäller oss alla.
Sköterskan som arbetat dagpasset rapporterar att patienten tett sig orolig och ångestfylld under dagen. Svårt att få riktig kontakt med honom. Alla lab. värden går åt rätt håll.
Det delas piller, det delas ut matbrickor, patienter vill ha hjälp till toaletten och patienter vill ha hjälp från toaletten. Sysslolösheten ligger långt borta.
Inne på tvåan ligger patienten och vrider sig oroligt i sängen. Det ser ut som han har mardrömmar.
Varför står innedörren i slussen öppen för? Hela poängen med en sluss går ju då förlorad. Trots att dörren stängs gång på gång står den öppen nästa gång man passerar rummet.
Plötsligt ligger patienten uppvräkt halvt över sängkanten. Skyndar in i slussen, på med handskar och skyddsrock, snabbt vidare in till patienten och stänger dörren hårt bakom mig. Hör att låset klickar.
Tar tag om överkroppen, som hänger slappt över den uppdragna sänggrinden, patienten är helt lealös och jag har aldrig sett en så kritvit hud. Andningen är ytlig och snabb, han reagerar inte på tilltal. Fan. Fan. Fan. Försöker forcera fram en tanke i stressen. Blodtryck! då görs i alla fall något. Händerna är iskalla, trycker fingertopparna lätt över handleden, svaga snabba dunsar möter dem. Pumpar upp manschetten runt över armen, stänger ute omvärlden med stetoskopet och lyssnar spänt efter pulsationerna. 80 / 45. Illa.
Då slår han upp ögonen, blicken är lugn och stadig, "Det är ingen fara, han bakom dig är inte farlig." Jag fattar ingenting. Sen känner jag hur dörren glider upp bakom mig. Ingen där. Vänder mig mot patienten igen. Han ligger åter i sängen med slutna ögon.
Jag kreverar.
Några timmar senare på natten dör han. Fortfarande vet ingen riktigt varför.
Dörren i slussen har aldrig mer krånglat.
Och ja. Vi sitter med ståpäls i fikarummet även nu några dagar senare.
Mitt omklädningsrum i källaren, mittemot likrummet, har aldrig känts mer olustigt.
ps. Vissa saker är ändrade, men annars så är allt helt sant... no kidding.
Ett falskt lugn ligger över avdelningen. Den varma lukten av sjukdom och desinfektionsmedel ligger tungt, det känns som om allt står stilla. Här springer inga stressade sjuksköterskor omkring i korridoren. Dåligt tecken. Larmdisplayen i taket avslöjar den febrila aktiviteten inne på patientrummen.
På rum två ligger en medelålders patient. Ganska risig, har en rejäl infektion som utvecklats till blodförgiftning. Allt är dock under kontroll, några dagars intensiv antibiotika behandling har stabiliserat patienten. Är inte direkt döende med andra ord. Räknat på en lång tidsperiod är överlevnadschansen noll, fast det gäller oss alla.
Sköterskan som arbetat dagpasset rapporterar att patienten tett sig orolig och ångestfylld under dagen. Svårt att få riktig kontakt med honom. Alla lab. värden går åt rätt håll.
Det delas piller, det delas ut matbrickor, patienter vill ha hjälp till toaletten och patienter vill ha hjälp från toaletten. Sysslolösheten ligger långt borta.
Inne på tvåan ligger patienten och vrider sig oroligt i sängen. Det ser ut som han har mardrömmar.
Varför står innedörren i slussen öppen för? Hela poängen med en sluss går ju då förlorad. Trots att dörren stängs gång på gång står den öppen nästa gång man passerar rummet.
Plötsligt ligger patienten uppvräkt halvt över sängkanten. Skyndar in i slussen, på med handskar och skyddsrock, snabbt vidare in till patienten och stänger dörren hårt bakom mig. Hör att låset klickar.
Tar tag om överkroppen, som hänger slappt över den uppdragna sänggrinden, patienten är helt lealös och jag har aldrig sett en så kritvit hud. Andningen är ytlig och snabb, han reagerar inte på tilltal. Fan. Fan. Fan. Försöker forcera fram en tanke i stressen. Blodtryck! då görs i alla fall något. Händerna är iskalla, trycker fingertopparna lätt över handleden, svaga snabba dunsar möter dem. Pumpar upp manschetten runt över armen, stänger ute omvärlden med stetoskopet och lyssnar spänt efter pulsationerna. 80 / 45. Illa.
Då slår han upp ögonen, blicken är lugn och stadig, "Det är ingen fara, han bakom dig är inte farlig." Jag fattar ingenting. Sen känner jag hur dörren glider upp bakom mig. Ingen där. Vänder mig mot patienten igen. Han ligger åter i sängen med slutna ögon.
Jag kreverar.
Några timmar senare på natten dör han. Fortfarande vet ingen riktigt varför.
Dörren i slussen har aldrig mer krånglat.
Och ja. Vi sitter med ståpäls i fikarummet även nu några dagar senare.
Mitt omklädningsrum i källaren, mittemot likrummet, har aldrig känts mer olustigt.
ps. Vissa saker är ändrade, men annars så är allt helt sant... no kidding.
8 Responses to “Ghouls night out”
Leave a Reply
Om bloggen
- En sjuksköterskas neuroser
- Allt är generellt skrivet så att ingen kan röjas IRL.
- E-mail: nursepunx@hotmail.com
Previous posts
Archives
- februari 2005
- mars 2005
- april 2005
- maj 2005
- juni 2005
- juli 2005
- augusti 2005
- september 2005
- oktober 2005
- november 2005
- december 2005
- januari 2006
- februari 2006
- mars 2006
- april 2006
- maj 2006
- juni 2006
- augusti 2006
- september 2006
- oktober 2006
- november 2006
- december 2006
- januari 2007
- februari 2007
- mars 2007
Pumpar upp macheten runt över armen, stänger ute omvärlden med stetoskopet och lyssnar spänt efter pulsationerna.
Jag antar att du menar manschetten?
Jag hoppas att du inte går omkring med en machete-kniv på jobbet. Då är du läskigare än spökena.
*ryser till* Fy bubblan vad obehagligt. Men vi har också haft ett par incidenter som gör att man börjar fundera. Ett nattpass satt vi och drog alla anekdoter och det slutade med att jag var så jäkla skraj att jag var tvungen att ta med mig en annan syrra på nattrundorna. Minns att jag tom var tvungen att hålla henne i handen...
en freudíansk felstavning.
Sånt där är läskigt... det värsta är när patienterna headspinnar och kräks ektoplasma :P
scary. du får ta och forska lite i de där
Helvete gummo. Endast baserat på dina skriverier så gillar jag dig skarpt. Skitbra skrivet även den här gången. Du väcker mina inre demoner i form av både någon slags liten Nightingale som längtar till när ssk-broschen sitter där den ska om sisådär ett par år OCH den rabiata arbetsförfäktaren, lik den där lilla djävulen som seriefigurer får på axeln när de ska göra elakheter, som gafflar om vita fabriker och immateriell produktion.
Fortsätt som du gör så blir alla nöjda, ja?
Gummo,
satan vilken läsvärd blogg! Har läst länge men inte kommit mig för att kommentera. Sjukvården är en värld som alla uttalar sig om till höger och vänster men det finns en skandalös brist på insiderreportage. Din insiderinsats är dessutom rått ärlig och kastar sig på ett befriande sätt mellan vardagens små hatattacker och dess stora väsentligheter: dajmtårtsberoende syrror och landstingspolitik på hög nivå, bakfylla och MRSA-hantering. Guld!
Jag vill passa på att ödmjukast framföra en specialbegäran på blogginlägg: varför blev du sjuksköterska? Hur bestämde du dig? Jag funderar själv på att söka utbildningen - min nuvarande bana, som skulle kunna kännetecknas som nån slags kommunikation / diffust projektlederi /penningsökeri, kräver att jag snackar alldeles för mycket pretentiöst skit - men fruktar just det ullegulliga, barnpratiga, klichéfeminina inom yrket. Delar väl ditt punkkomplex, eller har åtminstone en grav Florence Nightinggale-fobi.
Ja, det tycker jag också att du ska Gummo!
Just nu väntar jag på intagningsbeskedet som kommer om en vecka, otroligt nervöst.
Som jag har skrivit tidigare, att läsa din blogg gör mig faktiskt inte så himla säker på att utbilda mig till ssk. Nedskärningar överallt och sviniga chefer och allt verkar bara vara dåligt.
Så det skulle vara intressant att veta det som du tycker är kul/roligt/intressant/spännande med yrket och vad det var som gjorde att du valde det. Och såklart: Har du ångrat dig?
//Sofie