Konversationsguide till fikarasten

2 comments

Påväg till jobbet. En av de största utmaningarna är att klara av fikarasterna.

1. Barn, barnbarn. Ett outtömligt ämne, barnens senso motoriska stadie ordas det inte så mycket om, men väl den Pre-operationella fasen (2-6 år). Ändlösa anekdoter med efterföljande instämmande och gullande är den absolut vanligaste kommunikationsmodellen på sjukhuset. För oss som får ångest av bara själva tanken på barn och familjeliv ställs här inför en mängd problem.

  • Antingen säger man rakryggat och sanningsenligt hur dryga och jobbiga småungar är, och blir förpassad till utstötthetens kalla rum. Visa saker får man inte tycka, det rubbar världsbilden för anhängarna till axiomet alla tycker om barn.
  • Stäm in i hummandet och ljug lite då och då om din längtan efter barn. Men då får man leva med arbetskamraternas förväntningar att det där efterlängtade barnet snart ska komma.
  • Håll en lågprofil och säg varken från eller till. Att bli betraktad som osocial eller blyg går kanske att leva med.

2. Dokusåpaskandaler. Säg "Big Brother Linda" och samtalet kommer gå på av sig själv. Garanterat, här vågar alla ha en åsikt.

3. Mat, recept. Tydligen finns det ett stort intresse att berätta vad man har ätit och vad man planerar att äta. Var dynamiken i samtalet finns vet jag fortfarande inte. Men det är kanske det som är poängen. Douglas Adams menar att människan är alldeles för menlös och dum för att prata om något viktigt, därför kryssar samtalen fram genom självklarheter och dumheter som att det regnar eller att man åt potatisgratäng i söndags (och att den var god, eller att man inte tycker om regn).

4. Sport. Även om man hatar sport så vet man allt som sker i sportvärlden. Helt mot sin vilja, frågan är bara om man låtsas bry sig eller inte.

5. Jobbets jävlighet. Det närmsta man i regel kommer till en intressant diskussion. Eller är det bara jag som är för dum för att inse att alternativ 1 - 4 är personalens minsta gemensama nämnare för att slippa vara på dåligt humör under de korta rasterna? Vid närmare eftertanke är det nästan alltid jag som tar upp detta ämne. Det känns ju som man framställer sig som en kul prick.


State of the art: Vinterkräksjukan

0 comments

Hell on Earth!!
Varje år kommer denna pest som ett brev på posten. Patienter och personal smittar varandra i ett viruskretslopp som envist håller sig kvar. Händer ska spritas, rockar och munskydd ska användas. Det spelar inte så stor roll, viruset smittar även innan symtomen debuterar. Ett litet antal undersköterskor och sjuksköterskor sköter ett stort antal patienter och hinner således sprida smittan över hela avdelningen.
Personal insjuknar och tvingas stanna hemma, ännu mindre folk kvar på avdelningen ska hålla ställningarna. Stressen får personalen att glömma hygienreglerna. Viruset tömmer maginnehållet och karensdagarna plånboken. Det är inte la dolce vita för personalen.


Läkartidningen (nr 6, 2003) slår fast:

"Personalbrist, stress, dålig arbetsmiljö och överbeläggningar inom sjukvården gör att enkla hygienregler lätt glöms bort och kan vara en bidragande orsak till ökningen av nosokomiala infektioner. Ogenomtänkta besparingar i sjukvården kan därmed få helt motsatt effekt."


Första tiden på avdelningen

0 comments

Gör mitt bästa för att hålla en låg profil första dagarna, samtidigt som jag försöker ge skenet av att ha en positiv framåt anda. Tassar likt katten runt den heta gröten och undviker känsliga diskussionsämnen på rasterna. Vi pratar matlagning och tv program. Jag tittar inte så mycket på tv så jag ljuger mestadels. Det vekar gå bra och självförtroendet ökar med tiden, nu vågar jag ta mer plats i tantsfären på avdelningen. Det är mest 40 äldre kvinnor som jobbar här, det är trevligt men lite väl homogent.

Man känner sig lite vilsen till en början. En telefon ringer och handledaren försvinner in i samtalet. Bläddrar i några pärmar, fan handledarens samtal verkar dra ut på tiden och jag vet inte vad jag borde göra. Hela personalstyrkan verkar vara upptagna med arbete, alla är på väg någonstans eller håller på med något, filtar viks och möblemang ytdesinfekteras. Att i denna stund sätta sig ner och göra ingenting går inte. Antagligen är det Luthers djupt rotade arbetsmoral som orsakar den känsla av vilsenhet och ångest över att inte veta vad man ska arbeta med. Tittar ut över matsalen och ser ett gäng ensamma patienter som ser lika vilsna ut som mig. Bundsförvanter tänker jag, sätter mig vid nisse som har åkta fram och tillbaka genom korridorden hela dagen. Han brukar stanna till vid akvariet och mycket mer sällskap än så får han inte under de hektiska arbetsdagarna. Personalen kryssar ju fram mellan patienterna mot alla dessa ovikta filtar som måste vikas NU. Nöjd över att slippa se bortkommen ut pratar jag och nisse om fiskar och tingens jävlighet. Nisse verkar bli gladare. Hur kommer det sig att ett arbete med människor har blivit en fråga om tid? Arbetet verkar handla om allt annat än mellanmännskliga relationer, det har blivit ett undantag, ett mån om tid, vilket paradoxallt alla tycker är synd. Eller är det bara orddiarré?

Nisse blir magsjuk och isoleras på rummet, inte för att det gör någon större skillnad för honom rent socialt, men jag tror att han saknar fiskarna i alla fall.

Magsjukan belägrar avdelningen. Barriärer reses mot denna osynliga plåga. Jag kan inte låta bli att känna mig lite som George W Bush, hans krig mot terrorismen är ju också en ett krig mot osynliga fiender, och fienderna har tydligen samma grund. Enligt läkartidningen så beror de senaste årens vinterkräksjukeepidemier till stor del av eländiga ekonomiska förhållanden. En relativt liten personalstyrka ska sköta ett stort antal patienter. Då tummas det på hygienrutiner.
Rutiner. Vad är rutiner? En hel hylla är fylld med pärmar där rutinerna för gud vet vad finns nedskrivna. Många verkar inte veta eller bry sig, de rutinmässiga diarrébarriärerna nonchaleras vanemässigt. Men det värsta i sammanhanget är min flathet. Jag ser undersköterskor jäkta in på salarna utan skyddsrockar, munskydd och sprit, för att gena genom sköljen till nästa sal. Påpekandet fastnar i min hals. Det känns väldigt ostigt att gnälla redan andra dagen, dessutom psykomatiserar jag illamående när jag ser undersköterskan. Var det inte hon som fixade förmiddagsfikat åt oss?

Sakta men säkert blir jag mer orienterad i tid, rum och situation. Vem jag egentligen är har jag inte vetat sen puberteten, krisen är konstant. Att gå in i rollen som en sjuksköterska blir därför närmast teatralisk. Ansvarsfullhet, koll på läget och allvarsamhet ligger så långt ifrån den jag tror mig vara; slackern som nynnar halleluja gå och driv och lever efter devisen ’frihet utan ansvar’.
Det är svårt att vara seriös när man inte tar sig själv på allvar. Fast det går tydligen bra ändå. Jag hör mig själv leda ett gäng undersköterskor, samtalar med anhöriga och informerar patienter. Det flyter på, pedagogiskt experimenterande och rollspelande börjar lägga upp en förtroendegrund mellan mig och arbetskamraterna. Gränserna börjar bli tydligare med tiden. Att en patient som suttit ensam inne på rummet i nästan två veckors tid, ska få komma ut i matsalen och titta på tv var inte helt okontroversiellt. Undersköterskornas motstånd ska inte överdrivas, men visst fanns det där. Det innebär ju mer arbete, och en tämligen stor risk att inte kunna få titta på så ska det låta i fred. Samtidigt är det förståligt att de som konstant blir hunsade sätter spjärn mot ytterligare arbete. Jag tycker mig finna en etisk konflikt i detta gränsland. En del gränsland kan dessutom vara minerade, det gäller att vara försiktig. Hur sjutton ska vi kunna göra motstånd utan att patienterna blir drabbade?


Om bloggen

  • En sjuksköterskas neuroser
  • Allt är generellt skrivet sÃ¥ att ingen kan röjas IRL.
  • E-mail: nursepunx@hotmail.com

Last posts

Archives

Links


ATOM 0.3