Tillsammans med en sjuksköterska som jobbat på infektion lika många år som jag avverkat på jorden halvligger vi i sofforna och äter en landstings-fruktsallad. Apelsiner, bananer och äpplen dränkta i flytande honung och med en kyss kanel.
Det var i slutet på månaden och vi åt oss mätta på vad som kunde hittas.
Osökt kommer vi in på lönen och vi tjänar lika mycket. Jag 18 500 efter 2 år. Hon 18 500 efter 25 år. Jag skäms.
Jag måste dra.
Chefen bekräftar mina misstankar. Landstinget läcker. Vi som inte kört fast i dyngan drar från Gävle.
Kanske är det därför de kallade mig för Judas. Och i nästa sekund erbjöd mig fast anställning. Vilket tidigare varit omöjligt. Det är en utmärkt möjlighet. Det är brist på folk. Tidigare kunde de hålla oss tillbaka med hot. "Det är en lång kö med sjuksköterskor här utanför."
Så lät det för ett år sedan på en av alla dessa arbetsplatsträffar. Piskan ven i luften och vi kallades för "idioter" och "puckon" och "är ni dumma eller" Mycket tårta på tårta, men chefen staplade adjektiven över oss och avslutade med "PASSAR DET INTE SÅ KAN NI DRA."
Sagt och gjort. Vi drar. De som kommer gaddar ihop sig. De tänker inte gå in under 19 000 i lön. Fortfarande blygsamt. Fortfarande bättre än landstingets ingångslön på 18 000. Det intressanta är om detta första kollektiva krav kommer leva vidare.
Min kollega berättar om sin skam.
"När jag tog min sjuksköterske examen efter att ha jobbat i 17 år som undersköterska så förbjöd jag alla att fråga om lönen. Det skulle förstöra hela festen. Jag förlorade på att plugga vidare. Det är skämigt."
Vi sträcker ut oss i sofforna och väntar på att klockan ska bli 07:00. Inte långt kvar nu.
Tänk om de nya sköterskorna slapp skämmas.

Kvällsskiftet stämplar ut, lysrören knäpper till och övergår till sparlåga, nu är vi bara tre kvar på avdelningen. Vi ökar volymen på radion och slappnar av. Det är natt nu.
Går ett varv och hälsar på patienterna. En Zopiklon på tungan och en klapp. Sov. Nu. Känner mig som John Blund när jag går runt och matar i dem piller. De låter så illa om de är vakna och för liv. Känner igen det här från när min lilla katt Pyret var marsgalen och skrek ut sina begär och vi zonkade katten med p-piller. Ungefär samma sak. Vi är ju trots allt på ett sjukhus, här förs inget liv.
Mellan nio och sju. Stan lever upp en kort stund medan vi går omkring på en småkylig avdelning och spetsar öronen i mörkret. Snarkar dom lever dom.
Fördriver tiden med kylskåpsplundring. Äter inte för att man behöver utan för att det är gratis. Vårdförbundet har ju förhandlat bort OB tillägget nattetid. Kompenserar de förlorade tusenlapparna med ostmackor och näringsdrycker för diabetiker. Vid den här tiden köar folket till garderoben, några dansar kanske till "I fell love in a alien" i ljuset.
Vid fyra tiden bryter vi ihop av trötthet och berusade av insomni. Förståndet sviker vid den här tiden.
Framåt sextiden går vi ett sista varv på avdelningen och lyssnar på snarkningar.
Plötsligt stampar undersköterskan ut från rum fyra. Pressar fram mitt namn genom sammanbitna läppar. "Hon är död, tanten är död, du måste komma!"
Viskningen tränger in genom smogget. Rum fyra, tant, död. Jag fortsätter lugnt. Klockan är sex på morgonen och innan vi drar igång hjärtkompressioner och spänner upp kroppen i en sprättbåge av defibrillatorn så vill jag veta. Om det är någon idé. Jag tar upp pärmen och visar med fingret på denna lilla men så vanliga anteckning på journalen.
"Äh, låt det va. 0-HLR"
Noll hjärt- och lungräddning, vi är ju trots allt på ett sjukhus. Här räddas ingen.
"Nästa skift får ta hand om det."
Undersköterskan pustar ut. Hon vill också komma hem. Stänger dörren och drar ner persiennen.

06:00
Sitter med gröten och morgontidningen, hetsar dem båda. Efter en veckas slit är slutet på cykeln nådd. Igen. Är ledig ikväll och fredag borde innebära något annat än halvpartär i soffan. Känner redan nu klockan sex på morgonen att kroppen skriker efter koma. Bläddrar fram till sista sidan i tidningen och ser kvällens räddning. En ny sic-com!
06:45 – 15:30
Mekanisk upprepning av gårdagen och de senaste två åren. Tiden går fort är man offrar sig för verksamheten.
21:53
Trött på soffan med te och knäckebröd. Alla dessa maskätna åldringar från AttendoCare. De tar livet av mig. Och tvärtom. Fredagar är sjukhusets värsta dag. Jag förtränger och skjuter upp alla de saker jag egentligen vill göra tills imorgon. Igen.
21:55
Nu börjar det. Dagens höjdpunkt.
Vinjetten är olycksbådande. En kvinna, tydligen huvudpersonen, sitter på trottoaren och är utelåst. En stege reser sig bakom henne. Hon skäller i telefonen och hon är sen till jobbet, reser sig stressat och stegen med låssmeden välter.
Green wing blandar en del Scrubs och en del As if. Kissnödigt brittiskt. Allt är galet och tillspetsat. En chef skäller som en hund, en doktor med tokiga glasögon tvingar sina elever att skratta åt usla skämt (och slår dem med pekpinnen som inte skrattar) och hela tiden visar de tvångsmässigt hur Crazy alla på sjukhuset är.
22:00
Jag är illamående.
Liksom på jobbet kan man hålla sig för skratt.
22:10
Känslan av naglar mot en griffeltavla. (Samma känsla brukar infinna sig på jobbet när man tar emot rapporten.) Irriterande klippning (likt As if) och framförallt så faller hela serien på att de slutat med burkskrattet. Alla punch-lines markeras med en scratchning och ett höjt ögonbryn.
Med fjärrkontrollen lägger jag tystnaden över rummet och blundar. Skulle lätt kunna somna här och nu.
Fredag borde innebära något annat. Ännu en crapy dag fullbordad.

"Jag kan hantera allting. Skit och sår, det spelar ingen roll. Jag kan stå och mocka utan att det bekommer mig ett dugg. Men spyor. Det går bara inte." En syster sitter och debriefar efter att ha varit tvungen att torka upp en stor pöl ättikstinkande spyor.
Detta står oss upp i halsen. Och aldrig har det varit så mycket som i år. Vinterkräksjukan har slagit alla rekord. Och nu spyr även hundarna.
Det är inte bara lukten, den där frätande sura, det är inte bara konsistensen, den där som påminner om sönderhackade öronmaneter, det värsta är dissonansen.
Äckligaste ljudet är kräkningen. Naglar mot griffeltavlor eller tugga med öppen mun. Spyan är värst. En stor undersökning har dessutom bevisat det. Och vi står mitt upp i det. Ett russin kommer in i ilfart från akuten, Transportpersonalen ser ut som dart Vader när de kommer rullandes med sängen. Kort därefter trycker det på och russinet måste till toaletten. Och det droppar från blöjan. Ett vidrigt spår går att följa från sängen in till toaletten. Och sen kommer det. Uppkastningen. Den där kaskaden. Rakt ner i handfatet. Russinet klamrar sig fast i porslinet och vräker ur sig allt.
Det här är bortom allt vidrigt. BRLÖKUGHLIRÖK Det är som någon kört ner armen i halsen på henne och med ett hårt tag om magsäcken och diafragma håller på att vända ut och in på tanten.
Jag torkar och torkar. Håller andan och stapplar yr ut på rummet.
Händerna är söndertvättade. Tanten ligger inrullad i blöjlakan.
Jag vill s p r i n g a hem från s k i t e n.
Sitter en dag senare och softar på min lediga dag. Tills det rinner till i munnen. Illavarslande. Några minuters diffus känsla av att något gått åt helvete innan jag känner kaskaden skjuta upp från mig och toaletten fångar upp ljudet i en härlig symfoni när jag möter vattnet i en våldsam tömmning.
Sjukskrivning. Jag tycker synd om mig själv.
Med svetten utträngd i porerna ser jag mig i spegeln. Kan inte med mig själv så här.. Jag vill inte det här längre.. Ge mig lite glamour.. konstaterar att jag ser malign ut och går en karensdag tillmötes. Innan handfatet räddar govlet från spyan.

Tips!
Denna hemsida är till för alla oss som jobbar inom vården förutom chefer och fackpampar. Den är ett informationsverktyg så vi kan gadda ihop oss på jobbet. Den är ett verktyg för att anonymt delta i en massprotest med syftet att förbättra anställningsvillkoren och levnadsförhållanden för de som jobbar inom vården. Enkelt uttryckt skall informationen på denna hemsida användas på våra arbetsplatser och mot arbetsgivaren som ständigt försämrar vår rätt till skälig lön, rimliga arbetstider, stressfri arbetsmiljö.

Förenade vårdare är vi alla som vill ta kampen på jobbet i vården. För att vi skall kunna ta kampen så erbjuder hemsidan information om dina arbetsrättsliga rättigheter, offentliga lönelistor, information om fackförbunden, skicka protester till dina politiker och dina arbetsgivare, information om arbetsgivare och chefer inom vården i Malmö, information om sjukskrivningsaktioner, hur du hjälper arbetskamrater som väljer att strejka, information om lagen om offentlig anställning, strejker för timanställda etc.

Se vidare: www.forenadevardare.se

Ibland behagar de att komma. Ortopederna stövlar in på avdelningen (eller trampar in med gnisslande Foppa-tofflor). Långa och med en nedlåtande blick. Den värsta typen översittare. Doktorn är flint och närmar sig femtiosträcket. Men försöker maskera sig med ungdomligt farbriksslitna jeans och ett stort blänkande Tigerbälte. Han hunsar oss lite. Och går sedan snabbt därifrån. Det är meningslöst för oss som känner patienten att lägga sig i. Med ortopeder kommunicerar man via andra läkare. En vanlig simpel sjuksköterska lyssnar icke en öfverläkare från ortopeden på!

I veckan som gick var jag med i P1:s nya radioprogram medierna. De ville ha en dos real life. Och undrade:
Vad är det i sjukhussåporna vi gillar så mycket?

Frågan är relevant, speciellt med tanke på hur mycket sic-soaps, sic-coms och sic-dramas som trängs i T-tablån.
Vi blir alla påverkade. Patienterna känner sig dåligt behandlade för att de får vänta i timmar och endast träffar en stressad AT läkare och en sur sjuksköterska på akuten. Vi känner oss lurade för att vårt jobb inte alls är sex, drugs and trauma. Utan bara shit, drugs and oldies.

Men vill vi verkligen komma till en doktor Quinn? Hon som ser så plågad ut, slokandes av det tunga ok hon bär på sina axlar. Precis som Kay Pollack. Och hon som är så känslomässigt inkontinent, precis som Kay Pollack. Ingen risk. Landstinget har brännt ut all personal med genuint engagemang.

Den nya trenden går emot elaka doktorer. Som dr. House och dr Cox.
Tiden är elak. Det är ett direkt symtom på en backlash för tidigare paradigm. Vi vill ha effektiva oblödiga klinsika doktorer. Inga gråtmilda indiankramare.
Så överläkare Stig Helmer i Riket, den all time bästa sjukhusserien, har sin revival. Och vi vet hur det är dömt att sluta. Ortopediska Överläkaren går från avdelningen med huvudet högt och med blänkande silverspänne på magen. Allt han gjort är att sucka demonstrativt. Sedan sagt med avmätt min. "Nej. Detta får vänta".
Doktorn skulle lika gärna kunnat grabbat ett redigt tag om skrevet och konstaterat att han är störst och skrattandes gått därifrån.
Jag säger inget. Får istället ringa till min Överläkare som sedan ringer till ortopeden och säger "det kan inte vänta, patienten måste opereras Nu."
För att doktorn ska komma måste hierarkin vara intakt. Kanske är det för att männen sakta men säkert konkureras ut av kvinnorna inom läkarkåren. Ortopedin är den sista genuint patriarkala specialiteten. Knappast en slump att det är just ortopederna som står för de längsta vårdköerna. Och sämsta vården.