”Varför är du inte med i vårdförbundet?”
”De är så jävla lama.”
”Du har inte funderat på att byta över till dem då?”
”ehh..”
Jag sitter i en noppig tygfåtölj och äter godis. Chefen har alltid godis i en plåtburk inne på sitt kontor. När systrarna får sockernojan brukar vi sno lite snask från chefen. En helg plundrade vi hela plåtburken (som var fylld med Gott och blandat) och lämnade en lapp på burkens botten. "När katten är borta dansar råttorna på bordet. Glad påsk".
Vi har lönesamtal. Kolan kletar fast mellan tänderna, jag berättar hur mycket jag bidrar till verksamheten och chefen undrar mest varför jag inte vill gå med i vårdförbundet. Chefer gillar vårdförbundet. Och vårdförbundet gillar chefer, speciellt om de är sjuksköterskor.
Vårt lönesamtal är vårdförbundets goda exempel. En rendezvous med chefen, eller som ordförande Anna-Karin Eklund själv uttrycker det; det krävs två för att dansa. Dialog, dans och samförstånd. Jobbet är en fest!
Gemenskap och välfärd för alla.
Tillsammans utvecklar vi vården.
Samförstånd med arbetsgivaren. Dialog och avtal.
Men en chef är en chef är en chef.
Vi är kidnappade av historian. Det finns inget samförstånd, det finns ingen gemenskap och dialog. Det har aldrig gjort det. Men det är en fin berättelse.
Med ett anställningskontrakt som sträcker sig fram en månad i taget är lönesamtalet inget annat än förnedring.
”Du får femhundra eftersom du är så flexibel. Mer än så kan jag tyvärr inte ge”.
Chefen ser uppriktigt ledsen ut.
Det kan inte vara tydligare.
Vårdförbundet är också ledsna. Deras baksmälla kom i våras. De insåg att cheferna inte är med och dansar.
Alla ledsna.
Nu får jag ta skiten för generationers idioti.

"I wanted to destroy everything beautiful I´d never have. Burn the Amazon rain forests. Pump chlorofluorocarbons straight up to gobble the ozone. Open the dump valves on supertankers and uncap offshore oil wells. I wanted to kill all the fish I couldn´t afford to eat, and smother the French beaches I´d never see.
I wanted the whole world to hit bottom".

Vårdförbundet bjuder upp igen. De kraftsamlar. 50 sjuksköterskor demonstrerade på kampanjens kick-off. De vill ha dialog. Det var bättre förr.
Eller så förtränger vi de senaste 50 årens idioti och lär oss kämpa på nytt.

"I wanted to burn the Louvre. I´d do the Elgin Marbles whit a sledgehammer and wipe my ass whit the Mona Lisa. This is my world now. And those ancient people are dead.
We wanted to blast the world free of history".
- C Palahniuk. Fight Club.

"Jag kommer skriva en avvikelse om det här, bara så att du vet det".
"Ja gör det. Jag bryr mig inte". Sen klickar jag ilsket bort samtalet innan hon hinner påbörja nästa anklagelse. Bärbara telefoner är värdelösa när man vill slänga på telefonen i örat på någon.
Hela dagen har varit en serie fuck-ups.
Kommunen, blodcentralen och nu även narkossköterskan på operation är sura på mig. Det märks att stämningen är mer frustrerad på sjukhuset. Drar de in några platser på strokeavdelningen så ger det återverkningar på hela sjukhuset, hur lite ens klinik än har att göra med strokepatienter. Sjukhusets produktion (som det heter på ekonomspråk) är extremt känslig. Landstinget driver sjukhuset enligt samma ekonomiska surrealism som piskar upp börsindex. Kan Ericsson kan vi.
Några minuters försening någonstans på sjukhuset kan rubba hela dagens "produktion". När så sker, och det är snarare regel än undantag att saker och ting strular, så skäller vi på varandra. Sparkar nedåt och försvarar sin egen position.
Folk innesluts i smågrupper genom dessa defensiva handlingar. Man begränsar sin kamp mot nedskärningarna till sin avdelning, till sin klinik och isolerar sig från resten av sjukhuset. I slutändan isoleras man på från sina arbetskamrater, (hoppas att det blir hon som får sparken, inte jag, hoppas de lägger ner Hudiksvallssjukhus, inte vårt). Det är samma exkluderande mekanismer som lägger grogrunden för rasism.

En ny AT läkare har börjat på avdelningen. En närsynt Stig-Helmer-stackare. Först var han allmänt vilsen och osäker, det duger inte. Systrarna käkar sådana levande. Nu har han repat mod och tagit ett djupt andetag. Han är forcerat självsäker och pekar med hela handen.
En patient smäller plötsligt av, blir blå om läpparna och dimmig i blicken. Systern som upptäcker det larmar och vi börjar peta in slangar och försöker ta prover. Just då kommer Stig Helmer in. "Kan inte du komma och ronda nu?"
"Va fan det här är kanske LITE viktigare" Fräser systern.
En av de äldre systrarna som försöker få in en PVK i de krympande kärlen ser brännskadad ut i ren ilska.
"Men då kommer ju hela dan att bli försenad" Tjurar Dr. Helmer.
"UT HÄRIFRÅN!"
Strax därefter kommer narkosläkarna, alla perifera blodkärl har dragit ihop sig så de hugger helt sonika in en enorm spruta i ljumsken och aspirerar. Vi fyller på de nödvändiga provrören och kutar iväg till labbet. Helmer står och trampar otåligt. Han vill ronda nu.
Det är inte av missunnsamhet. Men något är allvarligt skevt. Stig Helmer har en ingångslön på ca. 25 000 i månaden utan att vara torr bakom öronen. Systern som vi handgripligen hindrade från att misshandla läkaren har 20 000 efter tio år inom landstinget. Det är hon som utför hans arbete, det är hon som får pricken från HSAN när han inte utför sitt arbete. Diskbråcket är en friförmån. Klart vi är sura.
Tidens melodi. Lägg ihop de senaste gisslen och landstingets strategi blir övertydlig. Osäkra anställningar, individuell lönesättning, individuellt ansvar för strukturella problem... söndra och härska stavas individuell anno 2006.
För att kunna föra en vettig kamp mot nedskärningarna så måste vi formulera inkluderande krav och involvera hela sjukhuset, all personal och i slutändan hela länet. För varje splittring och mellan avdelningar, sjukhus, yrkesgrupper och individer leder obönhörligen till försämringar för oss alla.

”Vad var det med henne egentligen? Har hon mens eller?” Stig Helmer flinar och ser sugen ut på malebonding.
Jösses. OK vi behöver inte inkludera precis alla. Hoppas han får sparken snart.

Jag har aldrig.. FISIT NÄR JAG HAR SEX!
Vi sitter insvepta i filtar i vandrarhemmets samlingsrum. Det är utbildningsdagar med jobbet. Teambuilding och sammansvetsning. Vi ska utvecklas tillsammans genom att paddla kanot, diskutera verksamheten och dricka lådvin. Flaskan snurrar på golvet och systrarna skrattar så att de får fyllehicka. Några är rejält packade, de flesta ganska dästa av vinet och varmkorven. Läkaren har sjungit några studentikosa snuskvisor och nu leker vi "jag har aldrig".
Flaskan stannar och pekar mot mig. "Jag har aldrig fisit när jag har sex". Vi har snurrat flaskan i timmar nu, hur mycket kan man fråga om sex egentligen? Jag vet alldeles för mycket om mina arbetskamraters sexliv vid det här laget. Vilka som har haft en trekant, vem som inte har haft analsex och vilka som har onanerat på arbetstid. Har jag fjärtat så ska jag ta en klunk rödvin, har jag inte fjärtat så låter jag bli. Sedan gör alla i rummet samma sak. Ti-Hi-fniss. Därefter är det min tur att ställa en pikant fråga och snurra flaskan.

Landstinget fortsätter sin nedmontering. Si och så många vårdplatser ska stängas. En prekär resursarmé byggs upp, istället för fasta anställningar eller vikariat placeras jag och många andra i ett resurscentrum där vi lånas ut vid behov. I mitt fall kommer jag vara permanent utlånad till nuvarande arbetsplats. Det fiffiga är att chefen då har friheten att sluta låna in mig när hon behagar. Jag har friheten att ligga lågt och vara en snäll arbetare. Mauds dröm om ett LASlöst Sverige förverkligar sossarna i Gävleborg. Ingen reagerar nämnvärt, på sin höjd muttrar timmisarna om att alltid behöva vara redo att sälja sig några timmar till landstinget på kort varsel.
Ingen reagerar eftersom all tid går åt till att vänta. Under väntan jobbar vi i ständigt återkommande cykler. Dagpass, kvällspass, ledig helg, vardag igen. Sedan semester, då väntar vi på nästa arbetspass. Cykeln börjar om igen, snart återkommer ånyo det ögonblick då vi ska leva. Vänta lite till och fortsätt konsumera dig själv.
Jag har varit ett år på avdelningen nu. Det är en ständig väntan på att något snart ska hända, måste hända. Under tiden fortsätter vi att mekaniskt utföra det vi tvingas till. Att tiden går fort är bara ett bevis på att vårt tidsbegrepp har kidnappats. Alla lever i väntan på semestern, resten av året går på rutin.
Vi drömmer om en tid som vi endast behöver bli medvetna om för att verkligen leva.

"You play sick and I will mend
Let the action begin again my friend
You be patient and I'll attend

Let nurse give you a shot it's something to do
Took my pulse
Let nurse give you a shot it's something to do
I could love you I could love you "
- Sonic Youth

Jag dricker en klunk, vinet är kärvt och magen pallar inte mer. "Skål då!" ropar hälften av systrarna i mun på varandra och tjuter glatt.
Min tur att snurra flaskan.
Jag har aldrig.. snott på jobbet.
Alla dricker.
Det finns kanske hopp ändå. Flaskan snurras igen.
JAG HAR ALDRIG SUGIT EN KUK SOM SMAKAR GORGONZOLA!
Nej det finns inget hopp. Vi är bara ett tragiskt gäng med Tourettes syndrom.