Ex Libris
Published måndag, november 27 by gummo.
Antisocial. Sitt av tiden och gå hem. Om det vore så enkelt. Men för vissa måste varje sekund fyllas ut med ett ändlöst prat.
Antisociala tips. Topp fyra.
1. Läs.
Förutom bokens fysiska avskärmande från omgivningen så signalerar den Stör ej. Ibland.
Det kan slå fel, som när jag läste Strindberg (svarta fanor) på nattskiftets dötimmar. Systern jag arbetade med blev fett imponerad (det var också meningen).
Nä men läser du Strindberg? Tungt. säger hon med eftertryck. Och för att visa att även hon är litterat berättar hon stolt att, Ja själv så läser jag Änglar och Demoner just nu då´rå. Och hon berättar faktiskt hela handlingen. Reciterar från pärm till pärm. Jättebra bok.
Hon försvinner iväg till en patient och jag sitter förundrad kvar och likt Mikael Ljungberg snurrar skallen av koder. Skjut mig. För mycket, för dåligt. Torka dig med Da Vinci koden och kanske då att sidorna får ett innehåll.
2. Norrländsk minimalism
Betyder i praktiken apati. Generationers elände, palt och pölsa nerärvt och socialiserat. Ett katatoniskt tillstånd där man stirrar tomt framför sig och suger in luft som svar på alla kommunikationsförsök. Shu.
En kollega är så här. Hela tiden. Efter ett tag blir man nervös. Efter några nätter sitter man likadant. Det smittar.
3. Bekännelser.
Vad heter du? Var bor du? Har du en hund? Vad heter din mamma? Har du gjort abort? Vad heter din pappa? Har du åkt luftballong? Gillar du godis? Har du pojkvän?
En kompis råkade i korsförhör med en ny arbetskamrat. Varje tänkbar sekund av tystnad måste jagas bort och ett svamelsurium med frågor sköljde över henne. Konstiga frågor och det var bara att mekaniskt gå i svaromål. Ja nej ja kanske nej ja vet inte. De satt bredvid varandra i soffan och höll koll på en gumma som sov middag i rullstolen. Outtröttligt kastades frågorna fram mellan tuggummisnasket. Vad pluggade du? Estetisk bild och form.
JAHA. Hon stannade upp i tuggandet och flyttade bort till andra ändan.
Sedan satt de där tysta och lyssnade på tantens snarkningar.
Märkligt men önskvärt.
4. NattTV
Långa mörka timmar på sjukhuset. Patienterna sover, allt är lugnt. Landstinget är för snåla för kvalitativ kabel TV så oftast stirrar vi förhäxat på SVT24s gröna text TV. Det är helt okej. Meditativt. Värre är Nattöppet på TV4. Jag fattar inte. Vad händer? Vad säger hon? Livskraften rinner ur en som om handlederna fått smaka på rakblad. Och det spelar ingen roll. Alla sitter fixerade framför färgerna och bokstäverna. Fy fan vilken skit säger någon. Shu. Och så fortsätter vi tyst att kolla. Och vad är det som händer? Vad är det här?
Antisociala tips. Topp fyra.
1. Läs.
Förutom bokens fysiska avskärmande från omgivningen så signalerar den Stör ej. Ibland.
Det kan slå fel, som när jag läste Strindberg (svarta fanor) på nattskiftets dötimmar. Systern jag arbetade med blev fett imponerad (det var också meningen).
Nä men läser du Strindberg? Tungt. säger hon med eftertryck. Och för att visa att även hon är litterat berättar hon stolt att, Ja själv så läser jag Änglar och Demoner just nu då´rå. Och hon berättar faktiskt hela handlingen. Reciterar från pärm till pärm. Jättebra bok.
Hon försvinner iväg till en patient och jag sitter förundrad kvar och likt Mikael Ljungberg snurrar skallen av koder. Skjut mig. För mycket, för dåligt. Torka dig med Da Vinci koden och kanske då att sidorna får ett innehåll.
2. Norrländsk minimalism
Betyder i praktiken apati. Generationers elände, palt och pölsa nerärvt och socialiserat. Ett katatoniskt tillstånd där man stirrar tomt framför sig och suger in luft som svar på alla kommunikationsförsök. Shu.
En kollega är så här. Hela tiden. Efter ett tag blir man nervös. Efter några nätter sitter man likadant. Det smittar.
3. Bekännelser.
Vad heter du? Var bor du? Har du en hund? Vad heter din mamma? Har du gjort abort? Vad heter din pappa? Har du åkt luftballong? Gillar du godis? Har du pojkvän?
En kompis råkade i korsförhör med en ny arbetskamrat. Varje tänkbar sekund av tystnad måste jagas bort och ett svamelsurium med frågor sköljde över henne. Konstiga frågor och det var bara att mekaniskt gå i svaromål. Ja nej ja kanske nej ja vet inte. De satt bredvid varandra i soffan och höll koll på en gumma som sov middag i rullstolen. Outtröttligt kastades frågorna fram mellan tuggummisnasket. Vad pluggade du? Estetisk bild och form.
JAHA. Hon stannade upp i tuggandet och flyttade bort till andra ändan.
Sedan satt de där tysta och lyssnade på tantens snarkningar.
Märkligt men önskvärt.
4. NattTV
Långa mörka timmar på sjukhuset. Patienterna sover, allt är lugnt. Landstinget är för snåla för kvalitativ kabel TV så oftast stirrar vi förhäxat på SVT24s gröna text TV. Det är helt okej. Meditativt. Värre är Nattöppet på TV4. Jag fattar inte. Vad händer? Vad säger hon? Livskraften rinner ur en som om handlederna fått smaka på rakblad. Och det spelar ingen roll. Alla sitter fixerade framför färgerna och bokstäverna. Fy fan vilken skit säger någon. Shu. Och så fortsätter vi tyst att kolla. Och vad är det som händer? Vad är det här?
Lön igen / pank igen
Published by gummo.
Omfördelning.
Det måste kännas så jävla skönt.
Att expropriera oss alltså.
Sjukhusets avdelningschefer, verksamhetschefer, divisionchefer, enhetschefer, stabschefer, deras biträden och självaste direktörn, det är måtte gå nöd på dem. Kanske behöver deras hushåll ett nytt kök i ekfanér, en tredje bil, en plasma-TV i sovrummet och intelligenta kylskåp (också med plasma-TV) eller en ny segelbåt (med plasma-TV!). Någonting behöver de. För de får nästan hälften av alliansens pengar räknat i kronor.
Och tur är väl det. Tänk om någon lat jävla bidragslooser skulle få dem.
Ursäkta. Men jag är alltid på extra dåligt humör efter att räkningarna är betalda. Visserligen är det ingen skam att vara fattig. Men det är knappast hedrande heller. Om jag hade pengar jababadibidibibbiidum. Hela fickan full med guld! Jobba när jag ville jobababadubidum. Om jag bara vore lite rik..
Förvirring.
Jobbar natt och slö i sinnet blir man.
Samtidigt sitter direktörn och svullar oxjärpar. Varje dag. Bergis. Den rike jäveln.
Nu ska jag koka soppa på Moderaternas morötter.
Det måste kännas så jävla skönt.
Att expropriera oss alltså.
Sjukhusets avdelningschefer, verksamhetschefer, divisionchefer, enhetschefer, stabschefer, deras biträden och självaste direktörn, det är måtte gå nöd på dem. Kanske behöver deras hushåll ett nytt kök i ekfanér, en tredje bil, en plasma-TV i sovrummet och intelligenta kylskåp (också med plasma-TV) eller en ny segelbåt (med plasma-TV!). Någonting behöver de. För de får nästan hälften av alliansens pengar räknat i kronor.
Och tur är väl det. Tänk om någon lat jävla bidragslooser skulle få dem.
Ursäkta. Men jag är alltid på extra dåligt humör efter att räkningarna är betalda. Visserligen är det ingen skam att vara fattig. Men det är knappast hedrande heller. Om jag hade pengar jababadibidibibbiidum. Hela fickan full med guld! Jobba när jag ville jobababadubidum. Om jag bara vore lite rik..
Förvirring.
Jobbar natt och slö i sinnet blir man.
Samtidigt sitter direktörn och svullar oxjärpar. Varje dag. Bergis. Den rike jäveln.
Nu ska jag koka soppa på Moderaternas morötter.
Ny krönika
Published onsdag, november 22 by gummo.
"Jag drar hellre pick än torkar skit."
Läs på Motkraft:
Lyckliga horans återkomst
Läs på Motkraft:
Lyckliga horans återkomst
Kontaminerad
Published söndag, november 19 by gummo.
Hygien är A och O och aldrig så viktigt som nu.
Det är med en viss nojja man följer kurvorna på smittskyddsinstitutets hemsida. Antalet fall med vinterkräksjukan ökar och kurvan pekar lodrätt uppåt.
I veckan började eländet.
Sjukhuset inför besöksförbud och några avdelningar stänger igen och personal och patienter kaskadkräks. (Vilket förövrigt är äckligaste ordet).
På våra isoleringsrum läggs misstänkta fall in. Munskyddet luktar vakumförpackat och man mår illa av bara det. Sedan står man där vid handfatet och blir helt OCD och tvättar händerna en masse.
Det planeras för nästa julfest och det är med en viss nojja man följer förberedelserna. Lappen med färgglada cliparts sitter uppe på anslagstavlan och det här året ska vi festa på ett truckerfik.
Kliniken borde åka ut på fältstudier. "Vi borde få åka till Indien eller Tanzania eller någonstans var som helst." Säger vi och längtar till värmen. Chefen håller med. Men inte för dyrt. Så det verkar som vi kan få åka till ett fängelse i öststaterna för "det är ju där vi ser en enorm resistensutveckling av HIV och Tuberkulos. Eller så kan vi åka till hamnen och dela ut kondomer till sjömännen" för tänk nära och tänk ett skepp kommer lastat med.
Förstummade försöker vi fundera ut vem som blivit mest förolämpad. Vi eller sjömännen.
Truckerfik, Sjöbusar och Gulag alltså.
Dolce vita mon amour.
Vattnet och tvålen stänker runt mig och jag blir sjösjuk av all hand-desinfektion och det är svårt att hålla sig fräsch i sunkigaste jobbet och jag tappar tvålen, böjer mig ner och stannar till i rörelsen och får värsta frossan för visst är det ödets ironi att avdelningen på grund av vinterkräksjukan delas in i en smutsig och en ren sida där vi försöker isolera smittade patienter och potentiellt smittad personal från den rena sidan. Jag hamnade såklart på smutsiga sidan och det är som hämtat från snuskigaste fantasin. I fallande ordning; ren syster - smutsig syster - pilsk sjöman.
Vimmelkantig knuffar jag upp dörren och hur mycket sprit jag än dränker händerna i försvinner inte den fadda känslan av att vara smutsig.
Det är med en viss nojja man följer kurvorna på smittskyddsinstitutets hemsida. Antalet fall med vinterkräksjukan ökar och kurvan pekar lodrätt uppåt.
I veckan började eländet.
Sjukhuset inför besöksförbud och några avdelningar stänger igen och personal och patienter kaskadkräks. (Vilket förövrigt är äckligaste ordet).
På våra isoleringsrum läggs misstänkta fall in. Munskyddet luktar vakumförpackat och man mår illa av bara det. Sedan står man där vid handfatet och blir helt OCD och tvättar händerna en masse.
Det planeras för nästa julfest och det är med en viss nojja man följer förberedelserna. Lappen med färgglada cliparts sitter uppe på anslagstavlan och det här året ska vi festa på ett truckerfik.
Kliniken borde åka ut på fältstudier. "Vi borde få åka till Indien eller Tanzania eller någonstans var som helst." Säger vi och längtar till värmen. Chefen håller med. Men inte för dyrt. Så det verkar som vi kan få åka till ett fängelse i öststaterna för "det är ju där vi ser en enorm resistensutveckling av HIV och Tuberkulos. Eller så kan vi åka till hamnen och dela ut kondomer till sjömännen" för tänk nära och tänk ett skepp kommer lastat med.
Förstummade försöker vi fundera ut vem som blivit mest förolämpad. Vi eller sjömännen.
Truckerfik, Sjöbusar och Gulag alltså.
Dolce vita mon amour.
Vattnet och tvålen stänker runt mig och jag blir sjösjuk av all hand-desinfektion och det är svårt att hålla sig fräsch i sunkigaste jobbet och jag tappar tvålen, böjer mig ner och stannar till i rörelsen och får värsta frossan för visst är det ödets ironi att avdelningen på grund av vinterkräksjukan delas in i en smutsig och en ren sida där vi försöker isolera smittade patienter och potentiellt smittad personal från den rena sidan. Jag hamnade såklart på smutsiga sidan och det är som hämtat från snuskigaste fantasin. I fallande ordning; ren syster - smutsig syster - pilsk sjöman.
Vimmelkantig knuffar jag upp dörren och hur mycket sprit jag än dränker händerna i försvinner inte den fadda känslan av att vara smutsig.
Verksamhetsplanering
Published onsdag, november 8 by gummo.
Dunkelt sagt är dunkelt tänkt. Det är kärnan i all byråkrati.
Varje år måste varje klinik skriva en verksamhetsplanering. Varje år skrivs ett word-dokument som förpassas in i en anonym pärm. Det här året var jag med och skrev verksamhetsplaneringen. Vi var några systrar som åkte ut med cheferna till en konferensanläggning. I ett litet rum med obekväma stolar diskuterade vi ditt och datt. Det behövs mer personal säger vi. Vi måste förbättra flödet säger chefen. Och vi ska få mer personal. Äntligen. En god nyhet.
Alla måste få trygga anställningar säger vi. Personalen är vår största kostnad och främsta resurs säger chefen. Och vi ska snart få riktiga anställningar. Äntligen. En god nyhet.
Diskussionerna går över förväntan.
Vi ska bedriva en högteknologisk vård. Vi ska bemöta och tillgodose patientens behov. Vi ska vara professionella och godhjärtade.
Verksamhetsplanen är förnedrande.
Förutom flosklerna måste man fråga sig varför sjukhuset måste skriva att man ska vara snäll mot patienterna. Det säger en del om hur det är ställt.
Samma abstraktioner sysselsätter landstingsledningen. Allt de förmår är att mangla ut sina dokument till oss. Vi är i en process och i fas ett av tre. En trestegsraket.
Vi softar omkring på hotellet. Det är precis ett sådant minisamhälle i samhället som i Lost in translation. Alla hotellgäster har ett narkotiskt lugn över sig.
Ett gäng affärsmän sitter i baren. Bekväma och feta. Samma typer som dansade in i vår ring förra veckan. Vi hade en stor personalfest och firade födelsedagar och personal som slutat. En flådig middag och sedan lite förnedrande lekar. Doppa pennan i flaskan, levande charader och passa apelsinen. Vi fortsatte till Heartbreak och alla dansade i en ring och några systrar kände igen sina barns klasskompisar på dansgolvet och två affärsmän från Sandvik dök upp. Med armarna i luften och skjortan lite busigt uppknäppt. Och slipsen knöts snart runt huvudet. Desperationen syntes genom kostymbyxorna. Och ingen följde med till deras hotell. Trots sprit. Trots slipsen runt huvudet. Män i medelåldern som de facto inte gör något vettigt för något eller någon hamnar väl för eller senare i en existentiell kris och går in i en intellektuell regression och då står man där på dansgolvet med världens ribba och slipsen runt pannan och undrar var alla tog vägen. Nu sitter affärsmännen i baren, åter i ingetinglandet, dricker sexor Jack Daniels och ler så jävla förmätet fett. Sorry hotellet är porrfritt.
Snart ska vi svulla hur mycket mat som helst.
Pressveck och gardinbyxor. Alla är uppklädda. Jag sitter på sängkanten. Rättar till mina kläder. Kanal 1, TV2, TV3, kanal 4 och 5. Inte fler. Inte mer spännande än så. P1 och P3 funkar inte. Återanvända böcker på hyllan, böcker som omöjligvis kan intressera någon. Vem skulle börja läsa "Täcknamn Odessa" under vistelsen på Park Inn Högbo. Fem öl står på skrivbordet.
Landstingsbyråkrat alltså. Nu har jag varit det för en dag. Ett dokument är skrivet och jag somnar full och rummet snurrar när jag blundar och det känns helt okej. I praktiken betalt för ingenting.
Imorgon är allt som vanligt igen. Tillbaka till botten.
Varje år måste varje klinik skriva en verksamhetsplanering. Varje år skrivs ett word-dokument som förpassas in i en anonym pärm. Det här året var jag med och skrev verksamhetsplaneringen. Vi var några systrar som åkte ut med cheferna till en konferensanläggning. I ett litet rum med obekväma stolar diskuterade vi ditt och datt. Det behövs mer personal säger vi. Vi måste förbättra flödet säger chefen. Och vi ska få mer personal. Äntligen. En god nyhet.
Alla måste få trygga anställningar säger vi. Personalen är vår största kostnad och främsta resurs säger chefen. Och vi ska snart få riktiga anställningar. Äntligen. En god nyhet.
Diskussionerna går över förväntan.
Vi ska bedriva en högteknologisk vård. Vi ska bemöta och tillgodose patientens behov. Vi ska vara professionella och godhjärtade.
Verksamhetsplanen är förnedrande.
Förutom flosklerna måste man fråga sig varför sjukhuset måste skriva att man ska vara snäll mot patienterna. Det säger en del om hur det är ställt.
Samma abstraktioner sysselsätter landstingsledningen. Allt de förmår är att mangla ut sina dokument till oss. Vi är i en process och i fas ett av tre. En trestegsraket.
Vi softar omkring på hotellet. Det är precis ett sådant minisamhälle i samhället som i Lost in translation. Alla hotellgäster har ett narkotiskt lugn över sig.
Ett gäng affärsmän sitter i baren. Bekväma och feta. Samma typer som dansade in i vår ring förra veckan. Vi hade en stor personalfest och firade födelsedagar och personal som slutat. En flådig middag och sedan lite förnedrande lekar. Doppa pennan i flaskan, levande charader och passa apelsinen. Vi fortsatte till Heartbreak och alla dansade i en ring och några systrar kände igen sina barns klasskompisar på dansgolvet och två affärsmän från Sandvik dök upp. Med armarna i luften och skjortan lite busigt uppknäppt. Och slipsen knöts snart runt huvudet. Desperationen syntes genom kostymbyxorna. Och ingen följde med till deras hotell. Trots sprit. Trots slipsen runt huvudet. Män i medelåldern som de facto inte gör något vettigt för något eller någon hamnar väl för eller senare i en existentiell kris och går in i en intellektuell regression och då står man där på dansgolvet med världens ribba och slipsen runt pannan och undrar var alla tog vägen. Nu sitter affärsmännen i baren, åter i ingetinglandet, dricker sexor Jack Daniels och ler så jävla förmätet fett. Sorry hotellet är porrfritt.
Snart ska vi svulla hur mycket mat som helst.
Pressveck och gardinbyxor. Alla är uppklädda. Jag sitter på sängkanten. Rättar till mina kläder. Kanal 1, TV2, TV3, kanal 4 och 5. Inte fler. Inte mer spännande än så. P1 och P3 funkar inte. Återanvända böcker på hyllan, böcker som omöjligvis kan intressera någon. Vem skulle börja läsa "Täcknamn Odessa" under vistelsen på Park Inn Högbo. Fem öl står på skrivbordet.
Landstingsbyråkrat alltså. Nu har jag varit det för en dag. Ett dokument är skrivet och jag somnar full och rummet snurrar när jag blundar och det känns helt okej. I praktiken betalt för ingenting.
Imorgon är allt som vanligt igen. Tillbaka till botten.
Om bloggen
- En sjuksköterskas neuroser
- Allt är generellt skrivet så att ingen kan röjas IRL.
- E-mail: nursepunx@hotmail.com
Last posts
Archives
- februari 2005
- mars 2005
- april 2005
- maj 2005
- juni 2005
- juli 2005
- augusti 2005
- september 2005
- oktober 2005
- november 2005
- december 2005
- januari 2006
- februari 2006
- mars 2006
- april 2006
- maj 2006
- juni 2006
- augusti 2006
- september 2006
- oktober 2006
- november 2006
- december 2006
- januari 2007
- februari 2007
- mars 2007