Midsommar
Published fredag, juni 24 by gummo.
Det är kläderna som gör mannen. I sjukhusets bommulsdress råkar jag ständigt ut för en massa hardcore male-bonding av manliga patienter. Tydligen är det svårt att förhålla sig till en syster som har kuk. "Höhö du lär ju vara herre på täppan här bland alla brudar". Nej det är jag inte, mina medsystrar verkar snarare tråna efter dressman karlar med gråsprängt hår. Eller Björn Skiffs. Ibland spelar jag med på male-bondingen, i regel handlar det snarare om att de måste få sin manlighet bekräftad, inte så konstigt när de har en kateter och blöja på sig. Nästa steg i den manliga avvecklingen är mycket drygare.
Midsommar på sjukhuset, det ger drygt 70 spänn i OB för varje arbetad timme, därtill bjöd landstinget till med en anorektisk laxtallrik. Inte värt för femöre att jobba storhelg.
En syster gav fel medicin dos till en patient, det var ingen större fara visade det sig, men samanbrottet kom ändå. Det finns inget vidrigare än att inse att man gjort ett misstag med medicinen. Marken börjar gunga under fötterna, en gardin dras ner för ögonen och kroppen känns helt kraftlös. Den sekund insikten kommer känns ingenting roligt längre.
Den sjuksyrra i Växjö som blev dömd i hovrätten för sitt misstag ger ångest-eko även i Gävle, som lagen är utformad nu innebär det att vi sjuksköterskor antas agera felfritt alla dagar, varje timme, varje minut. Samtidigt som ett mindre antal systrar ska ansvara över en större vårdvolym.
Mitt omklädningsrum ligger mittemot likrummet i källarkulverten. Horror! Att jobba kväll betyder att jag bokstavligen springer ut från omklädningsrummet. Börjar 06.45 på midsommar dagen, även det en anledning till skynda.
Känns sunkigt att sitta själv sent på midsommarkvällen och dricka sprit, fast på ett bra sätt.
Döden
Published torsdag, juni 23 by gummo.
Jag har köpt en egen kaffemugg med Elvis motiv. Helt i analogi med polisongerna.
Det största problemet med att vara insyltad i vården är att man får se den verkliga sidan av dem som vi så villigt anförtror så fort halsen gör ont eller något annat sjukligt uppkommer. Läkarna är i regel nördar med dålig humor och uppgiven stil. Mystifieringen av dem står i lika bjärt kontrast mot verkligheten som sexualiseringen av sjuksköterskorna. (Gå in på närmsta hälsocentral och fråga dig själv om det finns något sexigt i närheten, tänder du inte på vetelängdsberoende 40-talister? då har du inget att hämta hos sjuksköterskorna i alla fall.)
En läkare som i ena stunden håller en spontan buskis i fikarummet går i nästa stund in till en patient och meddelar kort med allvarsam min; "du har en allvarlig sjukdom där risken är stor att du kommer dö". Oändlig lång tystnad följer, hela rummet vibrerar av beskedet, det känns som om man är mitt upp i en Lars Norén pjäs, då tilläger läkaren lite pliktskyldigt "att det finns hopp". Sedan lämnar han rummet, jag blir själv kvar med patienten och en närstående, plågsamt medveten om att vad jag än kommer att säga så är det dömt att låta dumt. Det är sånt här som bränner ut en, i normala fall kan man alltid vara käck, käckhet är det all time bästa knepet för att slippa engagera sig i patienten. Vad fan ska jag säga, tystnaden måste fyllas ut. Min första impuls är att fråga om hon vill prata med en kurator eller få en Sobril. Det vore alldeles för hjärtlöst, rent av osmakligt, nej jag måste säga något annat.. fort.
Jag frågar om hon vill ha juice eller mineralvatten till lunchen.
Patienten säger att hon inte är hungrig och att det inte spelar någon roll.
Nej det är klart att det inte gör.. skyndar därifrån.
På expeditionen står läkaren och ser finurlig ut, han levererar lite mer buskishumor, tillbaka till verkligheten igen.
Det största problemet med att vara insyltad i vården är att man får se den verkliga sidan av dem som vi så villigt anförtror så fort halsen gör ont eller något annat sjukligt uppkommer. Läkarna är i regel nördar med dålig humor och uppgiven stil. Mystifieringen av dem står i lika bjärt kontrast mot verkligheten som sexualiseringen av sjuksköterskorna. (Gå in på närmsta hälsocentral och fråga dig själv om det finns något sexigt i närheten, tänder du inte på vetelängdsberoende 40-talister? då har du inget att hämta hos sjuksköterskorna i alla fall.)
En läkare som i ena stunden håller en spontan buskis i fikarummet går i nästa stund in till en patient och meddelar kort med allvarsam min; "du har en allvarlig sjukdom där risken är stor att du kommer dö". Oändlig lång tystnad följer, hela rummet vibrerar av beskedet, det känns som om man är mitt upp i en Lars Norén pjäs, då tilläger läkaren lite pliktskyldigt "att det finns hopp". Sedan lämnar han rummet, jag blir själv kvar med patienten och en närstående, plågsamt medveten om att vad jag än kommer att säga så är det dömt att låta dumt. Det är sånt här som bränner ut en, i normala fall kan man alltid vara käck, käckhet är det all time bästa knepet för att slippa engagera sig i patienten. Vad fan ska jag säga, tystnaden måste fyllas ut. Min första impuls är att fråga om hon vill prata med en kurator eller få en Sobril. Det vore alldeles för hjärtlöst, rent av osmakligt, nej jag måste säga något annat.. fort.
Jag frågar om hon vill ha juice eller mineralvatten till lunchen.
Patienten säger att hon inte är hungrig och att det inte spelar någon roll.
Nej det är klart att det inte gör.. skyndar därifrån.
På expeditionen står läkaren och ser finurlig ut, han levererar lite mer buskishumor, tillbaka till verkligheten igen.
Skitsnack
Published lördag, juni 18 by gummo.
Första veckan som legitimerad sjuksköterska på infektionskliniken är ångest inför en dryg sommar och ett mindre nervöstsammanbrott inför ansvaret. Första kvällen var det som vanligt överbelagt på avdelningen, det funkar så länge patienterna är friska nog att klara sig själva. Men dessa patienter ligger vanligtvis inte inlagda på sjukhuset. Så när två patienter plötsligt håller på att få hjärtarytmier och en tredje samtidigt blir medvetslös blir det cityakuten IRL. Än mer stressigt blir det när jag inte har en aning om var olika läkemedel och annan utrustning ligger någonstans. Med tur går det, jag öppnar ett slumpmässigt skåp och den infusion som behövdes akut innan den medvetslösa skulle avlida trillar ut. Ingen död den kvällen.
Arbetskompisarna hälsar mig välkommen till verkligheten. Klyschigt värre. Senare går vi ut och dricker öl after work. Mer om detta en annan gång, för min bild av sjuksköterskor som seriösa, präktiga och svenssons är för evigt krossad av snusk, sex, busvisslingar och köttflöjter. Avdelningskulturen är helt annorlunda jämfört med tidigare arbetsplatser.
I senaste vårdfacket kan man läsa om ett projekt i Stockholm där man ska utbilda äldre kvinnor i sexuella hälsa. Säkert intressant, men jag har stött på ett annat problem.
Vad är det för fel på äldre män? Varför är de så fixerade på sin avföring? Om det är sant att män tänker på sex var fjärde sekund så tänker gubbar på bajs minst varannan.
Jag har träffat alldeles för många gubbar som bokstavligen bara pratar skit. Skrämmande många för dessutom någon form av avföringsdagbok. Att då hamna på våran avdelning på grund av clostridier eller annan magsjuka måste vara stor lycka. Diarréklocka och minutiös övervakning av vätskeintag, det är kanske intressant rent medicinskt, men knappast annars, men gubbarna får äntligen sitt intresse bekräftat. Att Charles Bukowski gillade "ölá skiten" på bakfyllan är en sak, men när han delar denna upplevelse med omvärlden sällar han sig till skitgubbe gänget. Frågan är varför?
En del hävdar att analen tar vid där sexualiteten slutar, en möjlig förklaring till fenomenet FFFF? (Frustrerade Farbröders Faeces Fascination). Om någon är mer orienterad i ämnet, eller har en bra teori - hör av er!
Vårdförbundet kommer bergis att betala ut frikostiga stipendier till den som vill forska i ämnet. Det har ju en näsa för relevant forskning.
Arbetskompisarna hälsar mig välkommen till verkligheten. Klyschigt värre. Senare går vi ut och dricker öl after work. Mer om detta en annan gång, för min bild av sjuksköterskor som seriösa, präktiga och svenssons är för evigt krossad av snusk, sex, busvisslingar och köttflöjter. Avdelningskulturen är helt annorlunda jämfört med tidigare arbetsplatser.
I senaste vårdfacket kan man läsa om ett projekt i Stockholm där man ska utbilda äldre kvinnor i sexuella hälsa. Säkert intressant, men jag har stött på ett annat problem.
Vad är det för fel på äldre män? Varför är de så fixerade på sin avföring? Om det är sant att män tänker på sex var fjärde sekund så tänker gubbar på bajs minst varannan.
Jag har träffat alldeles för många gubbar som bokstavligen bara pratar skit. Skrämmande många för dessutom någon form av avföringsdagbok. Att då hamna på våran avdelning på grund av clostridier eller annan magsjuka måste vara stor lycka. Diarréklocka och minutiös övervakning av vätskeintag, det är kanske intressant rent medicinskt, men knappast annars, men gubbarna får äntligen sitt intresse bekräftat. Att Charles Bukowski gillade "ölá skiten" på bakfyllan är en sak, men när han delar denna upplevelse med omvärlden sällar han sig till skitgubbe gänget. Frågan är varför?
En del hävdar att analen tar vid där sexualiteten slutar, en möjlig förklaring till fenomenet FFFF? (Frustrerade Farbröders Faeces Fascination). Om någon är mer orienterad i ämnet, eller har en bra teori - hör av er!
Vårdförbundet kommer bergis att betala ut frikostiga stipendier till den som vill forska i ämnet. Det har ju en näsa för relevant forskning.
Klassfest
Published söndag, juni 5 by gummo.
En vecka kvar tills examen, i praktiken innebär det inte mycket mer än en formaliserad legitimation, jobbat har man gjort under hela studietiden. Men en bra anledning till fest är det.
Festandet börjar hemma hos en klasskompis. Ut med bussen till miljonprograms husen och in i folkhemet; terrakotta tapeter, hörnsoffa i svart skinn, svartsmide och en skivsamling på 20 skivor (alla är hits samlingar), det må vara en inrednings mardröm, men samtidigt en trygghet. Alla sjuksystrar jag besökt verkligen älskar terrakotta, prydnadssaker i bokhyllan och skinnsoffor, det är härligt, kitsch före sin tid. Och hur än vindarna blåser kommer de lerfärgade väggarna stå pall forever and ever.
Jag har tidigare skrivit om sjuksköterskornas enfaldiga samtalsämnen, men efter några glas vin pratas det nästan bara snusk, det låter värre än i hockykillarnas omklädningsrum. Lite röd om öronen försöker jag se cool ut, ökar på ölintaget. Ensam kille bland hermelinerna, bara att anpassa sig, har ju tydligen blivit metrosexuell efter alla år inom vården.
Klassfester och avdelningsfester är ett intressant fenomen, alla släpper verkligen allt vad vett och etikett innebär. Kanske är det frånvaron av pojkvänner och äkta män, eller så måste vi helt enkelt vara packade för att hitta något gemensamt med 30 andra.
Kvällen i korthet:
Vi glufsar i oss pommes, bea och kött, jag glufsar quorn och måste som vanligt motivera varför. Mer alkohol, folk börjar dansa. En somnar till på dansgolvet, några raggar alla svettas. Rökförbud, det luktar snus. Dimmigt, har känslan av att vara bortgjord. Men det känns som alla har haft en riktigt trevlig kväll. Jobbet känns avlägset, bortsett från bakisångesten så kan man inte må bättre än så här. Eurotechno, flottig mat, fylla och roterande bäcken. "When it's time to party we will always party hard" som AWK säger..
Festandet börjar hemma hos en klasskompis. Ut med bussen till miljonprograms husen och in i folkhemet; terrakotta tapeter, hörnsoffa i svart skinn, svartsmide och en skivsamling på 20 skivor (alla är hits samlingar), det må vara en inrednings mardröm, men samtidigt en trygghet. Alla sjuksystrar jag besökt verkligen älskar terrakotta, prydnadssaker i bokhyllan och skinnsoffor, det är härligt, kitsch före sin tid. Och hur än vindarna blåser kommer de lerfärgade väggarna stå pall forever and ever.
Jag har tidigare skrivit om sjuksköterskornas enfaldiga samtalsämnen, men efter några glas vin pratas det nästan bara snusk, det låter värre än i hockykillarnas omklädningsrum. Lite röd om öronen försöker jag se cool ut, ökar på ölintaget. Ensam kille bland hermelinerna, bara att anpassa sig, har ju tydligen blivit metrosexuell efter alla år inom vården.
Klassfester och avdelningsfester är ett intressant fenomen, alla släpper verkligen allt vad vett och etikett innebär. Kanske är det frånvaron av pojkvänner och äkta män, eller så måste vi helt enkelt vara packade för att hitta något gemensamt med 30 andra.
Kvällen i korthet:
Vi glufsar i oss pommes, bea och kött, jag glufsar quorn och måste som vanligt motivera varför. Mer alkohol, folk börjar dansa. En somnar till på dansgolvet, några raggar alla svettas. Rökförbud, det luktar snus. Dimmigt, har känslan av att vara bortgjord. Men det känns som alla har haft en riktigt trevlig kväll. Jobbet känns avlägset, bortsett från bakisångesten så kan man inte må bättre än så här. Eurotechno, flottig mat, fylla och roterande bäcken. "When it's time to party we will always party hard" som AWK säger..
Om bloggen
- En sjuksköterskas neuroser
- Allt är generellt skrivet så att ingen kan röjas IRL.
- E-mail: nursepunx@hotmail.com
Last posts
Archives
- februari 2005
- mars 2005
- april 2005
- maj 2005
- juni 2005
- juli 2005
- augusti 2005
- september 2005
- oktober 2005
- november 2005
- december 2005
- januari 2006
- februari 2006
- mars 2006
- april 2006
- maj 2006
- juni 2006
- augusti 2006
- september 2006
- oktober 2006
- november 2006
- december 2006
- januari 2007
- februari 2007
- mars 2007