What am I to do with my life
(You will find it out don't worry)
How Am I supposed to know what's right?
(You just got to do it your way)
I can't help the way I feel
But my life has been so overprotected.
- B. Spears
Avdelningens grupperingar blir tydligast under helgerna då systrarna ser till att jobba samma helgpass med sina gelikar. Jag blir oftast jokern i gänget. Eftersom jag inte har någon familj är jag chefens flexibla triumfkort som spelas ut så fort någon vill byta helgpass eller liknande. Helgerna med mammorna är mitt värsta trauma. De känner sig obekväma och jag känner mig skyldig till det. Och känner mig därför ännu mer obekväm. Vi har verkligen ingenting gemensamt. DE LÄSER INTE ENS HÄNT-EXTRA. De läser veckans Dam. Pete Dorethy och Kate Moss? Inte en aning. Monacos prinsessor kan de utan och innan. Vi har inte ens vårdens minsta gemensamma nämnare, kändisskvallret, gemensamt.
Deras barn är i min ålder. Därför är jag ett barn i deras ögon. Har jag ingen matlåda med mig så oroar de sig. "Du äter väl ordentligt?" Väldigt rörande.
Det värsta är när jag ska kommentera deras ungar. De visar bilder på dem. "Är hon inte söt?" De visar upp tabeller i lokaltidningens sportsidor. "Han är med i det laget, känner du till dem?"
- Nej hon ser ut som en tråkmåns.
- Nej jag tycker sport är skittråkigt. Speciellt fotboll i division 5. För övrigt var det sportkillar som han som förpestade tillvaron för oss alternativa i plugget.
Ibland tycks det finnas en vädjande undertext. Min son är en 25 årig mambo som spelar world of warcraft dygnet runt, kan inte ni bli kompisar?
Eller brutalkommunikation:
"Min dotter är ihop med en looser, kan inte ni bli ihop? "
Nej nej nej. Tack.
Efter ett tag fattar man hur fel man har. Mammorna är mina bästa.
De drar ner arbetstempot, ingenting kan hindra dem från rasterna och pepparkakorna. Har man fullt upp med arbete spänner systrarnas sin strängaste blick in i en. "Vi har rast nu. Sluta jobba".
Ok.
Sedan blir det tyst. De bläddrar i royalistporren och krasar pepparkaka. Inget landsting i världen kan rucka på dem nu. Men. Hur bra det än är med moderlig back-up så känns det som Britney har en poäng. Vad fan ska vi göra?
"Fy fan, när jag kommer hem så ska jag lägga mig i soffan och äta praliner. Tänker inte göra någonting mer, skiter i vad Uffe och ungarna säger. Jag ska ligga och äta praliner." Systern halvligger i soffan med pepparkakssmulor över magen.
Kanske göra så då. Viktigt att äta ordentligt.
Detta är ingen kärleksförklaring.
Gävle är en jävla skitstad. Gå ut och stan dränerar ditt intellekt, hopp och liv. Kryssar bland snöslasket och skräpet över stortorget en lördagsnatt. Högljudda köer till korvvagnar. En blond tjej klampar irriterat med stövlarna. Fem meter bakom lommar hennes pojkvän med dålig balans och begynnande flint.
"Du får fan ta och sova någon annanstans! This is over and out! DU är så jävla PATETISK!" Snubben snubblar vidare och mumlar lite. Försöker följa hennes fotspår. Hon fortsätter likt Leila K skälla på ömsom svenska och engelska. "Fucking looser!"
Utanför Indiska smygröker ett gäng snorungar i fula basketskor och kallar varandra hora.
Värst är det på festerna. Utomhus kan man skynda förbi folket, stänga dem ute med MP3 spelaren tills man når hemmets avskildhet.
Jag är ledig. Det känns som en evighet sen. Måste tydligen bli full och vara social. Men det finns ingenting att göra i den här trista staden. Går till en fest. Blir attackerad av ett gäng grabbar så fort jag är innanför dörren. "Öhh Tjenare här ta en bolusdos du ser ju nykter ut en GT skaru ha fan ikväll blir det röj jag är så jävla bakfull från igår jag drack ASMYCKET sprit det finns fulöl i kylen". Munnen rör på sig och det kommer en massa ljud ur den. På väggen hänger Lasse Åbergvykort inramade, jag flyr till en stor svart bokhylla. Men där finns bara korgar och kuddar. Inga böcker, fan, kan inte ens se upptagen ut här. Låser in mig på toaletten ett tag. Väntar på back-up; Turken och Tor.
En snubbe med vaxad snedlugg verkar utgöra den här kretsens kulturella avantgarde. Han slår sig ner hos oss. Han ser ut som en innebandykille som gillar Kent. De är värst. Och han lyckas visa sig vara inskränkt, homofob, rasistisk, fejkindie och sexistisk under sin fem minuters monolog. Ler och skålar. Tor sitter med huvudet begravt i händerna. "Vanliga människor. Ack så enkla men ändå så komplexa". Vi smiter.
Imorgon är det ny vecka. Ledigheten är väl avvägd. Skulle den varit några dagar längre så kunde man hitta på något vettigt. Men då skulle risken vara stor att man inte återvände till arbetet. Helgen är gjord i rasande fart. Sova, supa, snabbmat, jag har varit en duktig konsument och imorgon fortsätter jag slita för kredit.
kedjad till bojor du ska hållas kort
slåss för ditt liv du kan aldrig köpa dej fri