Allt blir bra. Det spelar ingen roll hur överjävligt allt är. Ryggen har börjat värka. Efter en arbetsdag känner man sig som en 80-åring, somnar så fort jag kommit hem för att vakna upp och inse att det inte händer något mer idag heller. Det har varit tungt den sista tiden på avdelningen. Systrarna blir sjukskrivna. Många börjar få nog. Men de är snarare knäckta än förbannade. Så fort chefen är borta pratas det om att säga upp sig och börja på en annan avdelning. "Vad som helst är bättre än det här".
Lönesamtalen är påbörjade. En och en kallas in till chefen för en diskussion i bästa sammförstånd. Det är en meningslös ritual påtvingad av vårdförbundet. Chefen uttrycker sig i klarspråk i sitt veckomail, "Vårdförbundet vill att vi har lönesamtal. Men det finns inga pengar att förhandla om".
Poängen med individuelllönesättning är att det ska vara en morot. Fast den är har ruttnat och finns ej mer. Bara vårdförbundet ser morötter där vi andra ser piskor.
En mina favoritsystrar löneförhandlade i fredags. Hon är med sina 25 år på sjukhuset en av avdelningens grundpelare. För detta får hon 21 000 kr i månaden. (Vilket är 2000 under vårdförbundets beljugna genomsnittslön.)
Eländigt är ordet. Därför knarkar vi söthet. Det spelar ingen roll hur överjävligt allt är, så fort jag går in på cuteoverload.com blir allt bra. Det är så sött att man får hål i tänderna. Vi trängs runt datorn och suckar ikapp. Måste kolla på nästa bild, kan inte sluta. Larmen ringer, ryggen värker, lönen suger och de svarta ögonen på en ullig sälunge får oss att skrika rakt ut i gullegull -överbelastning.