Julafton @ work

Published lördag, december 24 by gummo | E-mail this post

Julafton. Om det inte vore för att alla säger god jul skulle det gå mig förbi. Det är en vanlig arbetsdag. Med drygt 70 kr i storhelgs OB så kan arbetsdagen inte bli vanligare. Vi bjuds på sill och must också. Det hade jag tagit i alla fall, så det gör ingen skillnad. Lite bättre än en vanlig dag är det ändå. Är inte ett dugg bakfull.
Jag blev sjuksköterska i brist på fantasi.

Karl Bertil Jonssons Julafton. Berättelsen utspelar sig på den tiden då en fjortonårings drömmar inte med nödvändighet var av sexuell natur. Utan han drömde om hjältemod, ära inför konungen och den universellt rättmäktiga principen; att ta från de rika och att ge till de fattiga.
En patient får frossa. Det blir inte mer Karl Bertil än så här.
Har jag närt en kommunist vid min barm!
Fattar du vad du har gjort!!
Tykos julilska når ut korridoren där jag står och river bland pillren på medicinvagnen.

Som för många andra började allt med ett sommarjobb på morsans avdelning när man gick i högstadiet. För trettiokronor i timmen gick jag runt och samlade in matbrickor och hjälpte patienter till toaletten. Jag lovade mig själv att aldrig mer jobba inom vården igen. Nästa sommar var jag där igen för samma lön. Om jag verkligen var less på just vårdjobbet eller om det snarare var den första brutala kontakten med arbete i sig som knäckte mig vet jag inte.

Efter gymnasiet började eländet som brevbärare. I ett år stod jag i ett trångt bås, sorterade post och delade ut reklam från vitvarukedjorna. Paniken eskalerade, jag hatade den här meningslösa no-brain skiten. Karensdagarna blev många. Snart anmälde jag mig till högskoleprovet, kryssade hyfsat rätt och läste upp kompetensen på komvux.
Vågade aldrig söka in på de där roliga programmen inom kultur och humaniora. Valde istället ett säkert kort för att garanterat kunna få jobb. Ett jobb som åtminstone betyder något för någon.

Övertygade mig själv och kompisarna om en framtid i tuff uniform och blåljus på ambulansen.
Sjuksköterskeyrket är stigmatiserat, alla blivande systrar sätter sig alltid i försvarsposition när de berättar om sitt yrkesval. Våra 120 högskolepoäng och fil. kand. betyder ingenting. I slutändan står man med bajs upp till öronen och muttrar ändå. Möjligtvis gör de där 120 poängen att man distanserar sig till skiten med ord som faeces, defekation, stora A:n etc.
I början vill alla lika. Ambulansskötare och barnmorska är allmänt glamoriserat och det främsta argumentet till varför man blir sjuksköterska. Då är det mer OK. Fast man vet att så inte är fallet erkänner man det först för sig själv efter insikten att man är för svag för att bära båren. Därefter dissar man ambulansen inför kompisarna istället. Köra liktaxi, nej inget för mig, värsta skitgörat.

Hittar de piller jag ska ha, fortsätter runt bland patienterna. Det är inte så många som ligger inne över jul. De som gör det är antingen väldigt ensamma eller väldigt sjuka. Oftast både och. För en gångs skull hinner vi med det som måste göras och det man vill göra. Vi spelar skitgubbe (internt; clostridiumgubbe), frossar alladin, småpratar med patienterna och ibland känns det som man minglar snarare än arbetar. Lyssnar på alla berättelser, vet att det är löjligt, men ofrivilligt sublimerar jag Karl Bertil och skulle kunna dra till med något om vad julen egentligen handlar om, och för en kväll bli den altruistiska sjuksköterska som man ska vara. Tills den pikanta doften av defekterad julskinka möter mig på rum sjutton.
Det är jul på sjukhuset.

2 Responses to “Julafton @ work”

Anonym on 5:48 em

Hejsan!

jag måste säga att det där med val av yrke är precis som du säger en jävla tillfällighet, jag hade hellre gjort andra saker än det jag utbildar mig till. Men man vill ju inte utbilda sig till arbetslöshet.
Anonym on 6:37 em

Hejsan gummo, long time no see; jag hr bytt praktikplats och praktiserar nu på ett landsortssjukhus som jag pendlar till. Jag jobbar i Städ.

Du hade ju ingen email så man kunde maila det här till dig, så jag gör skamlös reklam i din blogg istället för att sprida litet kamp.