Lagom till årets slut brakade landstinget tillsist ihop. Ett par vänstervildar fällde sossarna. Högern fick därmed igenom sin budget, men inte ens de vill ta i den med tång. Helt förståligt.
För oss gick det bättre, nedskärningarna blir inte av, utan vår klinik fick nåd.
Beskedet kom lagom till julfesten. För många är detta årets fest.
Jag skulle ta med mig musik men CD brännaren fick syntax error. Fick nöja mig med att ta med en blandskiva. Det var synd. Hade laddat upp bränningslistan med indiekorrekt partymusik som ändå skulle gå hem hos systrarna. Helt utan postironi; the clash, the specials, ebba grön, moneybrother, bobby och ottis. Crem de la crem.

På vägen in eskalerade oron. Är kläderna over the top? Ska man ha slips? Fan jag glömde julklappen. Tänk om trivselsadisten tar över festen. Tänk om vi tvingas till förnedrande lekar.

Festen är ute i ett industriområde i en hastigt ombonad lunchrestaurang. Bland långborden med pappersdukarna och ett undanröjt dansgolv minglar vi runt med mousserande vin. Stressar i mig några extra glas. Är inte ensam om det. Pressure drop.

Julfester är speciella. Det är i regel det enda tillfället som hela arbetsplatsen är samlad privat. Vilket gör det till en unik möjlighet att analysera läget. I de här civila samanhangen ser man hur splittrat arbetskollektivet är. Precis som i mellanstadiet bildas snabbt smågrupper, några har förfestat, andra hade säkert velat utan att vetat. Det tisslas, några är högljudda andra grupper är mer tysta sammanhållningar för de som blir över.
Det är svårt att ge någon enkel förklaring till splittringen. Det handlar inte om löner, de skillnaderna är minimala, det skiljer på sin höjd någon ynka tusenlapp i lön mellan de mest erfarna systrarna och oss nyanställda. Nej svaret finns inte i det materiella. Precis som när statusen definierades utifrån när man blev vald till brännbollslaget i skolan , så definieras statusen efter liknande premisser även på jobbet. Men med en viktig skillnad. De coola är inte mobbartypen. De coolaste gör allt för att få med alla i gänget. De med lågstatus är de som ställer sig utanför kollektivet. Tråkmånsarna helt enkelt.

För att kunna driva krav krävs kollektiv styrka. Det förutsätter enighet. Vilket innebär att de som står utanför måste komma med i racet, konkret innebär det att tråkmånsarna måste släppa loss.
Mina blandskivor hade verkligen behövts. Kvällens mål är att få upp alla på dansgolvet, det skulle Emma Goldman gjort.

Efter julbordet sätter någon på en den hemskaste schlagerblandningen jag hört, alla låtar är upphottade med djungeltrummor och technosyntar. Hälften rusar upp till dansgolvet och tjuter ikapp till Barbados Magnus techoversion av kom hem.
Precis som i mellanstadiet bildas en dansring. Vi står och stampar rytmiskt och ibland intar någon cirkelns mitt med mer extravaganta moves.

Ringen krymper efter hand, och grupperna har bildats igen. Några ser mest ut att komma på bra undanflykter för att åka hem. Det gör förvisso jag också.
Smyger in bakom baren. Nu är det bara tre personer kvar på dansgolvet. Sätter på Soulman med Sam and Dave. På tre sekunder är dansgolvet fyllt. För några minuter råder en unik enighet, alla ser ut att ha kul.
Snart byter någon över till schlager och 80 tal. Men det spelar ingen roll, jag fick upp nykteristen på dansgolvet och nu släcker hon törsten med Xider.

Mission completed.

Tappar kollen efter några fler öl. Julfesten förflyttas till ett disco på stan, vi tar över helt, den brokiga skaran röjer omkull helrörsbratsen. Helt galet roligt att se. Det är faktiskt så jag tänker mig att "rörelsen" vänstern alltid snackar om ser ut.
På dansgolvet gnider en tokpackad syster skrevet mot mitt ben. Alla verkar tappa kontrollen. OK, vi vet att 99% av all discodans är mer eller mindre dålig sexsimulering, men Usch.
Detta är ett av de ögonblick jag hatar mitt liv.
Har en veckas ledigt efter festen vilket är bra. På den tiden hinner jag förtränga det mesta.

Nästa gång kommer jag att skriva om varför man blir sjuksköterska.