Jag är luttrad. Eller under luttring.
Det märks när det är en ny AT läkare på akuten, plötsligt ska varenda alkis läggas in. Jag är trött på etylikerna. Direkt från den smutsiga misären i de röda femvåningshusen på Vindraget, "knivdraget", kommer de in på avdelningen i ett par skitiga kalsonger. Stinker lök, snus och ättika. Hungriga och sura, snart börjar de hallucinera. De är inte sjuka, bara miserabla.
Det är något visst med etylikerna. De har alltid flera tusen i plånboken, och då menar jag tusenlappar med Gustav Wasa, de är söliga som få. De hinner knappt anträda rummet innan radion är nermonterad, kaffet utspillt och rummet förvandlats till en alkokvart. Total remake på två minuter.
Vill inte ligga inne, vi vill inte att de ska ligga inne men läkaren är för orolig för att skriva ut dem.
Får de vård slutar det i rättshaveriet.
Som när en fyllo sket på sig i taxin under hemfärden från avdelningen. Telefonen sprakar när diskanten spräcks av desperationen.
Jag ska fan i mig stämma er!
Varför då?
Det är ju erat fel att jag sket på mig i taxin!!
....
Jävla horor!
Otrevliga patienter är en sak, hopplösa en annan. Kommer aldrig ifrån känslan av meningslöshet när man vårdar dem. Inom en vecka sitter de och sluddrar på akuten igen. Håll för näsan, på med duschen, smutsen rinner ner i golvbrunnen, ett fåfängt försök att fräscha upp.
"Fan jag fattar inte. Det är den där jävla surfittan på soc.
Det är hennes fel.
Jävla hora!
Du, kan du ta och duscha röven på mig?"
Det märks när det är en ny AT läkare på akuten, plötsligt ska varenda alkis läggas in. Jag är trött på etylikerna. Direkt från den smutsiga misären i de röda femvåningshusen på Vindraget, "knivdraget", kommer de in på avdelningen i ett par skitiga kalsonger. Stinker lök, snus och ättika. Hungriga och sura, snart börjar de hallucinera. De är inte sjuka, bara miserabla.
Det är något visst med etylikerna. De har alltid flera tusen i plånboken, och då menar jag tusenlappar med Gustav Wasa, de är söliga som få. De hinner knappt anträda rummet innan radion är nermonterad, kaffet utspillt och rummet förvandlats till en alkokvart. Total remake på två minuter.
Vill inte ligga inne, vi vill inte att de ska ligga inne men läkaren är för orolig för att skriva ut dem.
Får de vård slutar det i rättshaveriet.
Som när en fyllo sket på sig i taxin under hemfärden från avdelningen. Telefonen sprakar när diskanten spräcks av desperationen.
Jag ska fan i mig stämma er!
Varför då?
Det är ju erat fel att jag sket på mig i taxin!!
....
Jävla horor!
Otrevliga patienter är en sak, hopplösa en annan. Kommer aldrig ifrån känslan av meningslöshet när man vårdar dem. Inom en vecka sitter de och sluddrar på akuten igen. Håll för näsan, på med duschen, smutsen rinner ner i golvbrunnen, ett fåfängt försök att fräscha upp.
"Fan jag fattar inte. Det är den där jävla surfittan på soc.
Det är hennes fel.
Jävla hora!
Du, kan du ta och duscha röven på mig?"
1 Responses to “Hopeless case of a kid in denial”
Leave a Reply
Om bloggen
- En sjuksköterskas neuroser
- Allt är generellt skrivet så att ingen kan röjas IRL.
- E-mail: nursepunx@hotmail.com
Previous posts
Archives
- februari 2005
- mars 2005
- april 2005
- maj 2005
- juni 2005
- juli 2005
- augusti 2005
- september 2005
- oktober 2005
- november 2005
- december 2005
- januari 2006
- februari 2006
- mars 2006
- april 2006
- maj 2006
- juni 2006
- augusti 2006
- september 2006
- oktober 2006
- november 2006
- december 2006
- januari 2007
- februari 2007
- mars 2007
Här har du en luttrad syrra till! Håller med om allt! Speciellt det där med gröngölingar till läkare som överundersöker och övervårdar patienter som själva mest oroar sig för hur de ska få ihop pengar till nästa sup/sil/whatever....