Fest

Published söndag, oktober 9 by gummo | E-mail this post

Hon roterar med bäckenet framför mig, i en spiralrörelse går hon ner på knä, sträcker upp armarna och börjar skaka brösten. Folket runt omkring klappar i takt till arabschlagern tjuter och busvisslar. Det är meningen att jag ska dansa tillsammans med henne. Typ jucka med magen och göra vågrörelser med armarna. Hon rullar med axlarna och rör sig ner mot golvet, lockar med pekfingret.
Det här ett av de ögonblick jag hatar mitt liv.
Jag är inte ens full.

Klinikfest på en libanesisk bowlingresturang. En gammal ICA butik ombyggd till beduintält / bowlinghall / pizzeria / kiosk / resturang. Det bästa från alla världar. Integrerat i en villaförort. Ruggigt multikulti.
VIP hörnan är ett rum inrett som ett nomadtält. Barfota bland skålar med grönsaksmos, persilja, citron, allt vitlökspepprat och mer persilja. Vi sitter på kuddar och försöker umgås. Tillskillnad från arbetet träffas vi nu frivilligt.
Det är kul att se arbetskamraterna i smink och utan sjukhusets bomullskläder. Med rouge, blommiga cardigans och gardinbyxor är de helt annorlunda.
After work är ett socialt limbolandskap där makten utgår från suputerna och bärs upp av torrbollarna som dricker bubbelvatten och skjutsar hem oss vid efter sista beställningen. Hierarkin förändras i takt med att promillen ökar i blodet.
Det är kul att se dem fulla. För många är detta enda gången som pappan är hemma med barnen. Trygga i tanken att pappa skämmer bort ungarna med pizza eller McDonalds halsar de Xider och husets vita.
Efter två flaskor börjar förhandlingarna. Chefen blir hårt ansatt av den fackliga fyllan, jag själv fixade heltidstjänst, en annan förhandlar till sig nya arbetsuppgifter. (Pelle-jöns marxister ser säkert en massa tendenser och strukturer i dimman.)
Någon rycker tag i handleden. Det är den förbannade magdansösen som har återvänt.
Vaknar illamående, gå upp till jobbet efter en klinikfest är tungt, dessutom har den förbannade ångesten återvänt.