Det är inte bra för hälsan att vara ledig. Men det märker man först efter instämplingen. Systrarna biter ihop. Suckar och blundar. Det är jobbigt i början, sen kommer man in i rutinerna och då är det inte så farligt längre. Ångesten skräds till ett försiktigt konstaterande om hur saker och ting bara är. Låtsas de tillräckligt hårt kommer de kunna förlika sig med faktumet och kanske inser de även det självklara i det som alla andra redan insett.
En av de äldre systrarna tycker att de har dålig moral. Systrarna försvarar sig. Så säger de inte inför sina barn. Skådespelet fortsätter.
Arbetes indoktrinering kan inte vara tydligare.
Den sista tiden har varit tung. Patienterna är stympade, tjocka, oroliga eller gamla. Oftast allt på en gång.
Patienterna ligger med fingret pressat mot larmklockan. En del larmar ständigt. Hon vill inget, eller rättare sagt hon vill ha sällskap, bekräftelse och en hand att hålla. Ledsen tant, här får man bara uppmärksamhet vid septisk chock eller andra akuta tillstånd. Åldersneuroser får vänta. Vi är fem personer som ska hålla liv i 24 patienter, de sociala relationerna ersätts med sobril, remeron eller morfin. Ofta alla på en gång. Jag försöker förklara att jag måste ta hand om andra patienter. Rablar vant alla trötta vårdklyschor. Kan inte klona mig. Har bara två armar och ben etc. OK? Knäpper ut en tablett. Gapa och svälj, vi syns sen.
Here I lie in my hospital bed
Tell me, Sister Morphine, when are you coming round again?
Oh, I don't think I can wait that long
Oh, you see that I'm not that strong
Arbetet är ett påtvingat ont för att tillfredställa behoven utanför arbetet, när arbetet består i att tillfredställa andras behov går självförverkling och vårdkvalitet på ett ut. Bruksvärdet av vårdarbetet kan inte mätas. Att vi kan somna med ett gott samvete kan vara kvittot på kvaliteten.
Alienationen i vårdarbetet gör sig som mest påmind när vården reduceras till ett bytesvärde. Kapitalet förvandlar vården till en kvantitativ vara som i sin tur åter blir kapital. Läkemedelsvampyrerna åderlåter landstingen. Mer nedskärningar får kompensera karusellen och kvantitativa effektiviseringar blir viktigare än vården. I slutändan blir det omsorg på burk. Bokstavligen.
Det största skådespelet i sjukhusvärlden är inte cityakuten. Utan att hela vården är overklig. Den ständiga konsumtionen av varor som inte tillfredställer ett verkligt behov är en förfalskning av livet. Rundgången av medicin har fått ett egenvärde enligt marknadslogiken, och vi måste upprätthålla skådespelet inför patienterna. Vi blir främmande inför arbetet, dåliga statister i en nedläggningshotad såpopera.
Jag hinner bara vända mig ut mot korridoren innan patienten kastar filten över huvudet, gråter och skriker. Ni bara skiter i mig hela tiden! Jag kan lika gärna dö. Hon tittar ut och försöker trycka ner en plastpåse i halsen, Jag vill dö, jag vill dö, jag vill dö. Herregud vilken dramaqueen. En annan patient är påväg ner i chock, jag känner hur stressen drar åt alla håll. Skärp dig! Jag rycker bort påsen, Här! Ta lite morfin så ska du se att det känns bättre sen.
Efter ett tag gör det inte lika ont längre, men jag hinner aldrig märka det. The show must go on. Patetiskt.
The scream of the ambulance is sounding in my ears
Tell me, Sister Morphine, how long have I been lying here?
What am I doing in this place?
Why does the doctor have no face?
Oh, I can't crawl across the floor
Ah, can't you see, Sister Morphine, I'm trying to score
En av de äldre systrarna tycker att de har dålig moral. Systrarna försvarar sig. Så säger de inte inför sina barn. Skådespelet fortsätter.
Arbetes indoktrinering kan inte vara tydligare.
Den sista tiden har varit tung. Patienterna är stympade, tjocka, oroliga eller gamla. Oftast allt på en gång.
Patienterna ligger med fingret pressat mot larmklockan. En del larmar ständigt. Hon vill inget, eller rättare sagt hon vill ha sällskap, bekräftelse och en hand att hålla. Ledsen tant, här får man bara uppmärksamhet vid septisk chock eller andra akuta tillstånd. Åldersneuroser får vänta. Vi är fem personer som ska hålla liv i 24 patienter, de sociala relationerna ersätts med sobril, remeron eller morfin. Ofta alla på en gång. Jag försöker förklara att jag måste ta hand om andra patienter. Rablar vant alla trötta vårdklyschor. Kan inte klona mig. Har bara två armar och ben etc. OK? Knäpper ut en tablett. Gapa och svälj, vi syns sen.
Here I lie in my hospital bed
Tell me, Sister Morphine, when are you coming round again?
Oh, I don't think I can wait that long
Oh, you see that I'm not that strong
Arbetet är ett påtvingat ont för att tillfredställa behoven utanför arbetet, när arbetet består i att tillfredställa andras behov går självförverkling och vårdkvalitet på ett ut. Bruksvärdet av vårdarbetet kan inte mätas. Att vi kan somna med ett gott samvete kan vara kvittot på kvaliteten.
Alienationen i vårdarbetet gör sig som mest påmind när vården reduceras till ett bytesvärde. Kapitalet förvandlar vården till en kvantitativ vara som i sin tur åter blir kapital. Läkemedelsvampyrerna åderlåter landstingen. Mer nedskärningar får kompensera karusellen och kvantitativa effektiviseringar blir viktigare än vården. I slutändan blir det omsorg på burk. Bokstavligen.
Det största skådespelet i sjukhusvärlden är inte cityakuten. Utan att hela vården är overklig. Den ständiga konsumtionen av varor som inte tillfredställer ett verkligt behov är en förfalskning av livet. Rundgången av medicin har fått ett egenvärde enligt marknadslogiken, och vi måste upprätthålla skådespelet inför patienterna. Vi blir främmande inför arbetet, dåliga statister i en nedläggningshotad såpopera.
Jag hinner bara vända mig ut mot korridoren innan patienten kastar filten över huvudet, gråter och skriker. Ni bara skiter i mig hela tiden! Jag kan lika gärna dö. Hon tittar ut och försöker trycka ner en plastpåse i halsen, Jag vill dö, jag vill dö, jag vill dö. Herregud vilken dramaqueen. En annan patient är påväg ner i chock, jag känner hur stressen drar åt alla håll. Skärp dig! Jag rycker bort påsen, Här! Ta lite morfin så ska du se att det känns bättre sen.
Efter ett tag gör det inte lika ont längre, men jag hinner aldrig märka det. The show must go on. Patetiskt.
The scream of the ambulance is sounding in my ears
Tell me, Sister Morphine, how long have I been lying here?
What am I doing in this place?
Why does the doctor have no face?
Oh, I can't crawl across the floor
Ah, can't you see, Sister Morphine, I'm trying to score
6 Responses to “Sister Morphine”
Leave a Reply
Om bloggen
- En sjuksköterskas neuroser
- Allt är generellt skrivet så att ingen kan röjas IRL.
- E-mail: nursepunx@hotmail.com
Previous posts
Archives
- februari 2005
- mars 2005
- april 2005
- maj 2005
- juni 2005
- juli 2005
- augusti 2005
- september 2005
- oktober 2005
- november 2005
- december 2005
- januari 2006
- februari 2006
- mars 2006
- april 2006
- maj 2006
- juni 2006
- augusti 2006
- september 2006
- oktober 2006
- november 2006
- december 2006
- januari 2007
- februari 2007
- mars 2007
Bra skrivet om en verklighet som många inte anar finns, tack!
Ja jävlar... Kan bara hålla med onkeln... Hemskt och vakert på samma gång...
Kan bara instämma, riktigt bra inlägg! Din blogg är dynamit i det lilla formatet, speciellt för en blivande medsyster är det tankeväckande läsning. Tack tack!
ska nog börja läsa den här bloggen regelbundet. mycket intressant och rörande inlägg.
Bra inlägg. Känner igen mig från mitt jobb på ett äldreboende. Allt blir mekaniskt. Människorna upphör att vara människor. De blir ting som behöver bearbetas.
Fan Sam you got it in you!!!
Sjukt bra! Grymt...
Ligger nu mer under mina bokmärken.
Kom förbi Malmö snart!