Andrew W.K
Published torsdag, april 21 by gummo.
Varje dag när jag går till skolan eller till jobbet så lyssnar jag på musik. Det är en ganska bra start på dagen, men framför allt så vill man ha ett soundtrack till skitlivet. Allt blir mycket bättre med ett soundtrack, vad vore t.ex. fight club utan pixies? eller lost highway utan rammstein? Vad som funkar på vägen upp mot sjukhuset är olika, men just nu domineras hörlurarna helt av Andrew W.K, killen som kör med smutsiga kläder och näsblod som gimmick. Det är enkla riff, meatloafpiano och en stor portion ren och skär dumhet. dumrock helt enkelt. Snubben verkar kasta sig hejdlöst in i allt utan fallskärm. Och jag älskar det, för det är så genialt. Texterna avhandlar fest; Its´time to party, party hard och party til´ you puke är alla allsångsvänliga partymanifest. Men Andrew lyckas formulera hela essensen i upproret och revolutionen utan att förstå det själv; arbete är skit, fest är kul och fuck off jag tänker göra som jag vill, dvs stanna hemma och festa hårt. Andrew W.K är därför ett större hot mot Landstinget, kommunen och hela jäkla systemet än vad fackföreningarna kommunal och vårdförbundet eller sossarna och vänsterpartiet är."You work all night
And when you work you don't feel all right
And we, When things stop feeling all right
And everything is all right
'Cos we will never listen to your rules (no)
We will never do what others do
Know what we want and we get it from you
We do what we like and we like what we do
Let's get a party going (let's get a party going)
When it's time to party we will always party hard"
- Party Hard, Andrew W.K.
Kommunals och vårdförbundets senaste lönematcher slutade i walk over som vanligt. Visst finns det någon som får betala bort lite mer i skatt, men i det stora hela råder status quo i plånboken och på arbetsplatserna. Hör vår bön, höj vår lön! Patetiskt är bara förnamnet på deras fight.
"Den tidiga arbetarrörelsens strider kan till viss del faktiskt tolkas som en kamp för rätten att få vara missnöjd, att inte nöja sig med sin lott. Dock är detta missnöje faktiskt en del av systemet. För om människorna slutade med att vara missnöjda med allt från sin sociala position till sin näsas form, skulle troligtvis kapitalismen och hela det moderna samhället som vi känner det inte längre kunna leva vidare. Det missnöje som visar sig i det som brukar benämnas lönematcher och facklig kamp är ingen utmaning, det är istället en känsla som bevarar detta system. Utmaningen kommer inte från dem som vill tjäna mer, utan från dem som vill arbeta mindre. Precis som på 1600 talet"
- Ur Missnöjets historia.
Jag höjer volymen tills hjärnan töms på kommunalidioti och fyller upp med We want fun, synd bara att man tydligen måste jobba... och fan ta alla som ska vara så jäkla duktiga offer. Som jag, å tänk den dag jag vågar sluta duscha och festa hårt tills jag spyr 24-7. Tills dess spelar jag luftgitarr på vägen till sjukhuset.
"We want fun and you better believe it!
We want fun either take it, or leave it!
We want fun, and we're gonna get pasted!
We want to have fun, and we want to get wasted!"
- We want fun, Andrew W.K.
Köp mig!
Published tisdag, april 12 by gummo.
Sommarjobb ska fixas, men det är som bekant anställningsstopp och besparingskrav på sjukhuset. Så det gäller att plottra ner klyschor en masse i CV:n. För min del blev det tre anställningsintervjuer, en dålig, en fånig och en bra.
Dålig anställningsintervju
Chefen har tydligen gått en ledarskapsutbildning, fast handslag och positiv energi så att man blir illamående. Börjar med att berätta hur bra hennes avdelning är och att det är väldigt höga krav på personalens kompetens. Man måste t.ex. kunna teamworka och vara flexibel. Jag blir genast totalt ointresserad, när hon säger att den tuffa personalen har en hård men hjärtlig jargong slutar jag lyssna och börjar tänka på läxor istället. Hon börjar ställa frågor till mig, vem är jag? beskriv dig med tre ord, vilka är dina bra och dåliga egenskaper? etc.
Intervjun är en enda stor förnedrelse, hon förväntar sig att jag ska sälja mig helt och att jag ska köpa management tugget. Det värsta av allt är tjockisen från vårdförbundet som är chefens sidekick under intervjun. Hon sitter mest och ser dum ut med ett fånigt leende och ger eko på de tröttaste flosklerna. Nej aldrig i livet att jag vill jobba där.
Fånig anställningsintervju
Som ovan, men chefen ställer alla frågor utifrån ett PM, han gör det som förväntas av honom och han gör det helt utan övertygelse. Han låtsas till och med föra anteckningar.
Bra anställningsintervju
Chefen tar mig i hand och frågar när jag kan eller vill börja jobba. Hon ser utbränd ut och verkar bära på en enorm bitterhet mot landstinget. Hon frågar inget om hur jag är eller annat, hon beskriver sommarens arbetssituation; "det är lite folk, mycket patienter och allmänt förjävligt". Äntligen en som inte utgår ifrån att man är hjärndöd. Jag tar jobbet. Det hela avklarat på mindre än 3 minuter.
Mat och motstånd
Published lördag, april 9 by gummo.
En bra sak med sjukhuset är maten, patienterna är tillstor del nöjd med de kulinariska upplevelserna under vårdtiden. Landstinget har investerat mycket pengar i det bricksystem som gäller, dvs. att all mat serveras på individuella brickor som iordningställs direkt i köket. Själva huvudrätten ligger på tallriken och tillbehören finnes i egna skålar bredvid. Det ser inte speciellt smakligt ut. Personligen föredrar jag det gamla kantinsystemet när all mat låg i stora byttor och serverades av oss direkt till patienterna. Det blir alltid mycket mat över, så med kantinsystemet var det bara för oss att kasta sig över resterna och avnjuta sjukhusmaten. Men de feta åren är förbi.
Cheferna inom landstinget och kommunen kan inte stå ut med tanken att personalen äter upp resterna gratis. Nej, överbliven mat ska slängas och i bästa fall utfodra grisar. Om personalen ska slafsa i sig resterna måste de betala för sig! Basta.
Men på alla avdelningar och kommunala äldreboenden som jag har arbetat eller praktiserat på skiter dock personalen högaktningsfullt i fåniga chefer och fåniga regler. Mätt och belåten helt gratis, det gör att man åtminstone orkar med resten av dagen.
Man ska vara försiktig med att utmåla sjukvårdspersonalen som offer, media och omvårdnadsforskare reducerar oss ständigt till ett passivt objekt som bollas runt mellan snåla politiker och tafatta fackföreningar. Visst är det många systrar som fallit offer för landstinget, vårdapparaten är en stor vägg som vi alla rusar emot i full hastighet. Men samtidigt under ytan, tendenserna finns där och helt plötsligt ändrar några av oss riktning. Det hela börjar med ett enkelt nej, tyst eller högt, vi skiter i chefen och gör som vi vill. Vi ljuger och sceemar oss fram i tillvaron. Det kan handla om att vi ger varandra förmåner självständigt som gratis mat, eller att man meckar med flextiden och stämpelklockan. Det finns oändligt många exempel på detta mikromotstånd som vägrar definiera sig. Varför ge sin tid till någon som inte bryr sig om vi dör eller dukar under?
Det är tydligen viktigare att grisarna får ta del av maten än att personalen lägger vantarna på den. I och med bricksystemet kanske de säkrar grisarnas tillförsel av mat, det måste i alla fall kännas skönt för den djurvänliga ledningen. Sen kan de ju lika gärna börja utfodra grisarna med de utbrända systrarna, det ligger ju helt i linje med deras personalpolitik.
Cheferna inom landstinget och kommunen kan inte stå ut med tanken att personalen äter upp resterna gratis. Nej, överbliven mat ska slängas och i bästa fall utfodra grisar. Om personalen ska slafsa i sig resterna måste de betala för sig! Basta.
Men på alla avdelningar och kommunala äldreboenden som jag har arbetat eller praktiserat på skiter dock personalen högaktningsfullt i fåniga chefer och fåniga regler. Mätt och belåten helt gratis, det gör att man åtminstone orkar med resten av dagen.
Man ska vara försiktig med att utmåla sjukvårdspersonalen som offer, media och omvårdnadsforskare reducerar oss ständigt till ett passivt objekt som bollas runt mellan snåla politiker och tafatta fackföreningar. Visst är det många systrar som fallit offer för landstinget, vårdapparaten är en stor vägg som vi alla rusar emot i full hastighet. Men samtidigt under ytan, tendenserna finns där och helt plötsligt ändrar några av oss riktning. Det hela börjar med ett enkelt nej, tyst eller högt, vi skiter i chefen och gör som vi vill. Vi ljuger och sceemar oss fram i tillvaron. Det kan handla om att vi ger varandra förmåner självständigt som gratis mat, eller att man meckar med flextiden och stämpelklockan. Det finns oändligt många exempel på detta mikromotstånd som vägrar definiera sig. Varför ge sin tid till någon som inte bryr sig om vi dör eller dukar under?
Det är tydligen viktigare att grisarna får ta del av maten än att personalen lägger vantarna på den. I och med bricksystemet kanske de säkrar grisarnas tillförsel av mat, det måste i alla fall kännas skönt för den djurvänliga ledningen. Sen kan de ju lika gärna börja utfodra grisarna med de utbrända systrarna, det ligger ju helt i linje med deras personalpolitik.
Om bloggen
- En sjuksköterskas neuroser
- Allt är generellt skrivet så att ingen kan röjas IRL.
- E-mail: nursepunx@hotmail.com
Last posts
Archives
- februari 2005
- mars 2005
- april 2005
- maj 2005
- juni 2005
- juli 2005
- augusti 2005
- september 2005
- oktober 2005
- november 2005
- december 2005
- januari 2006
- februari 2006
- mars 2006
- april 2006
- maj 2006
- juni 2006
- augusti 2006
- september 2006
- oktober 2006
- november 2006
- december 2006
- januari 2007
- februari 2007
- mars 2007