Tillsammans med en sjuksköterska som jobbat på infektion lika många år som jag avverkat på jorden halvligger vi i sofforna och äter en landstings-fruktsallad. Apelsiner, bananer och äpplen dränkta i flytande honung och med en kyss kanel.
Det var i slutet på månaden och vi åt oss mätta på vad som kunde hittas.
Osökt kommer vi in på lönen och vi tjänar lika mycket. Jag 18 500 efter 2 år. Hon 18 500 efter 25 år. Jag skäms.
Jag måste dra.
Chefen bekräftar mina misstankar. Landstinget läcker. Vi som inte kört fast i dyngan drar från Gävle.
Kanske är det därför de kallade mig för Judas. Och i nästa sekund erbjöd mig fast anställning. Vilket tidigare varit omöjligt. Det är en utmärkt möjlighet. Det är brist på folk. Tidigare kunde de hålla oss tillbaka med hot. "Det är en lång kö med sjuksköterskor här utanför."
Så lät det för ett år sedan på en av alla dessa arbetsplatsträffar. Piskan ven i luften och vi kallades för "idioter" och "puckon" och "är ni dumma eller" Mycket tårta på tårta, men chefen staplade adjektiven över oss och avslutade med "PASSAR DET INTE SÅ KAN NI DRA."
Sagt och gjort. Vi drar. De som kommer gaddar ihop sig. De tänker inte gå in under 19 000 i lön. Fortfarande blygsamt. Fortfarande bättre än landstingets ingångslön på 18 000. Det intressanta är om detta första kollektiva krav kommer leva vidare.
Min kollega berättar om sin skam.
"När jag tog min sjuksköterske examen efter att ha jobbat i 17 år som undersköterska så förbjöd jag alla att fråga om lönen. Det skulle förstöra hela festen. Jag förlorade på att plugga vidare. Det är skämigt."
Vi sträcker ut oss i sofforna och väntar på att klockan ska bli 07:00. Inte långt kvar nu.
Tänk om de nya sköterskorna slapp skämmas.