Kvällsskiftet stämplar ut, lysrören knäpper till och övergår till sparlåga, nu är vi bara tre kvar på avdelningen. Vi ökar volymen på radion och slappnar av. Det är natt nu.
Går ett varv och hälsar på patienterna. En Zopiklon på tungan och en klapp. Sov. Nu. Känner mig som John Blund när jag går runt och matar i dem piller. De låter så illa om de är vakna och för liv. Känner igen det här från när min lilla katt Pyret var marsgalen och skrek ut sina begär och vi zonkade katten med p-piller. Ungefär samma sak. Vi är ju trots allt på ett sjukhus, här förs inget liv.
Mellan nio och sju. Stan lever upp en kort stund medan vi går omkring på en småkylig avdelning och spetsar öronen i mörkret. Snarkar dom lever dom.
Fördriver tiden med kylskåpsplundring. Äter inte för att man behöver utan för att det är gratis. Vårdförbundet har ju förhandlat bort OB tillägget nattetid. Kompenserar de förlorade tusenlapparna med ostmackor och näringsdrycker för diabetiker. Vid den här tiden köar folket till garderoben, några dansar kanske till "I fell love in a alien" i ljuset.
Vid fyra tiden bryter vi ihop av trötthet och berusade av insomni. Förståndet sviker vid den här tiden.
Framåt sextiden går vi ett sista varv på avdelningen och lyssnar på snarkningar.
Plötsligt stampar undersköterskan ut från rum fyra. Pressar fram mitt namn genom sammanbitna läppar. "Hon är död, tanten är död, du måste komma!"
Viskningen tränger in genom smogget. Rum fyra, tant, död. Jag fortsätter lugnt. Klockan är sex på morgonen och innan vi drar igång hjärtkompressioner och spänner upp kroppen i en sprättbåge av defibrillatorn så vill jag veta. Om det är någon idé. Jag tar upp pärmen och visar med fingret på denna lilla men så vanliga anteckning på journalen.
"Äh, låt det va. 0-HLR"
Noll hjärt- och lungräddning, vi är ju trots allt på ett sjukhus. Här räddas ingen.
"Nästa skift får ta hand om det."
Undersköterskan pustar ut. Hon vill också komma hem. Stänger dörren och drar ner persiennen.