Man vill inget hellre än att vara en i gänget, gemenskap tillhör de basala behoven och är en förutsättning för att stå pall mot jävligheten. Inget kan vara jävligare än en arbetsplats och en bra gemenskap arbetskamraterna emellan är a och o för överlevnad. Det stöd man borde få från ledningen får man istället från sina olyckssystrar. Om det inte vore för arbetskamraterna skulle jag aldrig stå ut, så säger faktiskt alla.
Samtidigt, gemenskapen är bräcklig, med tanke på att arbetslagen är så små i förhållande till den tyngd och stress vi utsätts för. I bästa fall riktas all skit tillbaka mot ledningen och stärker gemenskapen. I värsta fall råder det socialtförmaksflimmer och all skit och negativ energi kanaliseras genom arbetslaget mot varandra. De arbetslagen blir i regel inte långvariga och att det är dessa olycksystrar som bränns ut först är vetenskapligt bevisat.
Damn the man!
Att vara slätstruken är mitt värsta, platt tråkig och mainstream? Fuck off. Eller det är helt OK, men jag håller mig helst till skivnördar och bohemer. Man dras till sina likasinnade, så enkelt är det, i plugget hängde alla vi ”alternativa” tillsammans; slackers, punkare, hårdrockare, syntare, indie-pandor och misfits. Vi var negationen till det ”vanliga” i allmänhet och sportfolket i synnerhet. Att bry sig om vad andra tyckte fanns inte, och på blue fox och shock kunde man köpa en hur provokativ utstyrsel som helst. Glory days, som fan. I Don´t give a fuck about my bad reputation.
Tills nu. Tillbaka till verkligheten, jag sitter åter i fikarummet. Klockan är nio och det är måndag. Den lediga helgen har satt sina spår och festandet har bränt ut energin för två veckor framåt. Galet och underbart som vanligt, minnena är suddiga men vi hann reda ut det mesta på puben under söndagen.
Fikarummet är fullt med personal, en torr läkare håller hov om helgens tur till stugan. Sjuksköterskorna och undersköterskorna redogör sina helgäventyr och vad de har ätit. Det har varit barnbarnspassning och tv mys. Undantaget står den sinneliga kvinnan för. Hon med hennafärgat hår och spejsadde glasögon, hennes mustiga livslust kan vara direkt kvävande. Hon har varit på en spontan weekend i London, bara några tusen med ryan air! Spännande.
Min tur. Vad har jag gjort i helgen? Jag kan säga att jag knappt minns, eller att jag helst vill glömma. Jag skulle kunna berätta om polare som hamnat i slagsmål, eller att jag vaknade upp på ett golv med ett par randiga bomullstrosor på mig.
Jag ljuger som vanligt och säger att jag och min flickvän hade en mysig hemmakväll och var på bio. Social kompetent står det i min CV, det handlar om att undvika och förneka allt som har med ens sanna jag att göra. Att inte sticka ut förmycket, att ha en positiv attityd och värst av allt, vara en trivselfascist i alla lägen. Att kunna vara händig och käck är en sak, men trivselfascisten är en som verkligen tycker att livet, jobbet och kärleken är så jävla underbart att vi andra måste få höra om det. Jag låter fikat tysta mun och hatar i tysthet Londonresenären och läkaren munterhet.
Om situationen kräver har jag lärt mig undvika dessa dömda samtalsämnen:
- Musik. Mitt favoritämne, men om man inte vill prata om hur bra westlife´s nya singel är, håll käften.
- Fylleanekdoter. Jag tröttnar aldrig på att diskutera fylleminnen, spyor och knasigheter. Detta kan diskuteras även med 40talisterna men då är det inget roligt längre. Berättar man ens hälften av det som finns på lager kommer man att bli tvingad till AA.
- Göteborgskravallerna. Bara att inse, folk har sin uppfattning bestämd. Lika bra att förneka att man var där och låtsas som ingenting i fall ämnet dyker upp.
- Fusk och fiffel. Få aldrig för dig att skryt om när du sjukskrev dig och hade the time of your life. Du kommer bli behandlad som spetälsk.
Fikarasten tar slut, landstinget bjuder på kaffe än så länge, mackorna snodde jag. Den fula hörnsoffan är alldeles för mjuk och bekväm. Läkaren är hurtig, vi andra ser ut som lik trots att det är första arbetsdagen. Desperat försöker jag dra ut på samtalet om ryan air´s priser, utanför väntar ju en ännu värre verklighet, snälla låt mig slippa några minuter till, London resan är jättespännande att lyssna på, helgens matlagning också!