Aldrig har vi gnällt så mycket som nu.
Avdelningen håller på att rasa samman. Det finns knappt några läkare kvar. Sjuksköterskorna söker sig bort. Ingenting funkar längre. Behöver man en spruta så är de slut. Behöver man en tablett Trombyl är det slut. Behöver man ett rent lakan är det slut.
Sjuksköterskepraktikanter har kommit till avdelningen. De ska lära sig ta prover och ta hand om sjuklingar. Och de ska peppas. De är inne på sin sista termin och nu med tre års studielån gäller det verkligen att de inte ångrar sig.
Tanken är att vi ska peppa dem.
På varsin sida om patienten i sängen står vi och rullar henne mellan oss. Ryggen är skinnflådd av alla trycksår, det ser ut som om hon överlevt atombombskrig och joniserad strålning (Hon har överlevt hemtjänsten). Och det rinner ur henne. Var, avföring, urin, blod blandas ihop och samlas upp av blöjorna. Eleven ser förskräckt ut. Det här är första dagen i resten av ditt liv. This is it. Shit.
Inför sommaren håller avdelningen på att blöda sig blek likt stackarn i sängen.
Och den naturliga frågan som följer.
Vad gör jag kvar här?
Vad fan.
Med kroppsvätskor upp i halsen, otrygg anställning och en dålig lön. The fine arts of changing diapers. Jag kan det nu.
Ber om tjänstledigt över sommaren. Snälla. Jag behöver komma ifrån, pröva på något nytt, kommer tillbaka till hösten. Snälla.
Chefen kallar mig för Judas.
Det går inte.
Nähä. Jag har en sekunds överläggning och bestämmer mig. Chefen måste förstå, för fast anställning erbjuds jag. Äntligen. ETT BESLUT. "Då säger jag upp mig". Äntligen.
Inga sorgsna hundögon kan förändra det.