Trots varslet fortsätter arbetet i stort sett som vanligt. De äldre systrarna är vana med nedskärningshot. Och patienterna är inte färre. På lungavdelningen stängde de ner fyra vårdplatser. Tidigare hade de konstant fem överbeläggningar. Nu har de nio.
Man slås av en frapperande känsla av lojhet inför de aviserade nedskärningarna. Ingen gör någonting. Som en äldre syster pedagogiskt förklarar läget:
"Lägg ner, det är ingen idé, om du försöker kommer du bara stånga dig blodig."
Pessimism eller realism?
Snarare ett motto format av flera års slit inom landstinget.
Är man bitter för att man jobbar inom landstinget eller jobbar man hos landstinget för att man är bitter?
Landstinget är den sista sovjetstaten. De ansvarar över folkhögskolor, lokaltrafik, sjukvård, konst och kultur. Det är ett helt imperium. Och för att inte tala om personkulten kring direktörerna. Via elektroniska kommunikéer skryter de om sina "kraftfulla" åtgärder, på internsidorna på internet möter man chairman Svantes allvarliga anlete, han talar om "vi". Vi måste bromsa kostnaderna, vi måste få budgeten i balans. Inte ens hemma slipper man dem. Varje månad skickas det ut en glansig pamflett med bilder på leende medarbetare, en intervju med någon chef som lyckats vända en dålig trend och visdomar från landstingstrojkan Svante, Måns eller Bo. Innehållsmässigt irriterande identisk med vårdförbundets medlemstidning.
Jag spenderar min lediga dag med att rota runt i en enorm hög viktiga papper som helt ostrukturerat blivit hopbuntade och gömda i klädkammaren. Freud kallade sådana här lådor för anala ventiler. Instängd i garderoben för att hitta alla de anställningsavtal jag avverkat. När chefen kommer viftandes med varslet hoppas jag kunna kontra med något. LAS eller vad som helst.
Jag kommer ur garderoben. Snart 25 år och först nu erkänner jag för mig själv.
Jag är en duktig arbetare. Självförakt väller över mig.
Jag är en lojal arbetare, en ja-sägare. Hata mig.
Hittade i alla fall kontrakten, jag har verkligen reat ut min själ till lågpris. Att se det så här svart på vitt är ett hårt slag mot självkänslan.
Bitterhet är inte rätt ord. Undertexten till min äldre kollegas motto visar på något annat. Det är just engagerade systrar, hur radikala och medvetna de än må vara, som bär upp hela verksamheten genom sin duktighet och lojalitet till arbetet (patienterna). I rena farten har man svalt hela illusionen om att göra moraliskt rätt för sig, värsta sortens Nightingale narcissim. Genom att ständigt ta skit ovanifrån gör vi, jag, alla patienter och oss själva en björntjänst. Det är verkligen omoraliskt.
Allting börjar med ett nej.
-------------------------
Tips
Släng vårdfacket i pappersinsamlingen. Diagnos finns nu som PDF att skriva ut på jobbet. Första nummret handlar om lönen, precis lagom till årets löneförhandlingar.
Man slås av en frapperande känsla av lojhet inför de aviserade nedskärningarna. Ingen gör någonting. Som en äldre syster pedagogiskt förklarar läget:
"Lägg ner, det är ingen idé, om du försöker kommer du bara stånga dig blodig."
Pessimism eller realism?
Snarare ett motto format av flera års slit inom landstinget.
Är man bitter för att man jobbar inom landstinget eller jobbar man hos landstinget för att man är bitter?
Landstinget är den sista sovjetstaten. De ansvarar över folkhögskolor, lokaltrafik, sjukvård, konst och kultur. Det är ett helt imperium. Och för att inte tala om personkulten kring direktörerna. Via elektroniska kommunikéer skryter de om sina "kraftfulla" åtgärder, på internsidorna på internet möter man chairman Svantes allvarliga anlete, han talar om "vi". Vi måste bromsa kostnaderna, vi måste få budgeten i balans. Inte ens hemma slipper man dem. Varje månad skickas det ut en glansig pamflett med bilder på leende medarbetare, en intervju med någon chef som lyckats vända en dålig trend och visdomar från landstingstrojkan Svante, Måns eller Bo. Innehållsmässigt irriterande identisk med vårdförbundets medlemstidning.
Jag spenderar min lediga dag med att rota runt i en enorm hög viktiga papper som helt ostrukturerat blivit hopbuntade och gömda i klädkammaren. Freud kallade sådana här lådor för anala ventiler. Instängd i garderoben för att hitta alla de anställningsavtal jag avverkat. När chefen kommer viftandes med varslet hoppas jag kunna kontra med något. LAS eller vad som helst.
Jag kommer ur garderoben. Snart 25 år och först nu erkänner jag för mig själv.
Jag är en duktig arbetare. Självförakt väller över mig.
Jag är en lojal arbetare, en ja-sägare. Hata mig.
Hittade i alla fall kontrakten, jag har verkligen reat ut min själ till lågpris. Att se det så här svart på vitt är ett hårt slag mot självkänslan.
Bitterhet är inte rätt ord. Undertexten till min äldre kollegas motto visar på något annat. Det är just engagerade systrar, hur radikala och medvetna de än må vara, som bär upp hela verksamheten genom sin duktighet och lojalitet till arbetet (patienterna). I rena farten har man svalt hela illusionen om att göra moraliskt rätt för sig, värsta sortens Nightingale narcissim. Genom att ständigt ta skit ovanifrån gör vi, jag, alla patienter och oss själva en björntjänst. Det är verkligen omoraliskt.
Allting börjar med ett nej.
-------------------------
Tips
Släng vårdfacket i pappersinsamlingen. Diagnos finns nu som PDF att skriva ut på jobbet. Första nummret handlar om lönen, precis lagom till årets löneförhandlingar.
Om bloggen
- En sjuksköterskas neuroser
- Allt är generellt skrivet så att ingen kan röjas IRL.
- E-mail: nursepunx@hotmail.com
Previous posts
Archives
- februari 2005
- mars 2005
- april 2005
- maj 2005
- juni 2005
- juli 2005
- augusti 2005
- september 2005
- oktober 2005
- november 2005
- december 2005
- januari 2006
- februari 2006
- mars 2006
- april 2006
- maj 2006
- juni 2006
- augusti 2006
- september 2006
- oktober 2006
- november 2006
- december 2006
- januari 2007
- februari 2007
- mars 2007
0 Responses to “Garderoben”
Leave a Reply