Verksamhetsplanering

Published onsdag, november 8 by gummo | E-mail this post

Dunkelt sagt är dunkelt tänkt. Det är kärnan i all byråkrati.
Varje år måste varje klinik skriva en verksamhetsplanering. Varje år skrivs ett word-dokument som förpassas in i en anonym pärm. Det här året var jag med och skrev verksamhetsplaneringen. Vi var några systrar som åkte ut med cheferna till en konferensanläggning. I ett litet rum med obekväma stolar diskuterade vi ditt och datt. Det behövs mer personal säger vi. Vi måste förbättra flödet säger chefen. Och vi ska få mer personal. Äntligen. En god nyhet.
Alla måste få trygga anställningar säger vi. Personalen är vår största kostnad och främsta resurs säger chefen. Och vi ska snart få riktiga anställningar. Äntligen. En god nyhet.
Diskussionerna går över förväntan.
Vi ska bedriva en högteknologisk vård. Vi ska bemöta och tillgodose patientens behov. Vi ska vara professionella och godhjärtade.
Verksamhetsplanen är förnedrande.
Förutom flosklerna måste man fråga sig varför sjukhuset måste skriva att man ska vara snäll mot patienterna. Det säger en del om hur det är ställt.
Samma abstraktioner sysselsätter landstingsledningen. Allt de förmår är att mangla ut sina dokument till oss. Vi är i en process och i fas ett av tre. En trestegsraket.
Vi softar omkring på hotellet. Det är precis ett sådant minisamhälle i samhället som i Lost in translation. Alla hotellgäster har ett narkotiskt lugn över sig.
Ett gäng affärsmän sitter i baren. Bekväma och feta. Samma typer som dansade in i vår ring förra veckan. Vi hade en stor personalfest och firade födelsedagar och personal som slutat. En flådig middag och sedan lite förnedrande lekar. Doppa pennan i flaskan, levande charader och passa apelsinen. Vi fortsatte till Heartbreak och alla dansade i en ring och några systrar kände igen sina barns klasskompisar på dansgolvet och två affärsmän från Sandvik dök upp. Med armarna i luften och skjortan lite busigt uppknäppt. Och slipsen knöts snart runt huvudet. Desperationen syntes genom kostymbyxorna. Och ingen följde med till deras hotell. Trots sprit. Trots slipsen runt huvudet. Män i medelåldern som de facto inte gör något vettigt för något eller någon hamnar väl för eller senare i en existentiell kris och går in i en intellektuell regression och då står man där på dansgolvet med världens ribba och slipsen runt pannan och undrar var alla tog vägen. Nu sitter affärsmännen i baren, åter i ingetinglandet, dricker sexor Jack Daniels och ler så jävla förmätet fett. Sorry hotellet är porrfritt.
Snart ska vi svulla hur mycket mat som helst.
Pressveck och gardinbyxor. Alla är uppklädda. Jag sitter på sängkanten. Rättar till mina kläder. Kanal 1, TV2, TV3, kanal 4 och 5. Inte fler. Inte mer spännande än så. P1 och P3 funkar inte. Återanvända böcker på hyllan, böcker som omöjligvis kan intressera någon. Vem skulle börja läsa "Täcknamn Odessa" under vistelsen på Park Inn Högbo. Fem öl står på skrivbordet.
Landstingsbyråkrat alltså. Nu har jag varit det för en dag. Ett dokument är skrivet och jag somnar full och rummet snurrar när jag blundar och det känns helt okej. I praktiken betalt för ingenting.
Imorgon är allt som vanligt igen. Tillbaka till botten.