"När kan han på rum sjutton åka hem?"
"Det beror på kommunen. Han väntar på äldreboende."
"Men skicka hem honom så länge då. Nu. Genast."
Och så låter det varje dag. Tempo Tempo Tempo. Patienterna ska skrivas ut och det fort och sjukhuset lägger upp nya briljanta strategier och planer. Förbättra flödet. Vi måste få ett bättre flöde. ”Och så får vi ett bättre flöde” avslutet känner vi igen. Det brukar vara konsulternas svar på tiotusenkronorsfrågan.

Några få ökar tempot. De lojala. De som jobbar för två och när bemanningen stramas åt jobbar de för tre. Kom igen nu! Nu kör vi! De låter som fotbollstränare och arbetar i ett vansinnigt tempo.
Jag fattar inte. Jag fattar inte det meningsfulla att fortsätta i detta furiösa arbetstempo.
Är det kul?
- nej, men vården är inte ”kul”
Ger det mer pengar?
- nej, vården är välgörenhet
Är det bra för vården?
- nej, men vården handlar ju inte om patienten, bara dess abstraktion. Xet i en ekvation som alltid går åt helvete, typ.
Ett flöde påverkas i liten grad av en enskild arbetare och kvar finns frustrationen av att stå stil. Ett beklagligt öde. Surt går de stressade runt och fräser. "Varför ligger han på rum sjutton kvar för?"

Några rör sig bakom ryggen.
Tofflorna släpar mot golvet. Ryggen hasar mot soffan. Det sörplar från kaffemuggen.
Ett flöde påverkas i hög grad av en enskild arbetare. Men det är ett annat flöde, man ändrar riktning på det, man låter patienten på rum sjutton ligga kvar, förneka krisen, vänta in kommunen, ta hänsyn till patienten och anhöriga. Vem kan med gott samvete skicka hem en multisjuk nittioåring till hemmet? Patienterna är traumatiserade av hemtjänsten. Anhöriga förgås av ångest, vill inte, kan inte överlämna stackaren till en sönderstressad hemtjänst. Inte igen.

Koordinatorerna och konsulterna sliter sitt hår. Flödet, vi måste få ett flöde.
Öppna mer platser. Öppna upp de platser som stängts.
Han på sjutton stannar kvar tills plats finns. Vi får en ros i tidningen. Och konsulterna ris.