"Jag ska hem, vart ska jag gå?"
"Gå tillbaka till ditt rum, det snöar ute."
"Dra åt helvete. Låt mig va! Jag vill sova, var är mitt rum?"

Med staplande steg tungt lutad över rullatorn och katetern släppandes som en svans efter sig vankar han omkring på avdelningen. Han vägrar duscha och försöker spola ner kaffekopparna i toaletten. Hytter med nävarna och pendlar mellan surmulen självömkan och aggressiva utfall. Men han är inte speciellt sjuk, inte mer sjuk än vad som får anses som normalt hos en gammal gubbe. Inlagd för ohållbar hemsituation och sänkt allmäntillstånd. Vi behandlar honom inte, hemtjänsten är inte tillräcklig och kommunen vill inte ta sitt ansvar. Och han har inga döttrar som skuldbenäget tar över kommunens ansvar.
Så i väntan på boende fortsätter han att leta efter utgången. Alltid lika sur och med katetern i släp.

"Lilla horunge, släpp ut mig"
"Här, ta en sobril och gå tillbaka till ditt rum."
"Vad är det för jävla skit?"
"Det är för nerverna."
"Ja de är dåliga, bäst jag går och lägger mig."
Det är förvaring, inte vård, och vi har inte tid.

Jag går in i väggen. En giftig stank av träck och ättika slår mot mig när jag kommer ner till källarkulverten. Det är morgon och jag har dragit ut på den som vanligt. Hela källaren är översvämmad med avloppsvatten. Chefen har beordrat ner systrarna för att rädda det som räddas kan och alle man till pumparna. De har öppnat mitt omklädningsrum och förstått varför vi har brist på arbetskläder, berget med smutstvätt går från golv till tak och jag får springa gatlopp därifrån. Nu är jag förevigt ärrad. Ordning och reda är en helig dygd i vården.
Efter ett tag kommer rörmokarna. Stanken lär hänga kvar i veckor men städerskorna vägrar överge sitt skyffe trots våra inviter. Nej de tänker inte fika med oss, de ska sitta kvar här i källaren med avloppsaromen. Basta.
Rörmokarna hittar sedan förklaringen till varför avloppsrören närmast exploderade av övertryck.
Han lyckades ta mig fan fluscha ner en kaffekopp i muggen.