Identitetskris

Published söndag, maj 29 by gummo | E-mail this post

Sjuksköterskorna har länge haft identitetsproblem. Ett sätt att hitta sin roll är de krampaktiga försöken att bilda en egen disciplin med tillhörande akademiska titlar. Det korporativistiska vårdförbundet satsar allt på detta kort, sjuksköterskornas status (och lön) kommer att öka bara fler systrar får en fil. kand. Tillsammans med sitt tidigare triumfkort 'individuell lönesättning' så framställs vårdförbundet som det goda exemplet. Lönerna har ju faktiskt ökat, markant! 2002 låg medellönen på nästan 22 000 kr i månaden. Men, något är fel. Inte en enda sjuksköterska jag arbetat med har legat över 20 000 kronors gränsen. Snarare tar det tvärstopp kring 19 K oavsett erfarenhet och vidareutbildning. Statistiken ljuger så klart inte, men vårdförbundet har den goda smaken att organisera både chefer och arbetare, så länge man är sjuksköterska så är man välkommen i gemenskapen. Vi sitter ju alla i samma båt och vill utveckla vården, samarbete och kommunikation - nyckelord för framgång. Alla är kompis med alla. Och cheferna höjer lönesnittet.

Eller som vårdförbundet själv uttrycker det:
"Vårdförbundets medlemmar i chefsposition utvecklar vården och visar på möjligheter i yrket."

Turn on, tune in, drop out. Säger jag, en liten reality check: vi sitter inte i samma båt, vi vill inte samma sak som chefen. För det första diffar det ca. 10 000 om vi jämför våra löner, för det andra klarar vi oss utan chefer som vi inte kan tillsätta själva. Och för det tredje utvecklar inte dessa chefer vården, de sköter nedmonteringen.

En kollega sätter ord på det jag och många andra känner:
"Alltså, jag skär hellre upp handlederna än går med i Vårdförbundet."

Surt säger räven om vårdförbundet, men kråksången fortsätter.
Omvårdnaden är svårdefinierbar, sjuksköterskorna försöker distansera sig från läkarna för att få sin egna disciplin. Läkarna får representera ett medicinskt paradigm, naturvetenskapligt och positivistiskt, medan omvårdnaden är holistisk, heremenuetisk och dynamisk. Den omvårdnadsteori som haft mest inflytande i Sverige är Katie Erikssons kristna förhållningssätt; att vårda är att ansa, leka och älska. Som tur är förkastar de flesta sjuksköterskor detta som trams (drop out). Den som går loss på Nietzsche kan med lätthet se likheterna mellan kritiken mot kristendomen och omvårdnaden. Omvårdnadsteorierna och vårdförbundets ideologi är en slavmentalitet, de tillskriver läkarna egenskaper som är 'dåliga' (=positivistiska, medicinska etc.), sedan upphöjer man sina egna svagheter till självklara dygder.

Detta är helt i analogi med Vårdförbundets offermentalitet. Paradoxalt ignorerar de all omvårdnadsforskning (och medicinsk) som samstämmigt visar att inflytande, delaktighet och arbetsplatsdemokrati är essentiellt för vår hälsa. Nej det är ointressant, vill man något så är det bara att gå in till bästa kompisen chefen och be om lov. Maktförhållandena vill de inte ändra på, istället så ska facket utveckla cheferna.

Som tur var slapp jag falla offer för chefens senaste nyck, i det gemensamma intressets namn skickade hon ut hela avdelningen till en stuga utan el och vatten för att vi skulle lära oss samarbeta och kommunicera. Det är ledarna som lider den största identitetskrisen, de gör ju ingen nytta. Och de vet om det själva.

1 Responses to “Identitetskris”

Anonym on 12:21 em

hello gummo,
jag tycker det du skriver är helt korrekt.
Som blivade sjuksköterska, så är jag inte helt glad att komma in i en sådan bransch som vården, men jag hoppas att man har tillräckligt med skinn på näsan så att man inte blir utbränd.
Vad gäller cheferna som borde ändra på sig, så håller jag med. Det är någon konstig maktfördelning inom vården. Det är inte en fråga om att förbättra, utan snarare om att försöka bibehålla kvar någon konstig makt åt cheferna.
Ingen annan bransch tycker jag verkar vara så rörig och motsträvig att ändras som vården. Jag orkar knappt med allt snack om vården på tv och nyheter. Det är som att kämpa i motvind i en orkan.
Mitt mål är att förhoppningsvis se ett maktskifte när den gamla generationen dör, så att det kommer in nytt blod och nya krafter och ideer. Det verkar vara så tyvärr att saker och ting först kommer att ändras när den gamla generationen är borta.