Maktrelationerna är komplicerade på sjukhuset. Det finns t.ex. ingen automatisk motsättning mellan oss och avdelningschefen, vi har faktiskt samma intresse i att få mer pengar till avdelningen. Samförståndet krackelerar först när chefen motvilligt måste verkställa politikernas beslut.
Jag har fått omvärdera avdelningschefen ganska mycket. Just nu råder ett fult rävkrig inne på sjukhuset. Inte en dokusåpa i världen kan skapa liknande intriger.
Det är mycket skrämselskott från mellancheferna, dramatiska utspel och konsekvensbeskrivningar. I slutändan är politikerna beroende av väljarnas stöd. Den som driver igenom omfattande nedskärningar blir knappast omvald. Chefen är plötsligt en tillfällig förbundsförvant i kampen mot ledningen.
Kanske är det därför de äldre systrarna verkar så pass oberörda.
De bokstavligen fräser när man för nedskärningarna på tal.
De har hört samma snack i över tjugo års tid nu.
Eller så är det bara rent ointresse.
I och med de aviserade nedskärningarna väcktes ett visst engagemang på avdelningen. Jag och en kollega satte igång att massproducera insändare (den första fanns att läsa i arbetarbladet idag) Mer kommer. Blir undersköterskorna sparkade spelar vi ut fler kort.
Intressant är att systrarnas ilska främst riktas mot facket och inte mot avdelningschefen. Det är snurrigt, den marxa kompassen har gått sönder. Eller?
Fackföreningarna stirrar sig blind på kampen för löneökning i si och så många procent. Så långt kan de bistå medlemmarna, och utan att utgöra något hot. Diskursen börjar vid självbestämmandet. I landstinget står inte den grundläggande motsättningen mellan de som äger och vi som arbetar, utan mellan de som ger order och vi som tvingas lyda. Så viljan att själv kunna bestämma över arbetet, eller livet självt om man ska hårdra det, är brännpunkten. I den konflikten kommer facket aldrig bistå oss. De lever i en sån symbios med landstingsledningen att ett slag mot endera av dem skulle döda båda.
Efter arbetet går vi till gymmet. I ett svagt ögonblick hängde jag med till ett step-up pass. Vi står i prydliga rader och trampar framför en bräda, försöker koordinera armar och ben till alcazar. Känns som Maoistisk disco, detta ska bli en vana.
I bastun sitter två ambulanskillar och ljuger. Porrsmiskar i luften och låtsas sucka och beklaga hur dåliga 20 åringar är i sängen.
"Man måste lära dom allt".
När de pratar jobb blir jag mörkrädd på riktigt.
"Fan det är jobbigt nu när det är höst.
Du vet psykiskt svaga personer blir ledsna av mörkret och försöker ta livet av sig".
Simple as that. Vissa saker kommer aldrig tillåtas bli komplicerade.
Väntar med spänning på fortsättningen. Kamp mot nedskärningar is the shit.
-----------
Till sist en mycket trevlig länk för oss vårdknegare
http://diagnos.blogg.se/
Jag har fått omvärdera avdelningschefen ganska mycket. Just nu råder ett fult rävkrig inne på sjukhuset. Inte en dokusåpa i världen kan skapa liknande intriger.
Det är mycket skrämselskott från mellancheferna, dramatiska utspel och konsekvensbeskrivningar. I slutändan är politikerna beroende av väljarnas stöd. Den som driver igenom omfattande nedskärningar blir knappast omvald. Chefen är plötsligt en tillfällig förbundsförvant i kampen mot ledningen.
Kanske är det därför de äldre systrarna verkar så pass oberörda.
De bokstavligen fräser när man för nedskärningarna på tal.
De har hört samma snack i över tjugo års tid nu.
Eller så är det bara rent ointresse.
I och med de aviserade nedskärningarna väcktes ett visst engagemang på avdelningen. Jag och en kollega satte igång att massproducera insändare (den första fanns att läsa i arbetarbladet idag) Mer kommer. Blir undersköterskorna sparkade spelar vi ut fler kort.
Intressant är att systrarnas ilska främst riktas mot facket och inte mot avdelningschefen. Det är snurrigt, den marxa kompassen har gått sönder. Eller?
Fackföreningarna stirrar sig blind på kampen för löneökning i si och så många procent. Så långt kan de bistå medlemmarna, och utan att utgöra något hot. Diskursen börjar vid självbestämmandet. I landstinget står inte den grundläggande motsättningen mellan de som äger och vi som arbetar, utan mellan de som ger order och vi som tvingas lyda. Så viljan att själv kunna bestämma över arbetet, eller livet självt om man ska hårdra det, är brännpunkten. I den konflikten kommer facket aldrig bistå oss. De lever i en sån symbios med landstingsledningen att ett slag mot endera av dem skulle döda båda.
Efter arbetet går vi till gymmet. I ett svagt ögonblick hängde jag med till ett step-up pass. Vi står i prydliga rader och trampar framför en bräda, försöker koordinera armar och ben till alcazar. Känns som Maoistisk disco, detta ska bli en vana.
I bastun sitter två ambulanskillar och ljuger. Porrsmiskar i luften och låtsas sucka och beklaga hur dåliga 20 åringar är i sängen.
"Man måste lära dom allt".
När de pratar jobb blir jag mörkrädd på riktigt.
"Fan det är jobbigt nu när det är höst.
Du vet psykiskt svaga personer blir ledsna av mörkret och försöker ta livet av sig".
Simple as that. Vissa saker kommer aldrig tillåtas bli komplicerade.
Väntar med spänning på fortsättningen. Kamp mot nedskärningar is the shit.
-----------
Till sist en mycket trevlig länk för oss vårdknegare
http://diagnos.blogg.se/
3 Responses to “Fiendes fiende”
Leave a Reply
Om bloggen
- En sjuksköterskas neuroser
- Allt är generellt skrivet så att ingen kan röjas IRL.
- E-mail: nursepunx@hotmail.com
Previous posts
Archives
- februari 2005
- mars 2005
- april 2005
- maj 2005
- juni 2005
- juli 2005
- augusti 2005
- september 2005
- oktober 2005
- november 2005
- december 2005
- januari 2006
- februari 2006
- mars 2006
- april 2006
- maj 2006
- juni 2006
- augusti 2006
- september 2006
- oktober 2006
- november 2006
- december 2006
- januari 2007
- februari 2007
- mars 2007
Hejsan!
hur går det för praktikanter och annat nu när ni ska skära ned? blir det mer eller mindre praktikanter? min handledare har sagt att hon aldrig skulle skicka praktikanter till ett ställe som skulle skära ned. Hur ser det ut på din arbetsplats? kan du inte undersöka det litet?
tack på förhand för en fantastisk blogg.
P.
de praktikanter som kommer till våran avdelning är i princip alltid kopplade till någon utbildning. Undersköterska, sjuksköterska eller AT läkare.
Praktikanterna utgörs mest av sjuksköterskestuderande, och deras utbildning ska ju helst inte påverkas av nedskärningarna. men jag antar att det är upp till skolorna att fördela studenterna på sjukhuset.
så antalet praktikanter är nog oförändrat just nu.
ok men då är det litet ett annat läge, antar att det är skillnad på ställen där det är "professionalistiska" yrken och icke-dyl sådana yrken.
Men all heder till dig och din kamp. jag tänker på hur det går för dig och dina kamrater då och då.
för övrigt; sjukt snygg blogg.