• Antingen säger man rakryggat och sanningsenligt hur dryga och jobbiga småungar är, och blir förpassad till utstötthetens kalla rum. Visa saker får man inte tycka, det rubbar världsbilden för anhängarna till axiomet alla tycker om barn.
• Stäm in i hummandet och ljug lite då och då om din längtan efter barn. Men då får man leva med arbetskamraternas förväntningar att det där efterlängtade barnet snart ska komma.
• Håll en lågprofil och säg varken från eller till. Att bli betraktad som osocial eller blyg går kanske att leva med.

2. Dokusåpaskandaler. Säg "Big Brother Linda" och samtalet kommer gå på av sig själv. Garanterat, här vågar alla ha en åsikt.

3. Mat, recept. Tydligen finns det ett stort intresse att berätta vad man har ätit och vad man planerar att äta. Var dynamiken i samtalet finns vet jag fortfarande inte. Men det är kanske det som är poängen. Douglas Adams menar att människan är alldeles för menlös och dum för att prata om något viktigt, därför kryssar samtalen fram genom självklarheter och dumheter som att det regnar eller att man åt potatisgratäng i söndags (och att den var god, eller att man inte tycker om regn).

4. Sport. Även om man hatar sport så vet man allt som sker i sportvärlden. Helt mot sin vilja, frågan är bara om man låtsas bry sig eller inte.

5. Jobbets jävlighet. Det närmsta man i regel kommer till en intressant diskussion. Eller är det bara jag som är för dum för att inse att alternativ 1 - 4 är personalens minsta gemensama nämnare för att slippa vara på dåligt humör under de korta rasterna? Vid närmare eftertanke är det nästan alltid jag som tar upp detta ämne. Det känns ju som man framställer sig som en kul prick.