Travkväll
Published fredag, november 25 by gummo.
Landstinget är en byråkratisk klyscha. Ny chef har anställts igen, för 99 000 kr i månaden och tjänstebil ska han ta i med hårdhandskarna. Uppbackad av 5 miljoner kronor konsulter ska de storma in i landstinget som ett gäng nedskärningsninjor och sparka bort överflödet.
Läkarföreningen rasar. Eller invänder åtminstone "kraftfullt" mot Svantes uttalanden om att sparka 100 tals anställda. Jämför man läkarföreningen med vårdförbundet så lever de faktiskt upp till kvällstidningsverben.
Vårdförbundet väljer också sida. De håller med tillträdande landstingsdirektör om nödvändigheten att sparka personal. Därmed är vårdförbundet lamare än Sveriges riksförening för MS-sjuka.
Det är svårt, faktiskt omöjligt, att gå med i vårdförbundet.
Avdelningen var på ute på travkväll i tisdags. Det är något visst med folkliga spel. Bingo, trav och jack vegas är större än Gud, kyrkbänkarna gapar tomma men på travet är det trångt. Rödbrusiga män med solblekta tatueringar och gigantiska pormaskar står med kupongerna och skriker sönder stämbanden. Det måste vara paniken av att halva lönen just galopperade. Avskilt från läktaren ligger restaurangen, här sitter arbetsplatserna samlade. Vi åt flottig storköksmat och satsade pengar på pioneer max, pink daydream och midnight charmer. Roligare än så här blir det inte.
Vårdförbundet har satsat på fel häst. Där har vi det; travet, landstinget och facket i en perfekt metafor.
Deras triumfkort imponerar inte. Individuell lönesättning, hårdsatsning på ledarskapsutbildningar och total frånvaro av konfliktperspektiv.
V75 ger bättre utdelning än vårdförbundet.
Läkarföreningen rasar. Eller invänder åtminstone "kraftfullt" mot Svantes uttalanden om att sparka 100 tals anställda. Jämför man läkarföreningen med vårdförbundet så lever de faktiskt upp till kvällstidningsverben.
Vårdförbundet väljer också sida. De håller med tillträdande landstingsdirektör om nödvändigheten att sparka personal. Därmed är vårdförbundet lamare än Sveriges riksförening för MS-sjuka.
Det är svårt, faktiskt omöjligt, att gå med i vårdförbundet.
Avdelningen var på ute på travkväll i tisdags. Det är något visst med folkliga spel. Bingo, trav och jack vegas är större än Gud, kyrkbänkarna gapar tomma men på travet är det trångt. Rödbrusiga män med solblekta tatueringar och gigantiska pormaskar står med kupongerna och skriker sönder stämbanden. Det måste vara paniken av att halva lönen just galopperade. Avskilt från läktaren ligger restaurangen, här sitter arbetsplatserna samlade. Vi åt flottig storköksmat och satsade pengar på pioneer max, pink daydream och midnight charmer. Roligare än så här blir det inte.
Vårdförbundet har satsat på fel häst. Där har vi det; travet, landstinget och facket i en perfekt metafor.
Deras triumfkort imponerar inte. Individuell lönesättning, hårdsatsning på ledarskapsutbildningar och total frånvaro av konfliktperspektiv.
V75 ger bättre utdelning än vårdförbundet.
Recept på framgång
Published måndag, november 14 by gummo.
Febern slog knock out. Har legat i frossa och klimakteriesvettningar om vartannat i en hel vecka nu. Efter fem dagar kvalade jag in på hälsocentralen och nu väntar jag på att doktorns piller ska kicka in.
Har varit en social extremist på jobbet tiden innan sjukdomen. Nu när nedskärningar stundar behöver vi tagga ihop oss, ovissheten sliter på jobbrelationerna. Det har förekommer en del skitsnack och osämja behöver vi inte nu. Uppgiften är inte helt enkel men utan ett starkt systerskap har vi ingenting. Mitt framgångsrecept:
8 dl mjöl
2 tsk bakpulver
1 tsk salt
100 g margarin
3 dl mjölk
= scones
Fredagskvällen var kaos. Kirurgen skickade ner två patienter till oss, varav en kom hängandes över rullstolen. Patienten var riktigt risig, så hela kvällen fick halva personalstyrkan jobba för att patienten inte skulle chocka. Patienten skulle tydligen till intensiven men skickades fel.
Trötta på allt strul behövde vi något annat. De gistna relationerna mellan vissa ansträngdes allt mer. Inte bra.
Så på lördagen bakade jag scones och spelade morgonmusik för systrarna. Hela förmiddagen satt vi i sofforna, kladdade marmelad och gjorde topplistor. All möda med mjölet värt.
När jag började inom vården trodde jag att det var kört. Evigt dömd till ensamhet bland bullmammor och bebissnack. Tills nu.
Helt plötsligt diskuterade vi musik; Flygplanskraschers inverkan på popmusiken (buddy, ottis, aaliyah etc.), heroin och rockvrak.
Vissa nödvändiga referensluckor behövs fyllas. Kanske lite elitistiskt att kräva att en ensamstående trebarnsmorsa från Forsbacka ska ha koll på Velvet underground och Sonic Youth. Men det finns tid för rockhistoria också.
Det kändes som någon öppnade fönstret i ett kvavt rum. De systrar som tidigare varit stela gentemot varandra släppte nu taget och började äntligen prata och skratta tillsammans.
Allt som behövdes för att tagga ihop systrarna var lite Billie Holliday, Ottis Reding och scones.
--------------------
Klinikens julfest planeras, arrangörerna vill att jag ska DJa lite "schysst soul, annars kommer det bara bli schlager hela kvällen".
Hjälp! Jag har lurat mina kollegor. De tror att jag är en soulish snubbe med gubbkeps. Fuck, jag har pinsamt lite soulskivor i ägo. Mest för att jag inte vet vilka jag ska köpa. Soulja och andra wiggers, ni måste hjälpa mig här!
Har varit en social extremist på jobbet tiden innan sjukdomen. Nu när nedskärningar stundar behöver vi tagga ihop oss, ovissheten sliter på jobbrelationerna. Det har förekommer en del skitsnack och osämja behöver vi inte nu. Uppgiften är inte helt enkel men utan ett starkt systerskap har vi ingenting. Mitt framgångsrecept:
8 dl mjöl
2 tsk bakpulver
1 tsk salt
100 g margarin
3 dl mjölk
= scones
Fredagskvällen var kaos. Kirurgen skickade ner två patienter till oss, varav en kom hängandes över rullstolen. Patienten var riktigt risig, så hela kvällen fick halva personalstyrkan jobba för att patienten inte skulle chocka. Patienten skulle tydligen till intensiven men skickades fel.
Trötta på allt strul behövde vi något annat. De gistna relationerna mellan vissa ansträngdes allt mer. Inte bra.
Så på lördagen bakade jag scones och spelade morgonmusik för systrarna. Hela förmiddagen satt vi i sofforna, kladdade marmelad och gjorde topplistor. All möda med mjölet värt.
När jag började inom vården trodde jag att det var kört. Evigt dömd till ensamhet bland bullmammor och bebissnack. Tills nu.
Helt plötsligt diskuterade vi musik; Flygplanskraschers inverkan på popmusiken (buddy, ottis, aaliyah etc.), heroin och rockvrak.
Vissa nödvändiga referensluckor behövs fyllas. Kanske lite elitistiskt att kräva att en ensamstående trebarnsmorsa från Forsbacka ska ha koll på Velvet underground och Sonic Youth. Men det finns tid för rockhistoria också.
Det kändes som någon öppnade fönstret i ett kvavt rum. De systrar som tidigare varit stela gentemot varandra släppte nu taget och började äntligen prata och skratta tillsammans.
Allt som behövdes för att tagga ihop systrarna var lite Billie Holliday, Ottis Reding och scones.
--------------------
Klinikens julfest planeras, arrangörerna vill att jag ska DJa lite "schysst soul, annars kommer det bara bli schlager hela kvällen".
Hjälp! Jag har lurat mina kollegor. De tror att jag är en soulish snubbe med gubbkeps. Fuck, jag har pinsamt lite soulskivor i ägo. Mest för att jag inte vet vilka jag ska köpa. Soulja och andra wiggers, ni måste hjälpa mig här!
Vi vet inte
Published torsdag, november 3 by gummo.
Vi balanserar fortfarande mellan ovisshet och en liten förhoppning. Blir nedskärningarna av eller fortsätter vi som vanligt ett tag till? Osäkerheten gnager, vi håller andan och väntar. Engagemanget i arbetet får vänta. Så länge ovisshet råder känns det meningslöst att försöka styra upp arbetsmiljön, vi vet inte om vi kan jobba vidare eller inte. Det är synd. Avdelningen behöver en uppfräschning. Gardinerna, tavlorna och de hemvävda trasorna på väggarna kan endast beskrivas med negativa superlativ såsom fruktansvärt, horribelt etc, men det är en strid som får vänta. Engagemang vore att kasta pärlor till svinen i landstinget.
Vi kan aldrig veta.
På dagens step-up pass marscherar ledaren taktfast med höga knän. Tjuter och tjoar som vanligt i headsetet, men idag lägger hon till en speciell rörelse. Vi börjar sparka och slå i takt med italotechnon.
"Det här är till sjukhusledningen!
Tänk på dem som försöker få oss att arbeta varannan helg när ni sparkar!
Woohoo!"
Jag är kär.
På onsdagseftermiddagen desinfekterar jag och en syster en sal efter att patienten skickats hem. Kanske var det spritångorna.
"Vi måste stötta undersköterskorna i fall de får sparken". Började jag.
"Absolut".
Desinfektionen sticker i näsan, vi gnider in varenda mutter och pinal i sprit. Detta görs efter varje utskrivning.
"Sparkar de jävlarna undersköterskorna så kan de räkna med att vi plötsligt blir sjuka. Allihop. Ligger hemma med rännskitar. Bara så där".
Om förbannad hade ett ansikte, då har jag sett det.
Våra insändare har dagligen publicerats i lokalpressen. Snacket har börjat gå på sjukhuset. Tydligen har en hemlighet avslöjats.
Sjukhusledningen börjar vackla, "det är olyckligt att besparingsförslagen har läckt ut".
Men vi vet aldrig. Bollen ligger hos dem. Och stämningen ute på avdelningarna är spänd. Saker och ting kan börja hända.
Ett problem bara.
Vi vet inte.
----------------
Insändare finns att läsa här, här och här.
GD publicerar inte alla insändare på hemsidan så här kommer en till från dagens tidning:
Gruppterapi på hög nivå
Har precis arbetat färdigt, vi dröjer kvar i fikarummet. Någon redogör för matplanerna inför kommande middagsbjudning, en annan pratar barnbarn. Allt är som vanligt på sjukhuset.
Salarna är fullbelagda, vi telefonterroriseras av akuten, de behöver lägga in mer patienter.
Ledsen vi har redan överbelagt.
Sakta bygger vi upp oss. Det är något visst med fikaraster, det är gruppterapi på hög nivå.
Vi nås av senaste nytt från landstingets budgetbalansering, sjukhuset är ett ekonomiskt Estonia och nu måste verksamheten stympas än mer.
Ta bort där, lägg ner här, vi har hört det förut.
Nedskärningarna hugger som en kniv i ryggen. Allt går ur en, vi sjunker ner lite djupare i soffan oändligt mycket tröttare.
"Why do I give valuable time
to people who don´t care if
I live or die"
- Morrissey
Landstinget i Gävleborg toppar sjukskrivningsligan.
Gym och rökförbud är en fin åtgärdsfernissa, men känslan av maktlöshet och känslan av att inte kunna ge den vård patienterna ska ha blir inte bättre av vältrimmade biceps. Det är föga troligt att vi mår bättre av att arbeta varannan helg och det är högst sannolikt att en redan dålig arbetsmiljö blir ännu tyngre när ett mindre antal personer ska ta hand om en större vårdvolym.
Går hem, nu är ingenting roligt längre.
Vi kan aldrig veta.
På dagens step-up pass marscherar ledaren taktfast med höga knän. Tjuter och tjoar som vanligt i headsetet, men idag lägger hon till en speciell rörelse. Vi börjar sparka och slå i takt med italotechnon.
"Det här är till sjukhusledningen!
Tänk på dem som försöker få oss att arbeta varannan helg när ni sparkar!
Woohoo!"
Jag är kär.
På onsdagseftermiddagen desinfekterar jag och en syster en sal efter att patienten skickats hem. Kanske var det spritångorna.
"Vi måste stötta undersköterskorna i fall de får sparken". Började jag.
"Absolut".
Desinfektionen sticker i näsan, vi gnider in varenda mutter och pinal i sprit. Detta görs efter varje utskrivning.
"Sparkar de jävlarna undersköterskorna så kan de räkna med att vi plötsligt blir sjuka. Allihop. Ligger hemma med rännskitar. Bara så där".
Om förbannad hade ett ansikte, då har jag sett det.
Våra insändare har dagligen publicerats i lokalpressen. Snacket har börjat gå på sjukhuset. Tydligen har en hemlighet avslöjats.
Sjukhusledningen börjar vackla, "det är olyckligt att besparingsförslagen har läckt ut".
Men vi vet aldrig. Bollen ligger hos dem. Och stämningen ute på avdelningarna är spänd. Saker och ting kan börja hända.
Ett problem bara.
Vi vet inte.
----------------
Insändare finns att läsa här, här och här.
GD publicerar inte alla insändare på hemsidan så här kommer en till från dagens tidning:
Gruppterapi på hög nivå
Har precis arbetat färdigt, vi dröjer kvar i fikarummet. Någon redogör för matplanerna inför kommande middagsbjudning, en annan pratar barnbarn. Allt är som vanligt på sjukhuset.
Salarna är fullbelagda, vi telefonterroriseras av akuten, de behöver lägga in mer patienter.
Ledsen vi har redan överbelagt.
Sakta bygger vi upp oss. Det är något visst med fikaraster, det är gruppterapi på hög nivå.
Vi nås av senaste nytt från landstingets budgetbalansering, sjukhuset är ett ekonomiskt Estonia och nu måste verksamheten stympas än mer.
Ta bort där, lägg ner här, vi har hört det förut.
Nedskärningarna hugger som en kniv i ryggen. Allt går ur en, vi sjunker ner lite djupare i soffan oändligt mycket tröttare.
"Why do I give valuable time
to people who don´t care if
I live or die"
- Morrissey
Landstinget i Gävleborg toppar sjukskrivningsligan.
Gym och rökförbud är en fin åtgärdsfernissa, men känslan av maktlöshet och känslan av att inte kunna ge den vård patienterna ska ha blir inte bättre av vältrimmade biceps. Det är föga troligt att vi mår bättre av att arbeta varannan helg och det är högst sannolikt att en redan dålig arbetsmiljö blir ännu tyngre när ett mindre antal personer ska ta hand om en större vårdvolym.
Går hem, nu är ingenting roligt längre.
Om bloggen
- En sjuksköterskas neuroser
- Allt är generellt skrivet så att ingen kan röjas IRL.
- E-mail: nursepunx@hotmail.com
Last posts
Archives
- februari 2005
- mars 2005
- april 2005
- maj 2005
- juni 2005
- juli 2005
- augusti 2005
- september 2005
- oktober 2005
- november 2005
- december 2005
- januari 2006
- februari 2006
- mars 2006
- april 2006
- maj 2006
- juni 2006
- augusti 2006
- september 2006
- oktober 2006
- november 2006
- december 2006
- januari 2007
- februari 2007
- mars 2007