Matlådan är mer än bukfylla, alla militanta arbetsplatsundersökningar börjar och slutar i fikarummet. Matlådan är ett givet samtalsämne om man lunchar med någon man inte har en gemensam nämnare med. Oftast sammanfattar man kort vad plastlådan innehåller och i fall maten är tillspetsad utöver det vanliga. Härom dagen hade en arbetskamrat vattenmelon i salladen, vilket rönte en viss uppmärksamhet.
I början engagerade jag mig i matlådan, ofta hade jag med mig flera olika byttor med varmrätt, sallad och hummus. Ganska narcissistiskt, men att befinna sig on top of the world är en sällsynt känsla, så varje möjlighet att briljera bör utnyttjas. Med tiden försvinner orken, och matlådorna som framställde mig som händig är nu utbytta mot hälsans köks mikrolasagne eller en färdigpaketerad pastasallad. Min bluff blev synad och med mikromaten kom skammen, man känner sig som ett slappt low life och blir behandlad därefter. Det är därför alla alltid kommer med undanflykter när det vankas fryst findus. Tillbaks till ruta ett igen.
Kampen tillbaka till toppen kräver sötsaker, hembakta sötsaker, något jag skulle kunna överraska systrarna med, det funkar tydligen i alla lägen. Jag skulle dock känna mig lätt skändad av sådant fjäsk. Med sötsakerna kommer dessutom ångesten, knubbiga som taniga systrar får alltid ågren av fika, fett och socker, men kakfaten blir alltid renskrapade. Förra veckan lyckades jag uppvigla några sötsugna systrar att kräva en daimtårta av chefen, i sådana lägen när klasskampen (sic) blixtrar till i mikro-format är det helt okej med färdigfryst.
I början engagerade jag mig i matlådan, ofta hade jag med mig flera olika byttor med varmrätt, sallad och hummus. Ganska narcissistiskt, men att befinna sig on top of the world är en sällsynt känsla, så varje möjlighet att briljera bör utnyttjas. Med tiden försvinner orken, och matlådorna som framställde mig som händig är nu utbytta mot hälsans köks mikrolasagne eller en färdigpaketerad pastasallad. Min bluff blev synad och med mikromaten kom skammen, man känner sig som ett slappt low life och blir behandlad därefter. Det är därför alla alltid kommer med undanflykter när det vankas fryst findus. Tillbaks till ruta ett igen.
Kampen tillbaka till toppen kräver sötsaker, hembakta sötsaker, något jag skulle kunna överraska systrarna med, det funkar tydligen i alla lägen. Jag skulle dock känna mig lätt skändad av sådant fjäsk. Med sötsakerna kommer dessutom ångesten, knubbiga som taniga systrar får alltid ågren av fika, fett och socker, men kakfaten blir alltid renskrapade. Förra veckan lyckades jag uppvigla några sötsugna systrar att kräva en daimtårta av chefen, i sådana lägen när klasskampen (sic) blixtrar till i mikro-format är det helt okej med färdigfryst.
3 Responses to “Mat och mikro”
Leave a Reply
Om bloggen
- En sjuksköterskas neuroser
- Allt är generellt skrivet så att ingen kan röjas IRL.
- E-mail: nursepunx@hotmail.com
Previous posts
Archives
- februari 2005
- mars 2005
- april 2005
- maj 2005
- juni 2005
- juli 2005
- augusti 2005
- september 2005
- oktober 2005
- november 2005
- december 2005
- januari 2006
- februari 2006
- mars 2006
- april 2006
- maj 2006
- juni 2006
- augusti 2006
- september 2006
- oktober 2006
- november 2006
- december 2006
- januari 2007
- februari 2007
- mars 2007
Man kan faktiskt utmärka sig genom att vara sjukt ensidig i sin mat också. Förra sommaren - när jag jobbade på samma servicehem/hemtjänstområde som nu - bestod (nästan) varje lunch av spaghetti och köttfärssås och ett Aftonbladet. När jag sedan hoppade in en tur på hösten och hade samma lunchrutin fick jag ett sympatiskt och igenkännande skratt från flera av arbetskamraterna.
Måste för övrigt säga att jag tycker att din blogg är sjukt intressant, och har en hög igenkänningsfaktor. Keep up!
Det är läskigt hur extremt lika arbetsplatserna är varandra. En på mitt jobb kör också konsekvent med spagetti och köttfärssås, som för övrigt verkar vara den ohotade matlåde favoriten..
När jag jobbade som lärare åt jag alltid med eleverna, utan att betala givetvis. (40 spänn för skolmat!) blir det aldrig över mat till patienterna ni kan käka upp..?