Julafton @ work

2 comments

Julafton. Om det inte vore för att alla säger god jul skulle det gå mig förbi. Det är en vanlig arbetsdag. Med drygt 70 kr i storhelgs OB så kan arbetsdagen inte bli vanligare. Vi bjuds på sill och must också. Det hade jag tagit i alla fall, så det gör ingen skillnad. Lite bättre än en vanlig dag är det ändå. Är inte ett dugg bakfull.
Jag blev sjuksköterska i brist på fantasi.

Karl Bertil Jonssons Julafton. Berättelsen utspelar sig på den tiden då en fjortonårings drömmar inte med nödvändighet var av sexuell natur. Utan han drömde om hjältemod, ära inför konungen och den universellt rättmäktiga principen; att ta från de rika och att ge till de fattiga.
En patient får frossa. Det blir inte mer Karl Bertil än så här.
Har jag närt en kommunist vid min barm!
Fattar du vad du har gjort!!
Tykos julilska når ut korridoren där jag står och river bland pillren på medicinvagnen.

Som för många andra började allt med ett sommarjobb på morsans avdelning när man gick i högstadiet. För trettiokronor i timmen gick jag runt och samlade in matbrickor och hjälpte patienter till toaletten. Jag lovade mig själv att aldrig mer jobba inom vården igen. Nästa sommar var jag där igen för samma lön. Om jag verkligen var less på just vårdjobbet eller om det snarare var den första brutala kontakten med arbete i sig som knäckte mig vet jag inte.

Efter gymnasiet började eländet som brevbärare. I ett år stod jag i ett trångt bås, sorterade post och delade ut reklam från vitvarukedjorna. Paniken eskalerade, jag hatade den här meningslösa no-brain skiten. Karensdagarna blev många. Snart anmälde jag mig till högskoleprovet, kryssade hyfsat rätt och läste upp kompetensen på komvux.
Vågade aldrig söka in på de där roliga programmen inom kultur och humaniora. Valde istället ett säkert kort för att garanterat kunna få jobb. Ett jobb som åtminstone betyder något för någon.

Övertygade mig själv och kompisarna om en framtid i tuff uniform och blåljus på ambulansen.
Sjuksköterskeyrket är stigmatiserat, alla blivande systrar sätter sig alltid i försvarsposition när de berättar om sitt yrkesval. Våra 120 högskolepoäng och fil. kand. betyder ingenting. I slutändan står man med bajs upp till öronen och muttrar ändå. Möjligtvis gör de där 120 poängen att man distanserar sig till skiten med ord som faeces, defekation, stora A:n etc.
I början vill alla lika. Ambulansskötare och barnmorska är allmänt glamoriserat och det främsta argumentet till varför man blir sjuksköterska. Då är det mer OK. Fast man vet att så inte är fallet erkänner man det först för sig själv efter insikten att man är för svag för att bära båren. Därefter dissar man ambulansen inför kompisarna istället. Köra liktaxi, nej inget för mig, värsta skitgörat.

Hittar de piller jag ska ha, fortsätter runt bland patienterna. Det är inte så många som ligger inne över jul. De som gör det är antingen väldigt ensamma eller väldigt sjuka. Oftast både och. För en gångs skull hinner vi med det som måste göras och det man vill göra. Vi spelar skitgubbe (internt; clostridiumgubbe), frossar alladin, småpratar med patienterna och ibland känns det som man minglar snarare än arbetar. Lyssnar på alla berättelser, vet att det är löjligt, men ofrivilligt sublimerar jag Karl Bertil och skulle kunna dra till med något om vad julen egentligen handlar om, och för en kväll bli den altruistiska sjuksköterska som man ska vara. Tills den pikanta doften av defekterad julskinka möter mig på rum sjutton.
Det är jul på sjukhuset.


Julfest

3 comments

Lagom till årets slut brakade landstinget tillsist ihop. Ett par vänstervildar fällde sossarna. Högern fick därmed igenom sin budget, men inte ens de vill ta i den med tång. Helt förståligt.
För oss gick det bättre, nedskärningarna blir inte av, utan vår klinik fick nåd.
Beskedet kom lagom till julfesten. För många är detta årets fest.
Jag skulle ta med mig musik men CD brännaren fick syntax error. Fick nöja mig med att ta med en blandskiva. Det var synd. Hade laddat upp bränningslistan med indiekorrekt partymusik som ändå skulle gå hem hos systrarna. Helt utan postironi; the clash, the specials, ebba grön, moneybrother, bobby och ottis. Crem de la crem.

På vägen in eskalerade oron. Är kläderna over the top? Ska man ha slips? Fan jag glömde julklappen. Tänk om trivselsadisten tar över festen. Tänk om vi tvingas till förnedrande lekar.

Festen är ute i ett industriområde i en hastigt ombonad lunchrestaurang. Bland långborden med pappersdukarna och ett undanröjt dansgolv minglar vi runt med mousserande vin. Stressar i mig några extra glas. Är inte ensam om det. Pressure drop.

Julfester är speciella. Det är i regel det enda tillfället som hela arbetsplatsen är samlad privat. Vilket gör det till en unik möjlighet att analysera läget. I de här civila samanhangen ser man hur splittrat arbetskollektivet är. Precis som i mellanstadiet bildas snabbt smågrupper, några har förfestat, andra hade säkert velat utan att vetat. Det tisslas, några är högljudda andra grupper är mer tysta sammanhållningar för de som blir över.
Det är svårt att ge någon enkel förklaring till splittringen. Det handlar inte om löner, de skillnaderna är minimala, det skiljer på sin höjd någon ynka tusenlapp i lön mellan de mest erfarna systrarna och oss nyanställda. Nej svaret finns inte i det materiella. Precis som när statusen definierades utifrån när man blev vald till brännbollslaget i skolan , så definieras statusen efter liknande premisser även på jobbet. Men med en viktig skillnad. De coola är inte mobbartypen. De coolaste gör allt för att få med alla i gänget. De med lågstatus är de som ställer sig utanför kollektivet. Tråkmånsarna helt enkelt.

För att kunna driva krav krävs kollektiv styrka. Det förutsätter enighet. Vilket innebär att de som står utanför måste komma med i racet, konkret innebär det att tråkmånsarna måste släppa loss.
Mina blandskivor hade verkligen behövts. Kvällens mål är att få upp alla på dansgolvet, det skulle Emma Goldman gjort.

Efter julbordet sätter någon på en den hemskaste schlagerblandningen jag hört, alla låtar är upphottade med djungeltrummor och technosyntar. Hälften rusar upp till dansgolvet och tjuter ikapp till Barbados Magnus techoversion av kom hem.
Precis som i mellanstadiet bildas en dansring. Vi står och stampar rytmiskt och ibland intar någon cirkelns mitt med mer extravaganta moves.

Ringen krymper efter hand, och grupperna har bildats igen. Några ser mest ut att komma på bra undanflykter för att åka hem. Det gör förvisso jag också.
Smyger in bakom baren. Nu är det bara tre personer kvar på dansgolvet. Sätter på Soulman med Sam and Dave. På tre sekunder är dansgolvet fyllt. För några minuter råder en unik enighet, alla ser ut att ha kul.
Snart byter någon över till schlager och 80 tal. Men det spelar ingen roll, jag fick upp nykteristen på dansgolvet och nu släcker hon törsten med Xider.

Mission completed.


Tappar kollen efter några fler öl. Julfesten förflyttas till ett disco på stan, vi tar över helt, den brokiga skaran röjer omkull helrörsbratsen. Helt galet roligt att se. Det är faktiskt så jag tänker mig att "rörelsen" vänstern alltid snackar om ser ut.
På dansgolvet gnider en tokpackad syster skrevet mot mitt ben. Alla verkar tappa kontrollen. OK, vi vet att 99% av all discodans är mer eller mindre dålig sexsimulering, men Usch.
Detta är ett av de ögonblick jag hatar mitt liv.
Har en veckas ledigt efter festen vilket är bra. På den tiden hinner jag förtränga det mesta.

Nästa gång kommer jag att skriva om varför man blir sjuksköterska.


Ghouls night out

8 comments

En vanlig torsdag. Jobbar kvällstur och det är okej. Ute är det mörkt och snorigt, hemma är det dammigt och stökigt.
Ett falskt lugn ligger över avdelningen. Den varma lukten av sjukdom och desinfektionsmedel ligger tungt, det känns som om allt står stilla. Här springer inga stressade sjuksköterskor omkring i korridoren. Dåligt tecken. Larmdisplayen i taket avslöjar den febrila aktiviteten inne på patientrummen.

På rum två ligger en medelålders patient. Ganska risig, har en rejäl infektion som utvecklats till blodförgiftning. Allt är dock under kontroll, några dagars intensiv antibiotika behandling har stabiliserat patienten. Är inte direkt döende med andra ord. Räknat på en lång tidsperiod är överlevnadschansen noll, fast det gäller oss alla.
Sköterskan som arbetat dagpasset rapporterar att patienten tett sig orolig och ångestfylld under dagen. Svårt att få riktig kontakt med honom. Alla lab. värden går åt rätt håll.
Det delas piller, det delas ut matbrickor, patienter vill ha hjälp till toaletten och patienter vill ha hjälp från toaletten. Sysslolösheten ligger långt borta.
Inne på tvåan ligger patienten och vrider sig oroligt i sängen. Det ser ut som han har mardrömmar.
Varför står innedörren i slussen öppen för? Hela poängen med en sluss går ju då förlorad. Trots att dörren stängs gång på gång står den öppen nästa gång man passerar rummet.

Plötsligt ligger patienten uppvräkt halvt över sängkanten. Skyndar in i slussen, på med handskar och skyddsrock, snabbt vidare in till patienten och stänger dörren hårt bakom mig. Hör att låset klickar.
Tar tag om överkroppen, som hänger slappt över den uppdragna sänggrinden, patienten är helt lealös och jag har aldrig sett en så kritvit hud. Andningen är ytlig och snabb, han reagerar inte på tilltal. Fan. Fan. Fan. Försöker forcera fram en tanke i stressen. Blodtryck! då görs i alla fall något. Händerna är iskalla, trycker fingertopparna lätt över handleden, svaga snabba dunsar möter dem. Pumpar upp manschetten runt över armen, stänger ute omvärlden med stetoskopet och lyssnar spänt efter pulsationerna. 80 / 45. Illa.
Då slår han upp ögonen, blicken är lugn och stadig, "Det är ingen fara, han bakom dig är inte farlig." Jag fattar ingenting. Sen känner jag hur dörren glider upp bakom mig. Ingen där. Vänder mig mot patienten igen. Han ligger åter i sängen med slutna ögon.
Jag kreverar.
Några timmar senare på natten dör han. Fortfarande vet ingen riktigt varför.
Dörren i slussen har aldrig mer krånglat.

Och ja. Vi sitter med ståpäls i fikarummet även nu några dagar senare.
Mitt omklädningsrum i källaren, mittemot likrummet, har aldrig känts mer olustigt.




ps. Vissa saker är ändrade, men annars så är allt helt sant... no kidding.


Sköka, yes I am

6 comments

Jag är en social turist i social kompetens.
Lyckades ta initiativet i fikarummet tillsist. Sconessuccén kort därefter ledde till att några av de äldre systrarna börjar bli nyfikna på att byta fack.

Experimentet fortsätter. Hade tid över i tisdags. Passade då på att rulla håret på en dement tant. Grevinna kallade hon sig själv. Svårare än jag trodde, har sett morsan rulla håret på mormor hur många gånger som helst. Det ser lätt ut, men icke. Hemligheten ligger i att ha en kam med stålnål till handtag. Sen är det bara att synkronisera höger och vänster hand. När Hårnätet var på plats såg tanten ut som svamparna i Mario Bros.
För att bli fullt accepterad av vissa måste man bevisa sin duglighet. Några av dessa är väldigt tongivande på avdelningen. Nu duger jag i deras ögon också. Eller stämplas som queer.


Greys anatomy har tagit upp kampen mot Cityakuten på femman, eftersom sjuksköterskeföreningen i USA uppmanat till bojkott av serien blir det per automatik mer spännande. Läkarna tar all plats i serien, sjuksköterskorna är antingen sexiga eller sura biroller, vilket brukar korrelera med deras hudfärg och BMI.
Intressant är att sjukhussåporna har en så pass stor effekt bland befolkningen. Läkarnas frånvaro i verkligheten är en besvikelse för de som matats med deras konstanta närvaro i såporna. 40% av amerikanerna får sina sjukvårdsupplysningar och hälsoråd från just tv serier.
Cityakuten går ut vinnande i både saklighet och bra-ighet. Eller rättare sagt; Abby är snyggare än Grey.

Idag var det internationella AIDS dagen. En ytterst medioker tillställning. Gick dit bara för att. Visa upp en bra sida eller liknande. En del systrar på jobbet är tydligen hängivna saken, döende barn etc.

Någon föredetting från Fame factory sjöng julsånger och hade mellansnack i samma ämne. "En värmande sång nu i kylan, om att ha det riktigt gott tillsammans med familj och vänner istället för att stressa. Det är ju det julen handlar om". Artiga applåder och var kopplingen till AIDS epidemin fanns vet jag inte. En sliten bingohagga i bänken framför väste fram en låtönskning. När Åh helga natt började weilas fram smet vi ut. Inte ett ord om bromsmediciner, sprututbyten, kondomer eller patent. Bara julsånger, och Elton John då. Där går gränsen. Jag har aldrig horat så mycket på så kort tid. Skyndar hem till ännu en repris av Cityakuten.


Om bloggen

  • En sjuksköterskas neuroser
  • Allt är generellt skrivet sÃ¥ att ingen kan röjas IRL.
  • E-mail: nursepunx@hotmail.com

Last posts

Archives

Links


ATOM 0.3