I don´t see the logic in downsizing
Published måndag, januari 30 by gummo.
När det sker misstag i vården skriver vi avvikelserapporter om vad som har hänt, vilka är inblandade och vilka oönskade konsekvenser som orsakades av händelsen. Första dagen på jobbet gav jag en injektion till fel patient. "Fram med rumpan". Högg in kanylen och pressade in medicinen enligt konstens alla regler. Patienten måste trott att allt var under kontroll även om han säkert tvivlade. Det är som när man är hos frisören. Respekten för auktoriteter (frisörer, konduktörer och vårdpersonal) gör att man aldrig vågar protestera. Inte ens när saxen sakta demonterar ens tålmodigt utsparade hår till en Spock potta. Inte ens då vågar man protestera. Trots att man bett om popfrisyr eller tidig Elvisrockabilly. Saxen klipper och klipper, man sitter tyst och tror att frisören har en plan. Men de bara fortsätter att klippa, kletar in lite vax, blåser med fönen och skinnar en på stålar. Samma undergivenhet har patienterna mot oss. De tror att vi har koll.Man inser misstaget, imploderar i ångest, och skriver ihop en avvikelserapport.
I mitt fall var det en injektion B-vitamin som var ämnad till den uttorkade alkisen i sängen bredvid. Ingen skada skedd, förutom den totala massakern av min självkänsla.
Nu när nedskärningarna närmar sig skrev jag en avvikelserapport riktad mot landstingsledningen. Lika bra att börja anmäla de skyldiga innan konsekvenserna av deras nedskärningar blir ett bittert; vad vad det vi sa? Runt 4000 patienter uppskattas dödas av sjukvården varje år. Den viktigaste förklaringen till detta är personalbrist. Nedskärningar mördar.
När upptäcktes avvikelsen?
I och med att landstingsledningens aviserade att
160 personer ska få sparken på presskonferensen den 20/1
Vilka konsekvenser får händelsen?
Försämrad vård för patienterna och försämrad
arbetsmiljö för personalen och tokångest hos oss som blir
varslade
Vad skulle kunna göras för att undvika händelsen?
Upphäv omedelbart beslutet om att skära ner på personal
Det ska bli intressant att se hur avvikelsen hanteras av ledningen. Antagligen strimlas den i papperstuggen. Tacka därför gud för faxen! Hunter S Thompson hade helt rätt i att faxen är det främsta inom all kommunikation. Med några knapptryck beemar avvikelsen iväg till lämplig mottagare på sjukhuset, om och om igen, överallt. Precis om i Star Trek.
Förövrigt är nedskärningsplanerna ren och skär Sci-Fi.
Garderoben
Published onsdag, januari 25 by gummo.
Trots varslet fortsätter arbetet i stort sett som vanligt. De äldre systrarna är vana med nedskärningshot. Och patienterna är inte färre. På lungavdelningen stängde de ner fyra vårdplatser. Tidigare hade de konstant fem överbeläggningar. Nu har de nio.
Man slås av en frapperande känsla av lojhet inför de aviserade nedskärningarna. Ingen gör någonting. Som en äldre syster pedagogiskt förklarar läget:
"Lägg ner, det är ingen idé, om du försöker kommer du bara stånga dig blodig."
Pessimism eller realism?
Snarare ett motto format av flera års slit inom landstinget.
Är man bitter för att man jobbar inom landstinget eller jobbar man hos landstinget för att man är bitter?
Landstinget är den sista sovjetstaten. De ansvarar över folkhögskolor, lokaltrafik, sjukvård, konst och kultur. Det är ett helt imperium. Och för att inte tala om personkulten kring direktörerna. Via elektroniska kommunikéer skryter de om sina "kraftfulla" åtgärder, på internsidorna på internet möter man chairman Svantes allvarliga anlete, han talar om "vi". Vi måste bromsa kostnaderna, vi måste få budgeten i balans. Inte ens hemma slipper man dem. Varje månad skickas det ut en glansig pamflett med bilder på leende medarbetare, en intervju med någon chef som lyckats vända en dålig trend och visdomar från landstingstrojkan Svante, Måns eller Bo. Innehållsmässigt irriterande identisk med vårdförbundets medlemstidning.
Jag spenderar min lediga dag med att rota runt i en enorm hög viktiga papper som helt ostrukturerat blivit hopbuntade och gömda i klädkammaren. Freud kallade sådana här lådor för anala ventiler. Instängd i garderoben för att hitta alla de anställningsavtal jag avverkat. När chefen kommer viftandes med varslet hoppas jag kunna kontra med något. LAS eller vad som helst.
Jag kommer ur garderoben. Snart 25 år och först nu erkänner jag för mig själv.
Jag är en duktig arbetare. Självförakt väller över mig.
Jag är en lojal arbetare, en ja-sägare. Hata mig.
Hittade i alla fall kontrakten, jag har verkligen reat ut min själ till lågpris. Att se det så här svart på vitt är ett hårt slag mot självkänslan.
Bitterhet är inte rätt ord. Undertexten till min äldre kollegas motto visar på något annat. Det är just engagerade systrar, hur radikala och medvetna de än må vara, som bär upp hela verksamheten genom sin duktighet och lojalitet till arbetet (patienterna). I rena farten har man svalt hela illusionen om att göra moraliskt rätt för sig, värsta sortens Nightingale narcissim. Genom att ständigt ta skit ovanifrån gör vi, jag, alla patienter och oss själva en björntjänst. Det är verkligen omoraliskt.
Allting börjar med ett nej.
-------------------------
Tips
Släng vårdfacket i pappersinsamlingen. Diagnos finns nu som PDF att skriva ut på jobbet. Första nummret handlar om lönen, precis lagom till årets löneförhandlingar.
Man slås av en frapperande känsla av lojhet inför de aviserade nedskärningarna. Ingen gör någonting. Som en äldre syster pedagogiskt förklarar läget:
"Lägg ner, det är ingen idé, om du försöker kommer du bara stånga dig blodig."
Pessimism eller realism?
Snarare ett motto format av flera års slit inom landstinget.
Är man bitter för att man jobbar inom landstinget eller jobbar man hos landstinget för att man är bitter?
Landstinget är den sista sovjetstaten. De ansvarar över folkhögskolor, lokaltrafik, sjukvård, konst och kultur. Det är ett helt imperium. Och för att inte tala om personkulten kring direktörerna. Via elektroniska kommunikéer skryter de om sina "kraftfulla" åtgärder, på internsidorna på internet möter man chairman Svantes allvarliga anlete, han talar om "vi". Vi måste bromsa kostnaderna, vi måste få budgeten i balans. Inte ens hemma slipper man dem. Varje månad skickas det ut en glansig pamflett med bilder på leende medarbetare, en intervju med någon chef som lyckats vända en dålig trend och visdomar från landstingstrojkan Svante, Måns eller Bo. Innehållsmässigt irriterande identisk med vårdförbundets medlemstidning.
Jag spenderar min lediga dag med att rota runt i en enorm hög viktiga papper som helt ostrukturerat blivit hopbuntade och gömda i klädkammaren. Freud kallade sådana här lådor för anala ventiler. Instängd i garderoben för att hitta alla de anställningsavtal jag avverkat. När chefen kommer viftandes med varslet hoppas jag kunna kontra med något. LAS eller vad som helst.
Jag kommer ur garderoben. Snart 25 år och först nu erkänner jag för mig själv.
Jag är en duktig arbetare. Självförakt väller över mig.
Jag är en lojal arbetare, en ja-sägare. Hata mig.
Hittade i alla fall kontrakten, jag har verkligen reat ut min själ till lågpris. Att se det så här svart på vitt är ett hårt slag mot självkänslan.
Bitterhet är inte rätt ord. Undertexten till min äldre kollegas motto visar på något annat. Det är just engagerade systrar, hur radikala och medvetna de än må vara, som bär upp hela verksamheten genom sin duktighet och lojalitet till arbetet (patienterna). I rena farten har man svalt hela illusionen om att göra moraliskt rätt för sig, värsta sortens Nightingale narcissim. Genom att ständigt ta skit ovanifrån gör vi, jag, alla patienter och oss själva en björntjänst. Det är verkligen omoraliskt.
Allting börjar med ett nej.
-------------------------
Tips
Släng vårdfacket i pappersinsamlingen. Diagnos finns nu som PDF att skriva ut på jobbet. Första nummret handlar om lönen, precis lagom till årets löneförhandlingar.
Överflödig
Published tisdag, januari 24 by gummo.
Jag är så jävla lurad.
"Alla till fikarummet om fem minuter!"
Chefen ser ansträngd ut. Det är alltid illavarslande när chefen ser ut som om hon har drabbats av en stroke.
Kort därefter samlas vi i fikarummet, folk står ut med väggarna för att få plats. Alla ser trötta ut.
"Vi har inte fått ett klart bud för budgeten än, så vi vet inte hur det kommer att se ut. Alla dispensansökningar för fortsatt förlängning av vikariaten har blivit avslagna. Som det ser ut så kommer vi få dra ner 14 vårdplatser. Men vi vet inte. Det kommer nya bud hela tiden. Så vi blir tvungna att varsla alla vikarier nästa vecka."
Det betyder mig.
Och min förra klasskompis som började på avdelningen samtidigt med mig. Hon sa upp sin fasta tjänst hos kommunen i förrgår. Hon misslyckas le när hon känner allas blickar mot sig. Fan, fan, fan.
De dåliga nyheterna möts av norrländsk konversationsminimalism. Ingen ids säga något. Bitterheten ligger tjock i luften. Det är ingen idé. De ansvariga befinner sig så högt upp i byråkratin att inte ens Gud kan komma åt dem. Man vet inte ens vem som ska beskyllas, är det landstingspolitikerna?
eller landstingsledningen?
eller landstingsdirektören?
Antagligen allihop.
Arbetslös i Gävle från och med första mars, kul liv.
Grejen med vårdjobben är ju att slippa arbetslösheten. Folk kommer alltid att behöva vård och i och med det kommer det alltid att finnas jobb. Det är ett axiom, usla löner men tryggheten garanterad. Det lärde man sig tidigt av syokonsulenter, lärare, föräldrar och alla andra.
Det är kanske därför jag faktiskt blir förvånad. Speciellt när vi precis innan jul fick beskedet att nedskärningsfaran var över. Vi skulle få fortsatt anställning. Men från en dag till en annan ändras allt och utlöser en serie fuck up's. Lägenhet, ekonomi, hund och flickvän, allt blir mer eller mindre kört.
Dagen efter håller landstingsnazisterna presskonferens. 260 personer är tydligen överflödiga. Jag och 159 andra är övertaliga på Gävle sjukhus. De som inte var på plats i fikarummet fick reda på det genom tidningarna idag.
Jag är så jävla knullad.
"Alla till fikarummet om fem minuter!"
Chefen ser ansträngd ut. Det är alltid illavarslande när chefen ser ut som om hon har drabbats av en stroke.
Kort därefter samlas vi i fikarummet, folk står ut med väggarna för att få plats. Alla ser trötta ut.
"Vi har inte fått ett klart bud för budgeten än, så vi vet inte hur det kommer att se ut. Alla dispensansökningar för fortsatt förlängning av vikariaten har blivit avslagna. Som det ser ut så kommer vi få dra ner 14 vårdplatser. Men vi vet inte. Det kommer nya bud hela tiden. Så vi blir tvungna att varsla alla vikarier nästa vecka."
Det betyder mig.
Och min förra klasskompis som började på avdelningen samtidigt med mig. Hon sa upp sin fasta tjänst hos kommunen i förrgår. Hon misslyckas le när hon känner allas blickar mot sig. Fan, fan, fan.
De dåliga nyheterna möts av norrländsk konversationsminimalism. Ingen ids säga något. Bitterheten ligger tjock i luften. Det är ingen idé. De ansvariga befinner sig så högt upp i byråkratin att inte ens Gud kan komma åt dem. Man vet inte ens vem som ska beskyllas, är det landstingspolitikerna?
eller landstingsledningen?
eller landstingsdirektören?
Antagligen allihop.
Arbetslös i Gävle från och med första mars, kul liv.
Grejen med vårdjobben är ju att slippa arbetslösheten. Folk kommer alltid att behöva vård och i och med det kommer det alltid att finnas jobb. Det är ett axiom, usla löner men tryggheten garanterad. Det lärde man sig tidigt av syokonsulenter, lärare, föräldrar och alla andra.
Det är kanske därför jag faktiskt blir förvånad. Speciellt när vi precis innan jul fick beskedet att nedskärningsfaran var över. Vi skulle få fortsatt anställning. Men från en dag till en annan ändras allt och utlöser en serie fuck up's. Lägenhet, ekonomi, hund och flickvän, allt blir mer eller mindre kört.
Dagen efter håller landstingsnazisterna presskonferens. 260 personer är tydligen överflödiga. Jag och 159 andra är övertaliga på Gävle sjukhus. De som inte var på plats i fikarummet fick reda på det genom tidningarna idag.
Jag är så jävla knullad.
Kommunen
Published tisdag, januari 10 by gummo.
I ett avsnitt av Scrubs har det hänt en olycka på ett äldreboende. Doktorerna J.D och Cox får ta emot gamlingarna på akuten och börjar tempa dem frenetiskt. Alla som är feberfria skickas hem direkt utan vidare undersökning. 37,1 yeah! Bye bye grandma'! High five och vidare till nästa rullstolsdinosaurie.
Scenen summerar kärnan i sjukvården. Håll gamlingarna borta! Har undersökningarna väl påbörjats kommer de tvingas fortsätta tills ett stort 0-HLR skrivs i journalen. Ingen hjärt- och lungräddning, dvs. nu lägger vi ner. Som tur är ligger ansvaret för gamlingarnas omvårdnad hos kommunen, så vi på sjukhuset behöver egentligen bara bota det mest akuta och skicka tillbaka dem så fort de är feberfria.
Om det inte vore för kommunen.
[Kåmmuun] Bara ordet orsakar narkolepsi.
Är livet ett enda stort misslyckande kan du alltid lyckas inom kommunen.
Möjligtvis kan de kommunala rättshaveristerna finna kommunalpolitiken intressant. Men det får mest ses som en säkerhetsventil för psykiatrins resursbrist. Deras eviga överklagningskrig mot kommunens planer och 'opinionsbildningen' mot dessa i form av kryptiska affischer eller passionerad cykelagitering är trots allt harmlös. Länkarna talar för sig själv.
Kommunen har sedan 90 talet överlåtit mer och mer omvårdnad till anhöriga. I praktiken heltidsjobbande döttrar med egna familjer, som nu även måste hjälpa sin gamla mamma.
Det är dessvärre bara början. År 2020 kommer välfärdssamhällets armageddon. Då har antalet invånare över 85 år ökat såpass mycket att äldreomsorgen kommer urlaka kommunernas budget helt. Samtidigt konstaterar socialstyrelsen att kommunerna konsekvent har minskat på äldreomsorgen. Behovet av omsorg ökar och tillgängligheten minskar... det är logik bortom allt förstånd. Men det förklarar varför kommunens handläggare helt sonika vägrar ta tillbaka gamlingarna efter att vi på sjukhuset har 'botat' dem.
”Skickar ni hem han nu innan helgen skickar vi tillbaka honom direkt till akuten när han kommer hem” Hotade en handläggare förra veckan.
Vi har två betongbyråkratiska kafkainstanser som ska arbeta tillsammans för patientens bästa. Det slutar med att rullstolen knuffas fram och tillbaka mellan kommunen och landstinget samtidigt som de skriver anmälningar till varandra.
Precis lika skruvat som i Scrubs.
Scenen summerar kärnan i sjukvården. Håll gamlingarna borta! Har undersökningarna väl påbörjats kommer de tvingas fortsätta tills ett stort 0-HLR skrivs i journalen. Ingen hjärt- och lungräddning, dvs. nu lägger vi ner. Som tur är ligger ansvaret för gamlingarnas omvårdnad hos kommunen, så vi på sjukhuset behöver egentligen bara bota det mest akuta och skicka tillbaka dem så fort de är feberfria.
Om det inte vore för kommunen.
[Kåmmuun] Bara ordet orsakar narkolepsi.
Är livet ett enda stort misslyckande kan du alltid lyckas inom kommunen.
Möjligtvis kan de kommunala rättshaveristerna finna kommunalpolitiken intressant. Men det får mest ses som en säkerhetsventil för psykiatrins resursbrist. Deras eviga överklagningskrig mot kommunens planer och 'opinionsbildningen' mot dessa i form av kryptiska affischer eller passionerad cykelagitering är trots allt harmlös. Länkarna talar för sig själv.
Kommunen har sedan 90 talet överlåtit mer och mer omvårdnad till anhöriga. I praktiken heltidsjobbande döttrar med egna familjer, som nu även måste hjälpa sin gamla mamma.
Det är dessvärre bara början. År 2020 kommer välfärdssamhällets armageddon. Då har antalet invånare över 85 år ökat såpass mycket att äldreomsorgen kommer urlaka kommunernas budget helt. Samtidigt konstaterar socialstyrelsen att kommunerna konsekvent har minskat på äldreomsorgen. Behovet av omsorg ökar och tillgängligheten minskar... det är logik bortom allt förstånd. Men det förklarar varför kommunens handläggare helt sonika vägrar ta tillbaka gamlingarna efter att vi på sjukhuset har 'botat' dem.
”Skickar ni hem han nu innan helgen skickar vi tillbaka honom direkt till akuten när han kommer hem” Hotade en handläggare förra veckan.
Vi har två betongbyråkratiska kafkainstanser som ska arbeta tillsammans för patientens bästa. Det slutar med att rullstolen knuffas fram och tillbaka mellan kommunen och landstinget samtidigt som de skriver anmälningar till varandra.
Precis lika skruvat som i Scrubs.
Nytt år, ny direktör, samma skit
Published torsdag, januari 5 by gummo.
Han kommer som ett yrväder till sjukhuset. Skrattar hela vägen in till jobbet i sin nya tjänstebil och snart kan han säkert köpa ytterligare några för de 99 000 kronor som trillar in på lönekontot den 27e varje månad.Redan innan tillträdet som ny führer på landstinget lyckades han med konststycket att orsaka ytterligare en våg med ilskna insändare och upprörda känslor. "Flera hundra tjänster ska bort" ler tillträdande landstingsdirektören i lokaltidningarna. Detta var hans första offentliga statement. Fuckface. Snubben är lika charmig och socialt kompetent som lasermannen.
Gott nytt år och god fortsättning! vi lär behöva det. Nu är det direktörens hårdare-taget-ism som ska styra upp den heliga budgeten.
Lite matematik:
Direktörens månadslön motsvarar 5,5 sjuksköterskelöner räknat på ingångslönen 18 000.
Det innebär att han skulle få betala 66 kr för en ljummen cheeseburgare på McDonalds om han skulle betala procentuellt lika mycket som en sjuksköterska.
Jämför man med en minimibetald kommunalare (14 000 kr i månaden) skulle samma cheeseburgare kosta direktör'n 85 kronor.
1 pitcher pripps (120kr) på sunkhaket Jackpot skulle kosta honom 660 kr
Garderobsavgiften på discot 120 kr
1 liter mjölk 39 kr.
En Capricciosa på Pizzeria Verona 275 kr.
Kan det bli tydligare? Landstinget har pengar, men fördelar dem till folk som gärna tjatar om kärnverksamheten (dvs, vård) men inte har ett dyft med den att göra.
Hellre fem nya syrror än en ny direktör.
Direktörens månadslön motsvarar 5,5 sjuksköterskelöner räknat på ingångslönen 18 000.
Det innebär att han skulle få betala 66 kr för en ljummen cheeseburgare på McDonalds om han skulle betala procentuellt lika mycket som en sjuksköterska.
Jämför man med en minimibetald kommunalare (14 000 kr i månaden) skulle samma cheeseburgare kosta direktör'n 85 kronor.
1 pitcher pripps (120kr) på sunkhaket Jackpot skulle kosta honom 660 kr
Garderobsavgiften på discot 120 kr
1 liter mjölk 39 kr.
En Capricciosa på Pizzeria Verona 275 kr.
Kan det bli tydligare? Landstinget har pengar, men fördelar dem till folk som gärna tjatar om kärnverksamheten (dvs, vård) men inte har ett dyft med den att göra.
Hellre fem nya syrror än en ny direktör.
Om bloggen
- En sjuksköterskas neuroser
- Allt är generellt skrivet så att ingen kan röjas IRL.
- E-mail: nursepunx@hotmail.com
Last posts
Archives
- februari 2005
- mars 2005
- april 2005
- maj 2005
- juni 2005
- juli 2005
- augusti 2005
- september 2005
- oktober 2005
- november 2005
- december 2005
- januari 2006
- februari 2006
- mars 2006
- april 2006
- maj 2006
- juni 2006
- augusti 2006
- september 2006
- oktober 2006
- november 2006
- december 2006
- januari 2007
- februari 2007
- mars 2007