What am I to do with my life
(You will find it out don't worry)
How Am I supposed to know what's right?
(You just got to do it your way)
I can't help the way I feel
But my life has been so overprotected.
- B. Spears

Ibland känns det som om jag arbetar med min mamma. Eller rättare sagt fyra mammor.
Avdelningens grupperingar blir tydligast under helgerna då systrarna ser till att jobba samma helgpass med sina gelikar. Jag blir oftast jokern i gänget. Eftersom jag inte har någon familj är jag chefens flexibla triumfkort som spelas ut så fort någon vill byta helgpass eller liknande. Helgerna med mammorna är mitt värsta trauma. De känner sig obekväma och jag känner mig skyldig till det. Och känner mig därför ännu mer obekväm. Vi har verkligen ingenting gemensamt. DE LÄSER INTE ENS HÄNT-EXTRA. De läser veckans Dam. Pete Dorethy och Kate Moss? Inte en aning. Monacos prinsessor kan de utan och innan. Vi har inte ens vårdens minsta gemensamma nämnare, kändisskvallret, gemensamt.
Deras barn är i min ålder. Därför är jag ett barn i deras ögon. Har jag ingen matlåda med mig så oroar de sig. "Du äter väl ordentligt?" Väldigt rörande.
Det värsta är när jag ska kommentera deras ungar. De visar bilder på dem. "Är hon inte söt?" De visar upp tabeller i lokaltidningens sportsidor. "Han är med i det laget, känner du till dem?"
- Nej hon ser ut som en tråkmåns.
- Nej jag tycker sport är skittråkigt. Speciellt fotboll i division 5. För övrigt var det sportkillar som han som förpestade tillvaron för oss alternativa i plugget.
Ibland tycks det finnas en vädjande undertext. Min son är en 25 årig mambo som spelar world of warcraft dygnet runt, kan inte ni bli kompisar?
Eller brutalkommunikation:
"Min dotter är ihop med en looser, kan inte ni bli ihop? "
Nej nej nej. Tack.
Efter ett tag fattar man hur fel man har. Mammorna är mina bästa.
De drar ner arbetstempot, ingenting kan hindra dem från rasterna och pepparkakorna. Har man fullt upp med arbete spänner systrarnas sin strängaste blick in i en. "Vi har rast nu. Sluta jobba".
Ok.
Sedan blir det tyst. De bläddrar i royalistporren och krasar pepparkaka. Inget landsting i världen kan rucka på dem nu. Men. Hur bra det än är med moderlig back-up så känns det som Britney har en poäng. Vad fan ska vi göra?
"Fy fan, när jag kommer hem så ska jag lägga mig i soffan och äta praliner. Tänker inte göra någonting mer, skiter i vad Uffe och ungarna säger. Jag ska ligga och äta praliner." Systern halvligger i soffan med pepparkakssmulor över magen.
Kanske göra så då. Viktigt att äta ordentligt.

Allt blir bra. Det spelar ingen roll hur överjävligt allt är. Ryggen har börjat värka. Efter en arbetsdag känner man sig som en 80-åring, somnar så fort jag kommit hem för att vakna upp och inse att det inte händer något mer idag heller. Det har varit tungt den sista tiden på avdelningen. Systrarna blir sjukskrivna. Många börjar få nog. Men de är snarare knäckta än förbannade. Så fort chefen är borta pratas det om att säga upp sig och börja på en annan avdelning. "Vad som helst är bättre än det här".
Lönesamtalen är påbörjade. En och en kallas in till chefen för en diskussion i bästa sammförstånd. Det är en meningslös ritual påtvingad av vårdförbundet. Chefen uttrycker sig i klarspråk i sitt veckomail, "Vårdförbundet vill att vi har lönesamtal. Men det finns inga pengar att förhandla om".
Poängen med individuelllönesättning är att det ska vara en morot. Fast den är har ruttnat och finns ej mer. Bara vårdförbundet ser morötter där vi andra ser piskor.
En mina favoritsystrar löneförhandlade i fredags. Hon är med sina 25 år på sjukhuset en av avdelningens grundpelare. För detta får hon 21 000 kr i månaden. (Vilket är 2000 under vårdförbundets beljugna genomsnittslön.)
Eländigt är ordet. Därför knarkar vi söthet. Det spelar ingen roll hur överjävligt allt är, så fort jag går in på cuteoverload.com blir allt bra. Det är så sött att man får hål i tänderna. Vi trängs runt datorn och suckar ikapp. Måste kolla på nästa bild, kan inte sluta. Larmen ringer, ryggen värker, lönen suger och de svarta ögonen på en ullig sälunge får oss att skrika rakt ut i gullegull -överbelastning.

Detta är ingen kärleksförklaring.
Gävle är en jävla skitstad. Gå ut och stan dränerar ditt intellekt, hopp och liv. Kryssar bland snöslasket och skräpet över stortorget en lördagsnatt. Högljudda köer till korvvagnar. En blond tjej klampar irriterat med stövlarna. Fem meter bakom lommar hennes pojkvän med dålig balans och begynnande flint.
"Du får fan ta och sova någon annanstans! This is over and out! DU är så jävla PATETISK!" Snubben snubblar vidare och mumlar lite. Försöker följa hennes fotspår. Hon fortsätter likt Leila K skälla på ömsom svenska och engelska. "Fucking looser!"
Utanför Indiska smygröker ett gäng snorungar i fula basketskor och kallar varandra hora.
Värst är det på festerna. Utomhus kan man skynda förbi folket, stänga dem ute med MP3 spelaren tills man når hemmets avskildhet.

Jag är ledig. Det känns som en evighet sen. Måste tydligen bli full och vara social. Men det finns ingenting att göra i den här trista staden. Går till en fest. Blir attackerad av ett gäng grabbar så fort jag är innanför dörren. "Öhh Tjenare här ta en bolusdos du ser ju nykter ut en GT skaru ha fan ikväll blir det röj jag är så jävla bakfull från igår jag drack ASMYCKET sprit det finns fulöl i kylen". Munnen rör på sig och det kommer en massa ljud ur den. På väggen hänger Lasse Åbergvykort inramade, jag flyr till en stor svart bokhylla. Men där finns bara korgar och kuddar. Inga böcker, fan, kan inte ens se upptagen ut här. Låser in mig på toaletten ett tag. Väntar på back-up; Turken och Tor.
En snubbe med vaxad snedlugg verkar utgöra den här kretsens kulturella avantgarde. Han slår sig ner hos oss. Han ser ut som en innebandykille som gillar Kent. De är värst. Och han lyckas visa sig vara inskränkt, homofob, rasistisk, fejkindie och sexistisk under sin fem minuters monolog. Ler och skålar. Tor sitter med huvudet begravt i händerna. "Vanliga människor. Ack så enkla men ändå så komplexa". Vi smiter.
Imorgon är det ny vecka. Ledigheten är väl avvägd. Skulle den varit några dagar längre så kunde man hitta på något vettigt. Men då skulle risken vara stor att man inte återvände till arbetet. Helgen är gjord i rasande fart. Sova, supa, snabbmat, jag har varit en duktig konsument och imorgon fortsätter jag slita för kredit.

Skitstad. Ingenting är roligt här.

i tristessens fort blir ditt liv kort
kedjad till bojor du ska hållas kort

slåss för ditt liv innan din tid är förbi
slåss för ditt liv du kan aldrig köpa dej fri

- Gadget rimmar om Gävle på sin kommande skiva. Klockren grind-rens och ångest.

"Du kan ju ta och lägga schema för Mars också". Säger Chefen finurligt.
"Varför då? Mitt kontrakt går ju ut sista februari". Mumlar jag över kaffet. Det är tidigt, jag är nästan medvetslös av trötthet. Jag och min flickvän sitter uppe om nätterna och kollar igenom Buffy the Vampier slayer serien. Sju säsonger och vi har glott igenom tre. Jobba, äta och Buffy. Eftersom vi lever på natten har vi inte tid att sova. Börjar se ut som en vampyr.
"Jag har fixat så att du får förlängt till sista Mars, jag jobbar på att kunna förlänga ännu längre". Triumferar chefen.
"Hurra, då kan jag genast gå och ta ett huslån". Min trötthet får det att låta för bittert. Det var inte meningen. Det är ändå lite skönt att kunna få ytterligare en månads uppskov. Det blir knäpptyst i fikarummet. Jag blundar.

Schemaläggning. Landstinget introducerade time-care nyligen. Ett nytt sätt att lägga arbetsschema. Kortfattat går det ut på att vi istället för att lägga fasta arbetsturer fritt fördelar våra arbetstimmar på en femveckors period. De enda begränsningarna är att arbetsdagen inte får vara kortare än två timmar eller längre än elva. Man får heller inte arbeta mer än sex dagar i rad.
Det är vi som tjänar på time-care säger de. Vi har nästa full kontroll över arbetstiden. Verkligen jättebra.
Det är knappast en slump att arbetsgivarna inför time care nu. Syrrorna som nu får sparken kommer att återanställas som timvikarier, och avdelningarna kommer att skära ner den fasta bemanningen till absolut minimum och täcka upp de intensivaste timmarna på dagen med timanställda. Flexibilitet gynnar sällan oss.

Socialstyrelsen uppskattar att omkring 4000 patienter dör varje år på grund av sjukvården. Det intressanta är att detta har ett direkt samband med politikernas personalpolitik. Inte medicinsk okunskap eller otillräcklighet.
Kommer ni ihåg mjältbrandsbreven som spred skräck i USA?
President Bush blev så skraj att han krävde att amerikanska läkemedelsfirmor skulle ha rätt att producera ett Tyskt patentskyddat läkemedel med hänvisning till att USA befann sig i en medicinsk katastrofsituation. Då hade totalt tio (10) personer drabbats. Ironiskt nog så ivrar Bush starkt för den amerikanska läkemedelsindustrins patentskydd på HIV mediciner. Ställ detta mot åttahundra dödsfall per dag av AIDS i Sydafrika.
Terrorattacken mot New York 11 september med 3000 döda fick USA:s kongress att godkänna en astronomiskt stor budget i kriget mot "terrorismen".
Vi har alltså en medicinsk katastrofsituation värre än anthrax och exploderande jihadister räknat i antal lik. Men det är inte ebola, terrorister, HIV eller fågelinfluensa som orsakar den i Sverige. Det är de som till varje pris ska förvandla vården till en lönsamhetshistoria. Några frikostiga budgetar är inte att tänka på. Istället räknas det febrilt på hur man ska göra sig av med ännu mer personal.
”Det är konstigt. Men ingen som arbetar inom vården vill det egentligen”. En arbetskamrat försöker bryta tystnaden i fikarummet. Jag öppnar ögonen. Systrarna nickar instämmande.
”JAG tycker om att arbeta inom vården!” Utbrister chefen.
”Jo, men det är ju för att du är chef”. Konstaterar någon.
”Vi pratar om oss på golvet”.
”Jag är lika mycket på golvet som ni!” Deklarerar chefen obstinat. Hon är märkbart irriterad.
Det blir tyst igen. Jag fortsätter blunda för allt, vill bara hem och kolla på Buffy.