Fiendes fiende
Published söndag, oktober 30 by gummo.
Maktrelationerna är komplicerade på sjukhuset. Det finns t.ex. ingen automatisk motsättning mellan oss och avdelningschefen, vi har faktiskt samma intresse i att få mer pengar till avdelningen. Samförståndet krackelerar först när chefen motvilligt måste verkställa politikernas beslut.
Jag har fått omvärdera avdelningschefen ganska mycket. Just nu råder ett fult rävkrig inne på sjukhuset. Inte en dokusåpa i världen kan skapa liknande intriger.
Det är mycket skrämselskott från mellancheferna, dramatiska utspel och konsekvensbeskrivningar. I slutändan är politikerna beroende av väljarnas stöd. Den som driver igenom omfattande nedskärningar blir knappast omvald. Chefen är plötsligt en tillfällig förbundsförvant i kampen mot ledningen.
Kanske är det därför de äldre systrarna verkar så pass oberörda.
De bokstavligen fräser när man för nedskärningarna på tal.
De har hört samma snack i över tjugo års tid nu.
Eller så är det bara rent ointresse.
I och med de aviserade nedskärningarna väcktes ett visst engagemang på avdelningen. Jag och en kollega satte igång att massproducera insändare (den första fanns att läsa i arbetarbladet idag) Mer kommer. Blir undersköterskorna sparkade spelar vi ut fler kort.
Intressant är att systrarnas ilska främst riktas mot facket och inte mot avdelningschefen. Det är snurrigt, den marxa kompassen har gått sönder. Eller?
Fackföreningarna stirrar sig blind på kampen för löneökning i si och så många procent. Så långt kan de bistå medlemmarna, och utan att utgöra något hot. Diskursen börjar vid självbestämmandet. I landstinget står inte den grundläggande motsättningen mellan de som äger och vi som arbetar, utan mellan de som ger order och vi som tvingas lyda. Så viljan att själv kunna bestämma över arbetet, eller livet självt om man ska hårdra det, är brännpunkten. I den konflikten kommer facket aldrig bistå oss. De lever i en sån symbios med landstingsledningen att ett slag mot endera av dem skulle döda båda.
Efter arbetet går vi till gymmet. I ett svagt ögonblick hängde jag med till ett step-up pass. Vi står i prydliga rader och trampar framför en bräda, försöker koordinera armar och ben till alcazar. Känns som Maoistisk disco, detta ska bli en vana.
I bastun sitter två ambulanskillar och ljuger. Porrsmiskar i luften och låtsas sucka och beklaga hur dåliga 20 åringar är i sängen.
"Man måste lära dom allt".
När de pratar jobb blir jag mörkrädd på riktigt.
"Fan det är jobbigt nu när det är höst.
Du vet psykiskt svaga personer blir ledsna av mörkret och försöker ta livet av sig".
Simple as that. Vissa saker kommer aldrig tillåtas bli komplicerade.
Väntar med spänning på fortsättningen. Kamp mot nedskärningar is the shit.
-----------
Till sist en mycket trevlig länk för oss vårdknegare
http://diagnos.blogg.se/
Jag har fått omvärdera avdelningschefen ganska mycket. Just nu råder ett fult rävkrig inne på sjukhuset. Inte en dokusåpa i världen kan skapa liknande intriger.
Det är mycket skrämselskott från mellancheferna, dramatiska utspel och konsekvensbeskrivningar. I slutändan är politikerna beroende av väljarnas stöd. Den som driver igenom omfattande nedskärningar blir knappast omvald. Chefen är plötsligt en tillfällig förbundsförvant i kampen mot ledningen.
Kanske är det därför de äldre systrarna verkar så pass oberörda.
De bokstavligen fräser när man för nedskärningarna på tal.
De har hört samma snack i över tjugo års tid nu.
Eller så är det bara rent ointresse.
I och med de aviserade nedskärningarna väcktes ett visst engagemang på avdelningen. Jag och en kollega satte igång att massproducera insändare (den första fanns att läsa i arbetarbladet idag) Mer kommer. Blir undersköterskorna sparkade spelar vi ut fler kort.
Intressant är att systrarnas ilska främst riktas mot facket och inte mot avdelningschefen. Det är snurrigt, den marxa kompassen har gått sönder. Eller?
Fackföreningarna stirrar sig blind på kampen för löneökning i si och så många procent. Så långt kan de bistå medlemmarna, och utan att utgöra något hot. Diskursen börjar vid självbestämmandet. I landstinget står inte den grundläggande motsättningen mellan de som äger och vi som arbetar, utan mellan de som ger order och vi som tvingas lyda. Så viljan att själv kunna bestämma över arbetet, eller livet självt om man ska hårdra det, är brännpunkten. I den konflikten kommer facket aldrig bistå oss. De lever i en sån symbios med landstingsledningen att ett slag mot endera av dem skulle döda båda.
Efter arbetet går vi till gymmet. I ett svagt ögonblick hängde jag med till ett step-up pass. Vi står i prydliga rader och trampar framför en bräda, försöker koordinera armar och ben till alcazar. Känns som Maoistisk disco, detta ska bli en vana.
I bastun sitter två ambulanskillar och ljuger. Porrsmiskar i luften och låtsas sucka och beklaga hur dåliga 20 åringar är i sängen.
"Man måste lära dom allt".
När de pratar jobb blir jag mörkrädd på riktigt.
"Fan det är jobbigt nu när det är höst.
Du vet psykiskt svaga personer blir ledsna av mörkret och försöker ta livet av sig".
Simple as that. Vissa saker kommer aldrig tillåtas bli komplicerade.
Väntar med spänning på fortsättningen. Kamp mot nedskärningar is the shit.
-----------
Till sist en mycket trevlig länk för oss vårdknegare
http://diagnos.blogg.se/
Moderna tider
Published onsdag, oktober 26 by gummo.
Man vet aldrig säkert. Trodde i min enfald att taylorismen var en historisk parantes till tiden då allt var svartvitt.
Är på heldagsutbildning för lära mig hantera mätinstrumentet Zebra. Vi ska lära oss att stöpa om vårdarbetet till ett värde mellan 1 och 4. Ulla 21 år som är frisk för övrigt vårdas under några dagar förvandlas till en etta, Urban är en sängliggandes dement 100 åring som läcker ur alla tänkbara hål, han är en fyra. En susning går genom statistikerna. Fyra, tungt det.
Landstinget har hamnat i regress, nu har tidsstudier och andra effektivitetsmätningar fått högsta prioritet. Zebra är ett av många instrument där vi dagligen ska mäta vårdtyngden.
Zebraexperten börjar med dåliga nyheter. Ostfrallan är insparad på grund av budgetläget. Vi får nöja oss med kaffe och skorpor.
Ett ont sorl stiger från undersköterskornas hungriga bukar.
Sedan börjar en åtta timmar lång högläsning från overheadbilder. Föreläsaren freestylar lite och ger rådiga tips till de viktiga mätningarna. Kulspetspennor syns bättre än blyerts. Mindre kladd.
Landsting och kommun är de talanglösas karriärstege. Allt är tillåtet för en fin verksamhetsberättelse. Om det har kvalitet spelar ingen roll.
"Kvalitetsförlusten som är så uppenbar på alla nivåer av skådespelets språk, hos de föremål det lovprisar och hos de beteenden den styr, är bara ett uttryck för en grundläggande egenskap hos den verkliga produktionen som ställer verkligheten åt sidan: varuformen, som överallt är densamma, det kvantitativas kategori. Den utvecklar det kvantitativa, och den kan utvecklas bara i detta."
- Debord
Sjukhuset är ett ekonomiskt Estonia. Trots det har vi en stab zebrastatistiker vars enda uppgift är att sammanställa färgglada exceltabeller om hur tungt det är på avdelningarna. De räknar ut medelvärden och index, sedan beslutar ledningen. Spara in här, ta bort där.
Verkligheten är lättare att hantera efter en ekonomisering. Att sitta och analysera Zebraindex är som Suduko, vilken nolla som helst kan sitta och laborera med siffror, men när landstinget gör det sjunker vi ytterligare en bit.
Det är så illa att en framtida haverikommission kommer vilja begrava landstinget i betong.
Vi kan aldrig veta. Får efter dagens slut höra att ledningen tar i med hårdhandskarna. Fem arbetskamrater har blivit varslade. En undersköterska är över sextio år och har arbetat hela sitt vuxna liv på sjukhuset. Det hela känns overkligt.
Knaprar på en torr skorpa, vad har jag gjort för att hamna här?
En av undersköterskorna på zebrautbildningen muttrar med munnen full. "Jag fattar fortfarande inte, varför ska vi zebra för? Det har ju ingenting med vård att göra."
"Why do I give valuable time
to people who don´t care if I live or die"
- Morrissey
Är på heldagsutbildning för lära mig hantera mätinstrumentet Zebra. Vi ska lära oss att stöpa om vårdarbetet till ett värde mellan 1 och 4. Ulla 21 år som är frisk för övrigt vårdas under några dagar förvandlas till en etta, Urban är en sängliggandes dement 100 åring som läcker ur alla tänkbara hål, han är en fyra. En susning går genom statistikerna. Fyra, tungt det.
Landstinget har hamnat i regress, nu har tidsstudier och andra effektivitetsmätningar fått högsta prioritet. Zebra är ett av många instrument där vi dagligen ska mäta vårdtyngden.
Zebraexperten börjar med dåliga nyheter. Ostfrallan är insparad på grund av budgetläget. Vi får nöja oss med kaffe och skorpor.
Ett ont sorl stiger från undersköterskornas hungriga bukar.
Sedan börjar en åtta timmar lång högläsning från overheadbilder. Föreläsaren freestylar lite och ger rådiga tips till de viktiga mätningarna. Kulspetspennor syns bättre än blyerts. Mindre kladd.
Landsting och kommun är de talanglösas karriärstege. Allt är tillåtet för en fin verksamhetsberättelse. Om det har kvalitet spelar ingen roll.
"Kvalitetsförlusten som är så uppenbar på alla nivåer av skådespelets språk, hos de föremål det lovprisar och hos de beteenden den styr, är bara ett uttryck för en grundläggande egenskap hos den verkliga produktionen som ställer verkligheten åt sidan: varuformen, som överallt är densamma, det kvantitativas kategori. Den utvecklar det kvantitativa, och den kan utvecklas bara i detta."
- Debord
Sjukhuset är ett ekonomiskt Estonia. Trots det har vi en stab zebrastatistiker vars enda uppgift är att sammanställa färgglada exceltabeller om hur tungt det är på avdelningarna. De räknar ut medelvärden och index, sedan beslutar ledningen. Spara in här, ta bort där.
Verkligheten är lättare att hantera efter en ekonomisering. Att sitta och analysera Zebraindex är som Suduko, vilken nolla som helst kan sitta och laborera med siffror, men när landstinget gör det sjunker vi ytterligare en bit.
Det är så illa att en framtida haverikommission kommer vilja begrava landstinget i betong.
Vi kan aldrig veta. Får efter dagens slut höra att ledningen tar i med hårdhandskarna. Fem arbetskamrater har blivit varslade. En undersköterska är över sextio år och har arbetat hela sitt vuxna liv på sjukhuset. Det hela känns overkligt.
Knaprar på en torr skorpa, vad har jag gjort för att hamna här?
En av undersköterskorna på zebrautbildningen muttrar med munnen full. "Jag fattar fortfarande inte, varför ska vi zebra för? Det har ju ingenting med vård att göra."
"Why do I give valuable time
to people who don´t care if I live or die"
- Morrissey
Influensa
Published söndag, oktober 23 by gummo.
Hata höns och andra farliga fåglar.Sittandes på rad vaccineras vi mot influensan på avdelningen. Inte fågelinfluensan, men några andra influensor. Hong Kong tjing tjong typ.
Tamiflutravarna växer lite högre i medicinrummet. De är antagligen mer åtråvärda än Dolcontinet och Morfinet nu. Alla vill knapra piller.
Nya PM börjar cirkulera. Patienter från här och där ska testas för ditt och datt. Aldrig har ett gäng döda fågeluppfödare och Gäss väckt en sån farsartad fruktan. Fågelskrämmor ordagrant.
Jag är mer rädd för Canadian goose.
Vi har fyra isoleringsrum som ska täcka upp behovet för hela länet. Oftast är de ockuperade av MRSA (Resistenta bakterier), diarréer eller döingar som kommunen vägrar ta hand om. Så Aftonbladets skräckscenarier om nödvändigheten att isolera tusentals snoriga svenskar under influensasäsongen kommer bli svår att genomföra. Landstingsledningen har dessutom seriösa planer på att lägga ner infektionskliniken. Budgeten ska balanseras. Hur det nu ska gå till.
Ett räkneexempel från Göteborg:
En kille semestrar på Cypern. Kraschar ner i poolbottnen, efter någon veckas sjukhusvistelse åker han hem till Göteborg för fortsatt rehabilitering. Ingen tänker på MRSA. Synd. Nu några år senare konstaterar man att den här patienten sammanlagt kostade 30 miljoner kronor och några dödsfall i och med all smittspridning av MRSA. Hade vår resenär hamnat på en infektionsklinik med isoleringsmöjligheter hade kostnaden uppgått till några tusenlappar. Plus att ingen personal och patienter hade behövt bli smittade.
Ännu mer synd är att landstingsledningen inte fattar det. Istället medför deras tänkta sparpaket ökade kostnader, att vårat landsting ligger 200 miljoner minus är helt förståligt.
Kort efter infektionsklinikernas nedläggelse i England spred sig MRSA okontrollerat över landet. 200 patienter strök med i rena farten. Per år.
I Sverige är MRSA spridningen kontrollerad. Nästan. Smittskyddsinstitutets hemsida visar en stadig ökning nu. När tröskeln väl är nådd går det inte att kontrollera längre. Det är en epidemi som pågår i det tysta, långt borta från skräniga höns och fågelskit, men väl mitt bland oss här i Glada Hudik, sura Gävle och fula Bollnäs.
Fågelinfluensan är fortfarande ett hypotetiskt hot, MRSA är reellt. Synd att de inte fattar det.
Jag är rädd för hönsen i landstingsledningen.
Just nu kris
Published måndag, oktober 17 by gummo.
Det är kris på sjukhuset. Budgeten har gått åt helvete, personal ska friställas, vårdplatser stängas, men om detta bryr vi oss lite.
Det blir ingen mer gratis frukost fralla på fredagar.
Det är dags att lägga schemat över jul och nyår.
Det är kris.
Ingen förutom jag vill jobba julkvällen.
Bryta ihop och gråta.
Då slipper man.
Chefen rycker in. För verksamheten. Och fikarasterna är en oändlig kakofoni kring rätt och orätt, julliv och familjeliv, om detta bryr vi oss.
Det är lite som en nära livet upplevelse.
Sådant engagemang är sällsynt.
Lappar överallt.
Diska efter dig, din mamma jobbar inte här.
(- Nej, men det gör Tessan.) = Lustig kommentar.
Spola med duschen i golvbrunnen när du använder toan.
Fäll ner ringen.
Sprita händerna innan du tar av dig skyddsrocken.
zzzzzz Det är tydligen viktigt att påminna varandra. Varenda avdelningsmöte tar den självpåtagna ordningsvakten ordet.
Det vore bra om alla tog och diskade upp efter sig.
Så fort någon glömt, om än bara för just den enda gången, dyker kom i håg lapparna upp. Med clipart och tredimensionell wordart rubrik.
Viktigt! Knyt ihop tvättsäcken ordentligt.
Om detta bryr vi oss. Om sjukhuset så rämnar och fågelinfluensan rensar, så är i alla fall disken diskad och toan skurad.
Det blir ingen mer gratis frukost fralla på fredagar.
Det är dags att lägga schemat över jul och nyår.
Det är kris.
Ingen förutom jag vill jobba julkvällen.
Bryta ihop och gråta.
Då slipper man.
Chefen rycker in. För verksamheten. Och fikarasterna är en oändlig kakofoni kring rätt och orätt, julliv och familjeliv, om detta bryr vi oss.
Det är lite som en nära livet upplevelse.
Sådant engagemang är sällsynt.
Lappar överallt.
Diska efter dig, din mamma jobbar inte här.
(- Nej, men det gör Tessan.) = Lustig kommentar.
Spola med duschen i golvbrunnen när du använder toan.
Fäll ner ringen.
Sprita händerna innan du tar av dig skyddsrocken.
zzzzzz Det är tydligen viktigt att påminna varandra. Varenda avdelningsmöte tar den självpåtagna ordningsvakten ordet.
Det vore bra om alla tog och diskade upp efter sig.
Så fort någon glömt, om än bara för just den enda gången, dyker kom i håg lapparna upp. Med clipart och tredimensionell wordart rubrik.
Viktigt! Knyt ihop tvättsäcken ordentligt.
Om detta bryr vi oss. Om sjukhuset så rämnar och fågelinfluensan rensar, så är i alla fall disken diskad och toan skurad.
Hopeless case of a kid in denial
Published söndag, oktober 16 by gummo.
Jag är luttrad. Eller under luttring.
Det märks när det är en ny AT läkare på akuten, plötsligt ska varenda alkis läggas in. Jag är trött på etylikerna. Direkt från den smutsiga misären i de röda femvåningshusen på Vindraget, "knivdraget", kommer de in på avdelningen i ett par skitiga kalsonger. Stinker lök, snus och ättika. Hungriga och sura, snart börjar de hallucinera. De är inte sjuka, bara miserabla.
Det är något visst med etylikerna. De har alltid flera tusen i plånboken, och då menar jag tusenlappar med Gustav Wasa, de är söliga som få. De hinner knappt anträda rummet innan radion är nermonterad, kaffet utspillt och rummet förvandlats till en alkokvart. Total remake på två minuter.
Vill inte ligga inne, vi vill inte att de ska ligga inne men läkaren är för orolig för att skriva ut dem.
Får de vård slutar det i rättshaveriet.
Som när en fyllo sket på sig i taxin under hemfärden från avdelningen. Telefonen sprakar när diskanten spräcks av desperationen.
Jag ska fan i mig stämma er!
Varför då?
Det är ju erat fel att jag sket på mig i taxin!!
....
Jävla horor!
Otrevliga patienter är en sak, hopplösa en annan. Kommer aldrig ifrån känslan av meningslöshet när man vårdar dem. Inom en vecka sitter de och sluddrar på akuten igen. Håll för näsan, på med duschen, smutsen rinner ner i golvbrunnen, ett fåfängt försök att fräscha upp.
"Fan jag fattar inte. Det är den där jävla surfittan på soc.
Det är hennes fel.
Jävla hora!
Du, kan du ta och duscha röven på mig?"
Det märks när det är en ny AT läkare på akuten, plötsligt ska varenda alkis läggas in. Jag är trött på etylikerna. Direkt från den smutsiga misären i de röda femvåningshusen på Vindraget, "knivdraget", kommer de in på avdelningen i ett par skitiga kalsonger. Stinker lök, snus och ättika. Hungriga och sura, snart börjar de hallucinera. De är inte sjuka, bara miserabla.
Det är något visst med etylikerna. De har alltid flera tusen i plånboken, och då menar jag tusenlappar med Gustav Wasa, de är söliga som få. De hinner knappt anträda rummet innan radion är nermonterad, kaffet utspillt och rummet förvandlats till en alkokvart. Total remake på två minuter.
Vill inte ligga inne, vi vill inte att de ska ligga inne men läkaren är för orolig för att skriva ut dem.
Får de vård slutar det i rättshaveriet.
Som när en fyllo sket på sig i taxin under hemfärden från avdelningen. Telefonen sprakar när diskanten spräcks av desperationen.
Jag ska fan i mig stämma er!
Varför då?
Det är ju erat fel att jag sket på mig i taxin!!
....
Jävla horor!
Otrevliga patienter är en sak, hopplösa en annan. Kommer aldrig ifrån känslan av meningslöshet när man vårdar dem. Inom en vecka sitter de och sluddrar på akuten igen. Håll för näsan, på med duschen, smutsen rinner ner i golvbrunnen, ett fåfängt försök att fräscha upp.
"Fan jag fattar inte. Det är den där jävla surfittan på soc.
Det är hennes fel.
Jävla hora!
Du, kan du ta och duscha röven på mig?"
Knark
Published måndag, oktober 10 by gummo.
Så du röker hasch? Du röker hasch!
Nej det gör jag inte jag har varit nykter hela veckan!
Så du röker hasch? Du röker hasch!
Jag är bara mänska ibland så tar man sig en blecka.
Tar fram en rizzla och rullar upp jollen
Suger in det söta och blir snurrig i bollen
Puff puff sen är jag uppe bland molnen
- Las Palmas
Jag är väldigt fördomsfull av mig. Känner igen en förbrytare på flera mils avstånd.
Det är byxorna som avslöjar dem.
Knarkare, nazister, polska maffian och höggravida kvinnor som röker har en sak gemensam:
Förbrytarbyxor. Be aware.
En kille kom och tiggde kanyler och sprutor här om dagen.
"Jag måste få lite av er. Jag har sprickor i taket som måste fyllas igen."
Han såg inte så knark ut, välrakad och kanadagås jacka men hans armybyxor gör honom misstänkt på sannolika skäl.
"Jaha? Gå till Clas Olssons då."
"Nä, jag behöver kanyler, du förstår det är väldigt smala sprickor"
"Spackla igen dem då"
"Jo men nu är det så här att jag är narkoman också."
Tjenare. Det säger du.
I arrest my case.
Nej det gör jag inte jag har varit nykter hela veckan!
Så du röker hasch? Du röker hasch!
Jag är bara mänska ibland så tar man sig en blecka.
Tar fram en rizzla och rullar upp jollen
Suger in det söta och blir snurrig i bollen
Puff puff sen är jag uppe bland molnen
- Las Palmas
Jag är väldigt fördomsfull av mig. Känner igen en förbrytare på flera mils avstånd.
Det är byxorna som avslöjar dem.
Knarkare, nazister, polska maffian och höggravida kvinnor som röker har en sak gemensam:
Förbrytarbyxor. Be aware.
En kille kom och tiggde kanyler och sprutor här om dagen.
"Jag måste få lite av er. Jag har sprickor i taket som måste fyllas igen."
Han såg inte så knark ut, välrakad och kanadagås jacka men hans armybyxor gör honom misstänkt på sannolika skäl.
"Jaha? Gå till Clas Olssons då."
"Nä, jag behöver kanyler, du förstår det är väldigt smala sprickor"
"Spackla igen dem då"
"Jo men nu är det så här att jag är narkoman också."
Tjenare. Det säger du.
I arrest my case.
Fest
Published söndag, oktober 9 by gummo.
Hon roterar med bäckenet framför mig, i en spiralrörelse går hon ner på knä, sträcker upp armarna och börjar skaka brösten. Folket runt omkring klappar i takt till arabschlagern tjuter och busvisslar. Det är meningen att jag ska dansa tillsammans med henne. Typ jucka med magen och göra vågrörelser med armarna. Hon rullar med axlarna och rör sig ner mot golvet, lockar med pekfingret.
Det här ett av de ögonblick jag hatar mitt liv.
Jag är inte ens full.
Klinikfest på en libanesisk bowlingresturang. En gammal ICA butik ombyggd till beduintält / bowlinghall / pizzeria / kiosk / resturang. Det bästa från alla världar. Integrerat i en villaförort. Ruggigt multikulti.
VIP hörnan är ett rum inrett som ett nomadtält. Barfota bland skålar med grönsaksmos, persilja, citron, allt vitlökspepprat och mer persilja. Vi sitter på kuddar och försöker umgås. Tillskillnad från arbetet träffas vi nu frivilligt.
Det är kul att se arbetskamraterna i smink och utan sjukhusets bomullskläder. Med rouge, blommiga cardigans och gardinbyxor är de helt annorlunda.
After work är ett socialt limbolandskap där makten utgår från suputerna och bärs upp av torrbollarna som dricker bubbelvatten och skjutsar hem oss vid efter sista beställningen. Hierarkin förändras i takt med att promillen ökar i blodet.
Det är kul att se dem fulla. För många är detta enda gången som pappan är hemma med barnen. Trygga i tanken att pappa skämmer bort ungarna med pizza eller McDonalds halsar de Xider och husets vita.
Efter två flaskor börjar förhandlingarna. Chefen blir hårt ansatt av den fackliga fyllan, jag själv fixade heltidstjänst, en annan förhandlar till sig nya arbetsuppgifter. (Pelle-jöns marxister ser säkert en massa tendenser och strukturer i dimman.)
Någon rycker tag i handleden. Det är den förbannade magdansösen som har återvänt.
Vaknar illamående, gå upp till jobbet efter en klinikfest är tungt, dessutom har den förbannade ångesten återvänt.
Det här ett av de ögonblick jag hatar mitt liv.
Jag är inte ens full.
Klinikfest på en libanesisk bowlingresturang. En gammal ICA butik ombyggd till beduintält / bowlinghall / pizzeria / kiosk / resturang. Det bästa från alla världar. Integrerat i en villaförort. Ruggigt multikulti.
VIP hörnan är ett rum inrett som ett nomadtält. Barfota bland skålar med grönsaksmos, persilja, citron, allt vitlökspepprat och mer persilja. Vi sitter på kuddar och försöker umgås. Tillskillnad från arbetet träffas vi nu frivilligt.
Det är kul att se arbetskamraterna i smink och utan sjukhusets bomullskläder. Med rouge, blommiga cardigans och gardinbyxor är de helt annorlunda.
After work är ett socialt limbolandskap där makten utgår från suputerna och bärs upp av torrbollarna som dricker bubbelvatten och skjutsar hem oss vid efter sista beställningen. Hierarkin förändras i takt med att promillen ökar i blodet.
Det är kul att se dem fulla. För många är detta enda gången som pappan är hemma med barnen. Trygga i tanken att pappa skämmer bort ungarna med pizza eller McDonalds halsar de Xider och husets vita.
Efter två flaskor börjar förhandlingarna. Chefen blir hårt ansatt av den fackliga fyllan, jag själv fixade heltidstjänst, en annan förhandlar till sig nya arbetsuppgifter. (Pelle-jöns marxister ser säkert en massa tendenser och strukturer i dimman.)
Någon rycker tag i handleden. Det är den förbannade magdansösen som har återvänt.
Vaknar illamående, gå upp till jobbet efter en klinikfest är tungt, dessutom har den förbannade ångesten återvänt.
Humorolgi
Published tisdag, oktober 4 by gummo.
Varför har vi så roligt när vi arbetar?Det kan omöjligtvis bero på arbetet.
Det skojas och skämtas. Skrattar och fnissar.
Humorns fysiologi är mer än att visa tänder och bli klimakterieröd i nyllet när doktorn drar snuskiga ordvitsar.
Skrattet i sig påverkar hela kroppen positivt i ett komplicerat samspel mellan nervimpulser och enzymutsöndringar. Immunförsvaret stärks av fler vita blodkroppar och förändrade immunoglobeliner samtidigt som stresshormonerna sjunker. Kroppen blir helt knarkad när vi har roligt.
Det viktigaste är dock att skrattandet bildar serotonin. En stunds skrattande kan ge smärtlindring i flera timmar på grund av serotoninet. Därför har cancerpatienter börjat få kolla på helan och halvan när det är kört. Skalliga skelett draperade i en blek hudkostym sitter i rullstolarna och fnissar till svartvita tjockisar som snubblar runt till glatt pianoklinkande. Snart lika döda som alla andra tv tittare. Biggest looser knäpp Du blir vad du äter knäpp Paradise hotell knäpp knäpp knäpp. I princip är det ingen skillnad på livet som döende cancerpatient och levande tv konsument. Jeopardy knäpp Vänner knäpp.
Kanske är det roligt på jobbet för att smärtlindra. Allt för att kunna ha råd med tv tittandet och en skål ostbågar. Hög på serotonin och 32 kanaler knäpp knäpp knäpp.
Om bloggen
- En sjuksköterskas neuroser
- Allt är generellt skrivet så att ingen kan röjas IRL.
- E-mail: nursepunx@hotmail.com
Last posts
Archives
- februari 2005
- mars 2005
- april 2005
- maj 2005
- juni 2005
- juli 2005
- augusti 2005
- september 2005
- oktober 2005
- november 2005
- december 2005
- januari 2006
- februari 2006
- mars 2006
- april 2006
- maj 2006
- juni 2006
- augusti 2006
- september 2006
- oktober 2006
- november 2006
- december 2006
- januari 2007
- februari 2007
- mars 2007