Recensioner
Published lördag, augusti 20 by gummo.
Landstingskalsonger, Medium storlek 5
Vardagsbestyren växer på hög när man jobbar heltid. Så vad gör man när alla underkläder ligger i IKEA påsen och väntar på tvättmaskinen? Jo man lånar av landstinget.
Vita boxerkalsonger i bomull. Härligt mjuka och urtvättade. En tunn resår håller dem uppe och de hänger slappt ner mot knäna. Gylfen är mer som ett hål, kanske är det kateteranpassat, eller så är det bara en konsekvens av tusen hårdtvättar.
Operationstrumpor, one size fits all
Jag skulle tömma en kateterpåse och råkade hälla ut urinen över fötterna. Jag plaskade genast ut till sköljen och spritade frenetiskt fötter, ben och tofflor. Strumporna slängde jag i biohazard behållaren. Äcklad som få var jag tvungen att lägga mig ett tag i fikarummet och ha ångest. Sen tog jag på mig ett par op.strumpor. Det är slappa pippilångstrumpor som måste tejpas fast om de inte ska hasa ner. Men attans vad sköna de var.
Loka
Inne på sjukhuset så kan du dricka vatten, grön mjölk, jos, lättöl, loka naturell eller citron.
Jag brukar slå i mig en 33a Loka naturell när strupen ska fuktas. Ibland händer det att jag tar en bärs, men då är det snarare vid festligare tillställningar som att pizzeria Verona levererar hemkört.
Det smakar bra, roligare än vatten men framför allt är det vetskapen om att jag dricker köpevatten gratis som förgyller stunden.
Gevalia
2,5 skopor till 2,2 liter vatten ger en termos som fräser ut hett kaffe som smakar snus och dåligt vatten. Får det stå ett tag smakar det avslagen folköl som någon fimpat i. Dricker man två koppar på raken får man tarmvred. En smak från eländestider som aldrig vill sluta här på sjukhuset.
Landstingslunch
Ett vedertaget namn för de tillfällen man äter fil med euroshoppers flingor och knäckebröd till lunch. Trist bukfylla vars enda behållning är att den är gratis.
Tantkarameller
Många patienter är väldigt nöjda med vården och bemötandet. De brukar vilja tacka för att vi jobbar häcken av oss på grund av dem. Speciellt tanterna vill muta en med godis och sötsaker. Hela grejen är i grunden fel. Hjälper jag till med den "nedre hygienen" så vill jag inte belönas med godis. Det befäster bara horkänslan.
Man tackar och tar emot, slänger snasket så fort man är utom synhåll och säger att det smakade gott nästa gång man träffar patienten.
Vardagsbestyren växer på hög när man jobbar heltid. Så vad gör man när alla underkläder ligger i IKEA påsen och väntar på tvättmaskinen? Jo man lånar av landstinget.
Vita boxerkalsonger i bomull. Härligt mjuka och urtvättade. En tunn resår håller dem uppe och de hänger slappt ner mot knäna. Gylfen är mer som ett hål, kanske är det kateteranpassat, eller så är det bara en konsekvens av tusen hårdtvättar.
Operationstrumpor, one size fits all
Jag skulle tömma en kateterpåse och råkade hälla ut urinen över fötterna. Jag plaskade genast ut till sköljen och spritade frenetiskt fötter, ben och tofflor. Strumporna slängde jag i biohazard behållaren. Äcklad som få var jag tvungen att lägga mig ett tag i fikarummet och ha ångest. Sen tog jag på mig ett par op.strumpor. Det är slappa pippilångstrumpor som måste tejpas fast om de inte ska hasa ner. Men attans vad sköna de var.
Loka
Inne på sjukhuset så kan du dricka vatten, grön mjölk, jos, lättöl, loka naturell eller citron.
Jag brukar slå i mig en 33a Loka naturell när strupen ska fuktas. Ibland händer det att jag tar en bärs, men då är det snarare vid festligare tillställningar som att pizzeria Verona levererar hemkört.
Det smakar bra, roligare än vatten men framför allt är det vetskapen om att jag dricker köpevatten gratis som förgyller stunden.
Gevalia
2,5 skopor till 2,2 liter vatten ger en termos som fräser ut hett kaffe som smakar snus och dåligt vatten. Får det stå ett tag smakar det avslagen folköl som någon fimpat i. Dricker man två koppar på raken får man tarmvred. En smak från eländestider som aldrig vill sluta här på sjukhuset.
Landstingslunch
Ett vedertaget namn för de tillfällen man äter fil med euroshoppers flingor och knäckebröd till lunch. Trist bukfylla vars enda behållning är att den är gratis.
Tantkarameller
Många patienter är väldigt nöjda med vården och bemötandet. De brukar vilja tacka för att vi jobbar häcken av oss på grund av dem. Speciellt tanterna vill muta en med godis och sötsaker. Hela grejen är i grunden fel. Hjälper jag till med den "nedre hygienen" så vill jag inte belönas med godis. Det befäster bara horkänslan.
Man tackar och tar emot, slänger snasket så fort man är utom synhåll och säger att det smakade gott nästa gång man träffar patienten.
Sister Morphine
Published torsdag, augusti 18 by gummo.
Det är inte bra för hälsan att vara ledig. Men det märker man först efter instämplingen. Systrarna biter ihop. Suckar och blundar. Det är jobbigt i början, sen kommer man in i rutinerna och då är det inte så farligt längre. Ångesten skräds till ett försiktigt konstaterande om hur saker och ting bara är. Låtsas de tillräckligt hårt kommer de kunna förlika sig med faktumet och kanske inser de även det självklara i det som alla andra redan insett.
En av de äldre systrarna tycker att de har dålig moral. Systrarna försvarar sig. Så säger de inte inför sina barn. Skådespelet fortsätter.
Arbetes indoktrinering kan inte vara tydligare.
Den sista tiden har varit tung. Patienterna är stympade, tjocka, oroliga eller gamla. Oftast allt på en gång.
Patienterna ligger med fingret pressat mot larmklockan. En del larmar ständigt. Hon vill inget, eller rättare sagt hon vill ha sällskap, bekräftelse och en hand att hålla. Ledsen tant, här får man bara uppmärksamhet vid septisk chock eller andra akuta tillstånd. Åldersneuroser får vänta. Vi är fem personer som ska hålla liv i 24 patienter, de sociala relationerna ersätts med sobril, remeron eller morfin. Ofta alla på en gång. Jag försöker förklara att jag måste ta hand om andra patienter. Rablar vant alla trötta vårdklyschor. Kan inte klona mig. Har bara två armar och ben etc. OK? Knäpper ut en tablett. Gapa och svälj, vi syns sen.
Here I lie in my hospital bed
Tell me, Sister Morphine, when are you coming round again?
Oh, I don't think I can wait that long
Oh, you see that I'm not that strong
Arbetet är ett påtvingat ont för att tillfredställa behoven utanför arbetet, när arbetet består i att tillfredställa andras behov går självförverkling och vårdkvalitet på ett ut. Bruksvärdet av vårdarbetet kan inte mätas. Att vi kan somna med ett gott samvete kan vara kvittot på kvaliteten.
Alienationen i vårdarbetet gör sig som mest påmind när vården reduceras till ett bytesvärde. Kapitalet förvandlar vården till en kvantitativ vara som i sin tur åter blir kapital. Läkemedelsvampyrerna åderlåter landstingen. Mer nedskärningar får kompensera karusellen och kvantitativa effektiviseringar blir viktigare än vården. I slutändan blir det omsorg på burk. Bokstavligen.
Det största skådespelet i sjukhusvärlden är inte cityakuten. Utan att hela vården är overklig. Den ständiga konsumtionen av varor som inte tillfredställer ett verkligt behov är en förfalskning av livet. Rundgången av medicin har fått ett egenvärde enligt marknadslogiken, och vi måste upprätthålla skådespelet inför patienterna. Vi blir främmande inför arbetet, dåliga statister i en nedläggningshotad såpopera.
Jag hinner bara vända mig ut mot korridoren innan patienten kastar filten över huvudet, gråter och skriker. Ni bara skiter i mig hela tiden! Jag kan lika gärna dö. Hon tittar ut och försöker trycka ner en plastpåse i halsen, Jag vill dö, jag vill dö, jag vill dö. Herregud vilken dramaqueen. En annan patient är påväg ner i chock, jag känner hur stressen drar åt alla håll. Skärp dig! Jag rycker bort påsen, Här! Ta lite morfin så ska du se att det känns bättre sen.
Efter ett tag gör det inte lika ont längre, men jag hinner aldrig märka det. The show must go on. Patetiskt.
The scream of the ambulance is sounding in my ears
Tell me, Sister Morphine, how long have I been lying here?
What am I doing in this place?
Why does the doctor have no face?
Oh, I can't crawl across the floor
Ah, can't you see, Sister Morphine, I'm trying to score
En av de äldre systrarna tycker att de har dålig moral. Systrarna försvarar sig. Så säger de inte inför sina barn. Skådespelet fortsätter.
Arbetes indoktrinering kan inte vara tydligare.
Den sista tiden har varit tung. Patienterna är stympade, tjocka, oroliga eller gamla. Oftast allt på en gång.
Patienterna ligger med fingret pressat mot larmklockan. En del larmar ständigt. Hon vill inget, eller rättare sagt hon vill ha sällskap, bekräftelse och en hand att hålla. Ledsen tant, här får man bara uppmärksamhet vid septisk chock eller andra akuta tillstånd. Åldersneuroser får vänta. Vi är fem personer som ska hålla liv i 24 patienter, de sociala relationerna ersätts med sobril, remeron eller morfin. Ofta alla på en gång. Jag försöker förklara att jag måste ta hand om andra patienter. Rablar vant alla trötta vårdklyschor. Kan inte klona mig. Har bara två armar och ben etc. OK? Knäpper ut en tablett. Gapa och svälj, vi syns sen.
Here I lie in my hospital bed
Tell me, Sister Morphine, when are you coming round again?
Oh, I don't think I can wait that long
Oh, you see that I'm not that strong
Arbetet är ett påtvingat ont för att tillfredställa behoven utanför arbetet, när arbetet består i att tillfredställa andras behov går självförverkling och vårdkvalitet på ett ut. Bruksvärdet av vårdarbetet kan inte mätas. Att vi kan somna med ett gott samvete kan vara kvittot på kvaliteten.
Alienationen i vårdarbetet gör sig som mest påmind när vården reduceras till ett bytesvärde. Kapitalet förvandlar vården till en kvantitativ vara som i sin tur åter blir kapital. Läkemedelsvampyrerna åderlåter landstingen. Mer nedskärningar får kompensera karusellen och kvantitativa effektiviseringar blir viktigare än vården. I slutändan blir det omsorg på burk. Bokstavligen.
Det största skådespelet i sjukhusvärlden är inte cityakuten. Utan att hela vården är overklig. Den ständiga konsumtionen av varor som inte tillfredställer ett verkligt behov är en förfalskning av livet. Rundgången av medicin har fått ett egenvärde enligt marknadslogiken, och vi måste upprätthålla skådespelet inför patienterna. Vi blir främmande inför arbetet, dåliga statister i en nedläggningshotad såpopera.
Jag hinner bara vända mig ut mot korridoren innan patienten kastar filten över huvudet, gråter och skriker. Ni bara skiter i mig hela tiden! Jag kan lika gärna dö. Hon tittar ut och försöker trycka ner en plastpåse i halsen, Jag vill dö, jag vill dö, jag vill dö. Herregud vilken dramaqueen. En annan patient är påväg ner i chock, jag känner hur stressen drar åt alla håll. Skärp dig! Jag rycker bort påsen, Här! Ta lite morfin så ska du se att det känns bättre sen.
Efter ett tag gör det inte lika ont längre, men jag hinner aldrig märka det. The show must go on. Patetiskt.
The scream of the ambulance is sounding in my ears
Tell me, Sister Morphine, how long have I been lying here?
What am I doing in this place?
Why does the doctor have no face?
Oh, I can't crawl across the floor
Ah, can't you see, Sister Morphine, I'm trying to score
Rat race
Published tisdag, augusti 16 by gummo.
Jag är inne på upploppet nu, två veckor schema kvar och därefter tar det anställningsstopp. Dispens för vikariat har sökts, men beslut dröjer. Vi är många som vill jobba och LAS är emot mig.
Just nu räknar jag timmarna till nästa lediga dag. När man jobbar nio dagar i sträck assimileras man med sjukhuset så att gränserna mellan jobb, ledig, hemma och borta luckras upp. Patienterna är alla födda på 30-talet eller tidigare och orsakar patientstockning bakom sig. Vårdkoordinatorn får magsår, ringer flera gånger om dan och frågar hur många vårdplatser vi kan frigöra. Vi beklagar och man hör hur koordinatorn får hjärnblödning.
Mina reserver är uttömda, glömmer bort, slarvar och tappar tålamodet. Jag känner patienterna bättre än mina vänner. Och patienterna är sjuka tråkiga kompisar.
Semestertiderna är slut. Alla utom chefen har jobbångest, hon tycker om att jobba.
Story of my life
Vaknar med ett helvete! färdigartikulerat i munnen. Sväljer det tyst.
Stämplar in, får rapport, delar upp alla patienters mediciner i små plastkoppar.
Går en runda. Vrålar som Veiron i ottan bland de halvdöva patienterna, Gooo morgon! Go morgon!
Väntar på att någon av de ordinarie systrarna tar initiativ till kaffepaus.
Tvättar, torkar, lyfter, stöttar, medicinerar, undersöker, lägger om och övertalar patienter till ditt och datt.
Rondar med läkarna. Tittar på labvärden och får en gäng nya arbetsuppgifter.
Äter köpmat. Hamnar i paltkoma.
Rapporterar till kvällspersonalen om ditt och datt.
Försöker verka upptagen tills nästa kaffepaus.
Stämplar ut. Får ångest över allt jag kommer på att jag glömt rapportera.
Somnar på soffan vaknar till kvällen med ett ljudligt helvete!
Just nu räknar jag timmarna till nästa lediga dag. När man jobbar nio dagar i sträck assimileras man med sjukhuset så att gränserna mellan jobb, ledig, hemma och borta luckras upp. Patienterna är alla födda på 30-talet eller tidigare och orsakar patientstockning bakom sig. Vårdkoordinatorn får magsår, ringer flera gånger om dan och frågar hur många vårdplatser vi kan frigöra. Vi beklagar och man hör hur koordinatorn får hjärnblödning.
Mina reserver är uttömda, glömmer bort, slarvar och tappar tålamodet. Jag känner patienterna bättre än mina vänner. Och patienterna är sjuka tråkiga kompisar.
Semestertiderna är slut. Alla utom chefen har jobbångest, hon tycker om att jobba.
Story of my life
Vaknar med ett helvete! färdigartikulerat i munnen. Sväljer det tyst.
Stämplar in, får rapport, delar upp alla patienters mediciner i små plastkoppar.
Går en runda. Vrålar som Veiron i ottan bland de halvdöva patienterna, Gooo morgon! Go morgon!
Väntar på att någon av de ordinarie systrarna tar initiativ till kaffepaus.
Tvättar, torkar, lyfter, stöttar, medicinerar, undersöker, lägger om och övertalar patienter till ditt och datt.
Rondar med läkarna. Tittar på labvärden och får en gäng nya arbetsuppgifter.
Äter köpmat. Hamnar i paltkoma.
Rapporterar till kvällspersonalen om ditt och datt.
Försöker verka upptagen tills nästa kaffepaus.
Stämplar ut. Får ångest över allt jag kommer på att jag glömt rapportera.
Somnar på soffan vaknar till kvällen med ett ljudligt helvete!
Såpavärlden älskar sjukhus. Rent teoretiskt är sjukvården en utmärkt skådeplats där den ständiga närvaron av parametrarna liv och död naturligt lägger grunden för drama, komedi, action och tragik. En botanisering bland sjukvårdssåporna är på sin plats.Doktorn kan komma
En freudiansk felöversättning?
Australienska bonläppar i hockyfrilla flyger runt bland ensliga rancher och ger varandra pilska blickar. Radiokoordinatorn DJ var spexig, doktor Geoff helylle och piloten Sam sexig. Jag älskade serien som liten. Varje avsnitt satt familjen samlad redo med paine riche och lövbiff.
Doktor Quinn
Världens bästa läkare bosatt i vilda västern. Ensamstående trebarnsmorsa som gillar ursprungsbefolkning och släpper in hela samhällets paria i sin beskyddande barm. Mer politiskt korrekt än doktor Quinn går inte att vara. Hon ser dessutom extremt kissnödig ut i alla scener.
Vita lögner
Ren tabloidutfyllnad. Tv3 sände skiten varje dag och repriserade allt på lördagsförmiddagen. Givetvis såg jag nästan alla säsonger. Varje lördag låg jag utslagen i soffan och var för bakfull för att byta kanal. Skruttiga kulisser och sjukt invecklade relationsförvecklingar. Hångel i hissarna och lömska blickar i korridorerna. Mer än så är sjukvården och verkligheten inte närvarnade i vita lögner. Lyckligtvis lades serien ner tillförmån för äventyrssöndag.
City Akuten
Publikfavorit. Väldigt populär bland sjuksköterskor, därav har serien även en klinisk betydelse. Det lärde jag mig från cityakuten är en lika vanlig kommentar som att doktor Kovac är snygg. Lite skrämmande med tanke på att Cityakuten inte är speciellt lärorik, det rabblas mest medicinska termer som verklighetsalibi.
Jag började följa serien för att kunna hänga med på tisdagens givna fikarastkonversation. Som alla andra fastnade jag snabbt i serien och sitter tårögd varje gång de episka stråkarna tonsätter EKGts flat-line vid hjärtstoppen.
Trauma
Realityserie på discovery. Hög nördfaktor med tendenser åt det makabra. Patienter som penetreras av trädstammar och staket är tydligen vardagsmat. Även läkarna går loss till trauma.
Detta är bara ett litet urval av alla sjukhussåpor. Varje TV kanal med självaktning brukar köra minst en serie där folk i vita kläder springer runt i kaotiska korridorer och skriker intubera! Och vi tröttnar aldrig.
Strejk i Malmö
Published onsdag, augusti 10 by gummo.
Skratt mötte mig på jobbet. Sånt ger energi. Sedan kom ett "Vi pratade just om dig". Tröttheten hinner ikapp. "Tanten på rum 20 varnade oss för dig. Hon sa att du var en såndär otrogen karl". Mer skratt och nu även busvisslingar. Var aldrig käck med vaxproppstanter. Uppenbarligen missförstod hon min fråga om hon varit Gävle trogen och tolkat det hela som en invit. Äckel.
Onsdag är fruktdag på avdelningen. Landstinget bjuder till och utfodrar oss med banan, äpple och apelsin. Ibland även exklusiv frukt som vindruvor och persikor. Idag uteblev frukten och besvikelsen visste inga gränser. Ett högljutt muttrande mötte chefen i fikarummet. På kvällstidningssvenska rasade sjuksköterskorna. Chefen var helt sonika tvungen att hastigt ringa ner till köket och kräva in frukt till imorgon. Annars?
Som läget är nu på sjukhuset rymmer tålamodet inte fler droppar besvikelser.
Jag har påbörjat en kampanj om gratis frukt alla dagar i veckan, chefen ger mig kalla handen men överläkaren har slutit upp bakom kraven. Systrarna ger ett halvhjärtat stöd till kampanjen. De brinner mer för glass och daimtårta.
I Malmö blåser det upp till konflikt om betydligt allvarligare saker. Sjuksköterskorna på UMAS infektionsklinik har varslat om en endagsstrejk i protest mot nedskärningar och dålig arbetsmiljö (=dålig vård). Med spetsen riktade mot politikerna drar strejken igång 23/8;
"Bakgrunden är en längre tids påfrestningar på avdelningen bl.a. i form av nedskärningar, stor personalomsättning, många långtidsvikarier, ökad vårdtyngd, ökad mängd ansvarsuppgifter, materialbrist, en ökning av MRSA och tuberkulos, påtvingande av en ny schemamodell utan övertidsersättning och under hot om indragna tjänster, ändrade arbetstider, tidspress, brist på kontroll över den egna arbetssituationen etc."
Det är märkligt att politikerna vågar skära ner på infektionssjukvården. Behovet ökar konstant. Den senaste tidens hot om fågelinfluensa och SARS pandemier borde snarare leda till ökade investeringar. Socialstyrelsen leker inte katastrofrollspel utan anledning.
Politikernas kognitiva oförmåga gör mig rädd på riktigt.
Systrarna här i Gävle sken upp av nyheten. Till veckan författar vi ett stöduttalande. Det börjar äntligen röra på sig.
Externt
Mer om frukt och kamp här.
Onsdag är fruktdag på avdelningen. Landstinget bjuder till och utfodrar oss med banan, äpple och apelsin. Ibland även exklusiv frukt som vindruvor och persikor. Idag uteblev frukten och besvikelsen visste inga gränser. Ett högljutt muttrande mötte chefen i fikarummet. På kvällstidningssvenska rasade sjuksköterskorna. Chefen var helt sonika tvungen att hastigt ringa ner till köket och kräva in frukt till imorgon. Annars?
Som läget är nu på sjukhuset rymmer tålamodet inte fler droppar besvikelser.
Jag har påbörjat en kampanj om gratis frukt alla dagar i veckan, chefen ger mig kalla handen men överläkaren har slutit upp bakom kraven. Systrarna ger ett halvhjärtat stöd till kampanjen. De brinner mer för glass och daimtårta.
I Malmö blåser det upp till konflikt om betydligt allvarligare saker. Sjuksköterskorna på UMAS infektionsklinik har varslat om en endagsstrejk i protest mot nedskärningar och dålig arbetsmiljö (=dålig vård). Med spetsen riktade mot politikerna drar strejken igång 23/8;
"Bakgrunden är en längre tids påfrestningar på avdelningen bl.a. i form av nedskärningar, stor personalomsättning, många långtidsvikarier, ökad vårdtyngd, ökad mängd ansvarsuppgifter, materialbrist, en ökning av MRSA och tuberkulos, påtvingande av en ny schemamodell utan övertidsersättning och under hot om indragna tjänster, ändrade arbetstider, tidspress, brist på kontroll över den egna arbetssituationen etc."
Det är märkligt att politikerna vågar skära ner på infektionssjukvården. Behovet ökar konstant. Den senaste tidens hot om fågelinfluensa och SARS pandemier borde snarare leda till ökade investeringar. Socialstyrelsen leker inte katastrofrollspel utan anledning.
Politikernas kognitiva oförmåga gör mig rädd på riktigt.
Systrarna här i Gävle sken upp av nyheten. Till veckan författar vi ett stöduttalande. Det börjar äntligen röra på sig.
Externt
Mer om frukt och kamp här.
Ronden
Published söndag, augusti 7 by gummo.
På avdelningen är det sjuksköterskorna som har all kontakt med patienterna. Det innebär att vi i mångt och mycket är läkarnas ögon och öron.
Ronden är läkaren och sjuksköterskans rendezvous där de på tu man hand går igenom patient för patient. Ensamma på en läkarexpedition. Två personer, en brits med papperslakan, pedagogiska affischer över musklernas anatomi och 70-tals belysning. Vårdens scenografi är cheesy.
Den oerfarna systern tappar bort sig helt inför den fladdrande läkarmanteln. Hon rättar till kläderna, stakar sig, bläddrar nervöst runt bland alla lösa lappar och fnittrar mer hysteriskt för varje gång hon tappar bort sig i läkarens koncentrerande ögon.
I såpavärlden skulle de kasta sig över varandra. Doktor Kovac är alltid redo att spruta.
(Verkligheten är mer krass. Det uppstår passion på personalfesten. Spritdimma och dåligt omdöme går via böket på toaletten till en tvårummare i Sätra. När tristessen tar över dumpar läkaren systern i hennes frånvaro. Hon kommer hem till en tömd lägenhet, på bordet ligger en Det-är-slut-lapp och ett recept på Sobril.)
Den erfarna sköterskan vet bättre inför ronden. Därför behandlar hon läkaren som karlsloken där hemma. Gör si, gör så, nej så här!
Läkaren lyder, ordinerar snällt det syster säger åt honom att ordinera.
Mitt sommarvikariat går snart ut. Landstingen har anställningsstopp och kostnaderna stryps. Snart är det dags för mitt kärleksmöte med chefen. Jag ser mig själv stammandes och svamlandes, Åh snälla låt mig få fortsätta jobba! Jag har viftat med framfötterna och horat som få. Ge mig några månader till.
Läkaren skrev i alla fall ut lugnande när han gjorde slut. Av chefen får man nöja sig med en tack-för-sommaren-lapp.
Ronden är läkaren och sjuksköterskans rendezvous där de på tu man hand går igenom patient för patient. Ensamma på en läkarexpedition. Två personer, en brits med papperslakan, pedagogiska affischer över musklernas anatomi och 70-tals belysning. Vårdens scenografi är cheesy.
Den oerfarna systern tappar bort sig helt inför den fladdrande läkarmanteln. Hon rättar till kläderna, stakar sig, bläddrar nervöst runt bland alla lösa lappar och fnittrar mer hysteriskt för varje gång hon tappar bort sig i läkarens koncentrerande ögon.
I såpavärlden skulle de kasta sig över varandra. Doktor Kovac är alltid redo att spruta.
(Verkligheten är mer krass. Det uppstår passion på personalfesten. Spritdimma och dåligt omdöme går via böket på toaletten till en tvårummare i Sätra. När tristessen tar över dumpar läkaren systern i hennes frånvaro. Hon kommer hem till en tömd lägenhet, på bordet ligger en Det-är-slut-lapp och ett recept på Sobril.)
Den erfarna sköterskan vet bättre inför ronden. Därför behandlar hon läkaren som karlsloken där hemma. Gör si, gör så, nej så här!
Läkaren lyder, ordinerar snällt det syster säger åt honom att ordinera.
Mitt sommarvikariat går snart ut. Landstingen har anställningsstopp och kostnaderna stryps. Snart är det dags för mitt kärleksmöte med chefen. Jag ser mig själv stammandes och svamlandes, Åh snälla låt mig få fortsätta jobba! Jag har viftat med framfötterna och horat som få. Ge mig några månader till.
Läkaren skrev i alla fall ut lugnande när han gjorde slut. Av chefen får man nöja sig med en tack-för-sommaren-lapp.
Wasted again
Published lördag, augusti 6 by gummo.
A - laget har klippkort på akuten. Veckan lång trillar de dåliga gatan fram, smäller ner i asfalten, rullar ner i ett dike eller somnar i en snöhög. Ambulansen kör dem vant till akuten, de stinker urin och spyr. I regel åker de gräddfilen fram till läkarna, då de sin last trogen super de ner sig till ett vegetativt tillstånd. Folket med brutna armar, feber och halsont får fortsätta vänta på träbänkarna, prioritering sker. Alkisen läggs i framstupa sidoläge, får lite dropp och kontinuerlig tillsyn. De nyktrar till och ragglar iväg till bolaget igen för att snart hittas utslagna i Boulognern. De sitter fast i sin neråtspiral tills de super ihjäl sig eller hoppar på Jesusbussen.
Folket på akuten är måttligt roade över etylikerna. Men de försöker vara professionella och får ignorera irritationen från väntrummet bäst de kan. Det är svårt att vara humanist i längden.
Gävles mesta socialrealistiska journalist Lisa har i arbetarbladet rapporterat om "Anders" som supit i tre månader och nekats vård. Anders har fastnat i vårdens Kafka-byråkrati som vi alla går vilse i så fort hälsan sviktar. Utan remiss motas man i grind. Sjuksköterskan på akuten nobbade Anders, "Har du supit i tre månader så kan du fortsätta supa tills måndag också". Touché.
Men varför super Anders?
Personalen på akuten bryr sig knappast. I deras ögon är han bara ännu en nerpissad patient som förklarat krig mot levern.
'Cause I'm the boy that nobody owns and
My body is a temple
My body is a temple
My body is a temple
And tonight I'll tear it down!
Wasted again
Tanked up on the juice and gin
Wasted again
All right!
Har Anders oturen att bli inlagd på en avdelning så skulle vården inrikta sig på att rädda det som räddas kan av levern. Undersökningarna skulle visa ett spritmarinerat organ som likt en soltorkad tomat ligger och skvalpar runt i ölmagen. Föga funktionellt. Och sen då?
Enligt dagens praxis så transplanterar man inte organ till alkisar, i bästa fall kan de få en slasklever. Vårdapparaten mal på in i ett somatiskt absurdum, den som letar den finner. Hos en gammal fyllbullt gömmer sig mycket sjukdom. Anders kommer stämplas med ett tiotal diagnoser med varierande prognos utan att någon ens ids fråga varför Anders super. Ett vårdbesök kommer definitivt ge Anders alla de anledningar han behöver för att fortsätta sitt Leaving Las Vegas race.
You know I'm wasted again
I'll never ever feel this good again
Wasted again
Fuck yeah!
Nya nummret av vårdfacket dimper ner i brevinkastet. Där kan man läsa att de påbörjat en kampanj för att lära sjuksköterskorna att bli bättre på att handskas med beroenden. Kanske blir det bättre sen.
Folket på akuten är måttligt roade över etylikerna. Men de försöker vara professionella och får ignorera irritationen från väntrummet bäst de kan. Det är svårt att vara humanist i längden.
Gävles mesta socialrealistiska journalist Lisa har i arbetarbladet rapporterat om "Anders" som supit i tre månader och nekats vård. Anders har fastnat i vårdens Kafka-byråkrati som vi alla går vilse i så fort hälsan sviktar. Utan remiss motas man i grind. Sjuksköterskan på akuten nobbade Anders, "Har du supit i tre månader så kan du fortsätta supa tills måndag också". Touché.
Men varför super Anders?
Personalen på akuten bryr sig knappast. I deras ögon är han bara ännu en nerpissad patient som förklarat krig mot levern.
'Cause I'm the boy that nobody owns and
My body is a temple
My body is a temple
My body is a temple
And tonight I'll tear it down!
Wasted again
Tanked up on the juice and gin
Wasted again
All right!
Har Anders oturen att bli inlagd på en avdelning så skulle vården inrikta sig på att rädda det som räddas kan av levern. Undersökningarna skulle visa ett spritmarinerat organ som likt en soltorkad tomat ligger och skvalpar runt i ölmagen. Föga funktionellt. Och sen då?
Enligt dagens praxis så transplanterar man inte organ till alkisar, i bästa fall kan de få en slasklever. Vårdapparaten mal på in i ett somatiskt absurdum, den som letar den finner. Hos en gammal fyllbullt gömmer sig mycket sjukdom. Anders kommer stämplas med ett tiotal diagnoser med varierande prognos utan att någon ens ids fråga varför Anders super. Ett vårdbesök kommer definitivt ge Anders alla de anledningar han behöver för att fortsätta sitt Leaving Las Vegas race.
You know I'm wasted again
I'll never ever feel this good again
Wasted again
Fuck yeah!
Nya nummret av vårdfacket dimper ner i brevinkastet. Där kan man läsa att de påbörjat en kampanj för att lära sjuksköterskorna att bli bättre på att handskas med beroenden. Kanske blir det bättre sen.
Om bloggen
- En sjuksköterskas neuroser
- Allt är generellt skrivet så att ingen kan röjas IRL.
- E-mail: nursepunx@hotmail.com
Last posts
Archives
- februari 2005
- mars 2005
- april 2005
- maj 2005
- juni 2005
- juli 2005
- augusti 2005
- september 2005
- oktober 2005
- november 2005
- december 2005
- januari 2006
- februari 2006
- mars 2006
- april 2006
- maj 2006
- juni 2006
- augusti 2006
- september 2006
- oktober 2006
- november 2006
- december 2006
- januari 2007
- februari 2007
- mars 2007