Antibiotika
Published söndag, juli 31 by gummo.
Antibiotika är en av sjukvårdens grundpelare. Alla har vi i vämjelse tvingat ner pencillin som små och hurrat den dagen halsflussen kunde kureras med tabletter. Det första steget mot vuxenvärlden.Medicinsk antibiotika
Det bästa med infektionssjukdomar är att de kan botas. Med undantag för vissa virus och bakteriestammar så biter antibiotika på det mesta. Standard behandlingen vid infektioner orsakade av Stafylokocker eller Streptokocker är intravenös terapi med Zinacef eller Ekvacillin. Utöver dessa finns det en uppsjö med outtalbara beredningar att spruta in i venerna beroende på vilken bakterie som livnär sig i kroppen. Kortfattat förstör antibiotika bakteriens cellvägg så att immunförsvaret kan sätta in dödsstöten. (Därav namnet anti liv.)
Social antibiotika
Snart exploderar avdelningen. En kommande babyboom kommer mutera tre systrar till föräldrar. Under metamorfosen planeras allt in i minsta detalj, nybyggda hus väntar på utfyllning och barnkläder hamstras. Med modern diagnostik tog en reda på könet för att kunna måla barnrummet i rätt färg. En av läkarna står också inför föräldraskapet. Systrarna är mer förväntansfulla än honom. Krasst konstaterar han att det roliga livet snart är över. Med tvivel ser han hur ett platoniskt förhållande väntar runt knuten. Systrarnas uppmuntran gör saken än värre. Att man får nya perspektiv och att barnen blir viktigare än en själv är en dåres försvarstal. In kärnfamiljen we trust, även om man har tre skilsmässor med lika många barn bakom sig.
Småbarns mammorna berättar med drömskt glansiga ögon om hur mysiga och gosiga deras barn är. De äldre mammorna vet bättre. De hatar sina tonåringar.
"Nu har skitungen ställt in en toarulle vid sängen. Så nu måste jag tvätta lakanen oftare. Varför måste de alltid spela köttflöjt i sängen för?”.
De vänder sig mot mig.
Kan du förklara?
Jag rodnar och börjar stamma fram något osammanhängande. Chockerad över ordvalet, samt att jag känner mig anklagad och avslöjad på samma gång.
De latenta budskapen i meningen är flera. Men jag nöjer mig med att det är en klockren sammanfattning av 14 års familjeliv. Det blir inte bättre än så. Cirkeln sluts vid de fläckiga lakanen.
Barn är kortfattat värre än kronisk MRSA, de är systemets värsta farsot, den främsta moroten till banklån och lönarbete.
Sexuell antibiotika
All sjukvårdspersonal som råkar sticka sig på kanyler eller får kontakt med patienternas kroppsvätskor kommer till oss på infektionskliniken. De ska vaccineras mot hepatit B och man tar lite leverprover på dem. En ambulanssköterska glömde handskarna när hon skulle plåstra om en misshandlad missbrukare. Inser försent och får händerna insmetade i blod.
Hon försöker gömma våndan och ångesten bakom en skämtsam fasad. Infektionssystern ger vaccinet och informerar torrt. Inkubationstiden för hepatit är sex månader. Så till dess att motsatsen är bevisad betraktas du som smittbärare även om risken för smitta är liten i ditt fall. Har du pojkvän?
Ja.
Då kommer erat sexliv fuckas up.
Alla skrattar åt ordvitsen. Ambulanssköterskan ser måttligt road ut.
Men livet har ju mer att ge än sex, fortsätter infektionssystern tröstande. Nu ser sköterskan helt knäckt ut.
Jaha, ni har inte skaffat barn än!
Kaos
Published lördag, juli 30 by gummo.
Igår var det rock n roll på klubb stilett, Sonic Angels spelade, jag drack fyra öl, dansade, drack vatten efter midnatt och bangade efterfesten. Tänkte efter före och fick lite dålig vuxenkänsla. När man väl har lärt känna sina begränsningar så inser man hur slätstruken man är. Inte ett dugg speciell eller tokig utan bara ett genomsnitt som återhållsamt dricker Staropramen och får tinnitus. Efterfesten slutade tydligen med dålig stämmning och kaos då några horseare snodde med sig hemelektronik från värdparet.
Jag vaknade med blott huvudvärk och örontjut fjärran från knarkare och lynchmobar. Stressar till jobbet och glömmer passerkort och nycklar på hallbordet. Jag befäster därmed bilden av kaos hos systrarna. Kaos är relativt.
Arbetsbördan är däremot konstant. Vid eftermiddagens skiftbyte är det lugnt. Patienterna ligger och sover eller tittar på lyckochansen.
Hur resten av arbetspasset kommer att se ut är beroende på patienterna. Har man många unga patienter blir det lugnare då de åtminstone kan använda toaletten självständigt. De äldre är värre. De gamla amputerade diabetespatienterna använder blöjan i bästa fall. Oftast hinner de kasta undan både blöjan och sängskyddet innan det är dags att kräma ner allt ihop.
Har man tur så finns det en ledig undersköterska som fixar skiten. Oftast inte.
Resten av eftermiddagen går man mest runt och stökar. Vi beställer pizza, kollegorna tittar misstänksamt på min vegetariana. "Jag skulle aldrig kunna vara utan en rejäl köttbiff". Så säger de alltid och tror att jag bryr mig. Efter kebaben får de kaloriångest och intygar varandra att de fortfarande är vackra och o-tjocka.
Nattpersonalen kommer vid nio tiden, lagom till deras ankomst bryts lugnet. Alltid.
I regel startar kaoset med att en patient gör ner sig samtidigt som en annan patient är på väg in från akuten, samtidigt som en tredje patient får frossa, hög feber och blir medvetandesänkt, samtidigt som en telefon ringer med en undrande anhörig och samtidigt som två helt andra patienter måste få sin antibiotikum, pronto.
Som ny blir man handfallen inför röran. Att rådfråga medicinjouren är inte att tänka på. De erfarna systrarna fräser som katter bara man för deras existens på tal. Jouren drar alltid igång en enorm vårdapparat vilket innebär mer arbetsuppgifter för oss. De erfarna systrarnas hemlighet ligger i att skjuta upp allt jobb. Förstoppade patienter laxeras i lagom tid till nästa skift, nästan alla undersökningar kan skjutas upp några timmar och på så vis håller de kaoset på avstånd.
Lathet ligger i människans natur. Men man måste lära känna sina begränsningar först, de som kan förlikas med sin otillräcklighet är också de som vågar göra ingenting.
Jag vaknade med blott huvudvärk och örontjut fjärran från knarkare och lynchmobar. Stressar till jobbet och glömmer passerkort och nycklar på hallbordet. Jag befäster därmed bilden av kaos hos systrarna. Kaos är relativt.
Arbetsbördan är däremot konstant. Vid eftermiddagens skiftbyte är det lugnt. Patienterna ligger och sover eller tittar på lyckochansen.
Hur resten av arbetspasset kommer att se ut är beroende på patienterna. Har man många unga patienter blir det lugnare då de åtminstone kan använda toaletten självständigt. De äldre är värre. De gamla amputerade diabetespatienterna använder blöjan i bästa fall. Oftast hinner de kasta undan både blöjan och sängskyddet innan det är dags att kräma ner allt ihop.
Har man tur så finns det en ledig undersköterska som fixar skiten. Oftast inte.
Resten av eftermiddagen går man mest runt och stökar. Vi beställer pizza, kollegorna tittar misstänksamt på min vegetariana. "Jag skulle aldrig kunna vara utan en rejäl köttbiff". Så säger de alltid och tror att jag bryr mig. Efter kebaben får de kaloriångest och intygar varandra att de fortfarande är vackra och o-tjocka.
Nattpersonalen kommer vid nio tiden, lagom till deras ankomst bryts lugnet. Alltid.
I regel startar kaoset med att en patient gör ner sig samtidigt som en annan patient är på väg in från akuten, samtidigt som en tredje patient får frossa, hög feber och blir medvetandesänkt, samtidigt som en telefon ringer med en undrande anhörig och samtidigt som två helt andra patienter måste få sin antibiotikum, pronto.
Som ny blir man handfallen inför röran. Att rådfråga medicinjouren är inte att tänka på. De erfarna systrarna fräser som katter bara man för deras existens på tal. Jouren drar alltid igång en enorm vårdapparat vilket innebär mer arbetsuppgifter för oss. De erfarna systrarnas hemlighet ligger i att skjuta upp allt jobb. Förstoppade patienter laxeras i lagom tid till nästa skift, nästan alla undersökningar kan skjutas upp några timmar och på så vis håller de kaoset på avstånd.
Lathet ligger i människans natur. Men man måste lära känna sina begränsningar först, de som kan förlikas med sin otillräcklighet är också de som vågar göra ingenting.
Reclaim the fikarast
Published tisdag, juli 26 by gummo.
När man kommer in till fikarummet blockeras vägen av ett matbord. Till höger finns kylskåpet, mikron och diskbänken. En trång passage mellan pinnstolarna och diskbänken leder fram till två spräckliga tygsoffor som står mitt emot varandra, ett robust soffbord står emellan. På den diskret blommiga väggen hänger två vanliga tavlor, en anslagstavla för sjukhusets Pravda och ytterliggare en anslagstavla med urklippta bröllopsbilder, festkort och en rolig seriebild.
På soffbordet ligger gamla sönderbläddrade skvallertidningar, de sladdriga sidorna är lika välanvända och kladdiga som Korsnäs' porrtidningar.
Det får plats sex bredhöftade flerbarnsmammor eller åtta nätta ungdomar med nalle phu strumpor i sofforna.
Fikarasterna är viktiga, en rast som blir blasé är bortkastad tid.
Här är lite beprövade tips på hur jag lärt mig rädda fikarasten från kallpratet om väder och bäbisar.
Fikamiljö är därför viktigare än arbetsmiljö. Arbetsmiljön är per definition alltid mer eller mindre dålig då arbete i sig är på någon annans villkor. Fikamiljön går i alla fall att påverka.
Tidigare om fikarasten
Konversationsguide till fikarasten
Guide till fikarasten del II
På soffbordet ligger gamla sönderbläddrade skvallertidningar, de sladdriga sidorna är lika välanvända och kladdiga som Korsnäs' porrtidningar.
Det får plats sex bredhöftade flerbarnsmammor eller åtta nätta ungdomar med nalle phu strumpor i sofforna.
Fikarasterna är viktiga, en rast som blir blasé är bortkastad tid.
Här är lite beprövade tips på hur jag lärt mig rädda fikarasten från kallpratet om väder och bäbisar.
- Ordleken
- Tänk ut några bra diskussionsämnen och förbered några insiktsfulla inlägg som verkar spontana. Det hela börjar med "Vad tycker ni om .....?"
- Var lagom öppen. Det är en svår balansgång, det finns de som tror att arbetskamrater kan användas i terapeutiskt syfte, verkliga problem är bara jobbigt att ta del av. Gulliga relationsproblem och vardagstrivialiteter kan man med fördel raljera om, speciellt som ensam kille. Alla systrar har en fag hag inom sig, feminina killar och machobrudar har tydligen en avslappnande effekt. Då behöver de inte vara så trist tjejiga som de anstränger sig att vara tills någon bryter könsrollerna lite grann. När den stiliga underläkaren kommer in blir dock allt som vanligt igen.
- Köp Seinologi av Jerry Seinfeld, memorera några skämt och metaforer och leverera. Det här uppskattas alltid, plus att man framstår som en smart och rolig prick. Jag raggade upp min flickvän med hjälp av den här boken, men blev avslöjad dagen efter då Seinfeld avsnittet visade samma skämt som jag briljerat med. Använd därav boken med måtta och se till att inte synkronisera skämten med samma säsong som repriseras på tv3. Avslöjad? Då kommer alla skratta åt dig istället. Tro mig, jag vet.
Fikamiljö är därför viktigare än arbetsmiljö. Arbetsmiljön är per definition alltid mer eller mindre dålig då arbete i sig är på någon annans villkor. Fikamiljön går i alla fall att påverka.
Tidigare om fikarasten
Konversationsguide till fikarasten
Guide till fikarasten del II
Politix
Published måndag, juli 25 by gummo.
Det känns som livet har mera att ge
än bara ansvar o krav
jag önskar vi kunde dansa o le
ända tills natten blir dag
De timmar man är ledig är hårdvaluta. Vem man väljer att ge sin lediga tid är ett bra mått på kärleken. Tråkmånsar göre sig icke besvär, tyvärr är det dock de anala personligheterna på försäkringskassan, CSN eller telia som är de värsta tidstjuvarna. Oftast sover eller städar jag vid frånvaro av arbete, rent krasst så är ledigheten bara förberedelse inför nästa arbetspass.
för leva livet i stadens vimmel
tänja varje gräns
jag är här jag är nu ja det känns
En kompis spelade inför en missionsförsamling i fredags. Den fromma publiken drack kaffe och åt ostsmörgåsar. De såg ut som en samling pedofiler och sverigedemokrater. Rymliga jeans, instoppad skjorta och mustasch eller en gles skepparkrans. Halta, lytta och vindögda. Arrangemanget var kusligt likt de försök till organisering som Gävle vänstern ställer till med. Familjevänligt, proggigt och töntigt.
Så blir det när gubbarna bestämmer. De ger sitt fantasilösa eko över både kyrkan och arbetarrörelsen. Ibland är det omöjligt att se vem som är vem, skillnaden ligger främst i att de kristna nöjer sig med sitt fåtal, de vill blott ha en trevlig kaffetår tillsammans. Psalmer, progg, präster, pampar, politiker och proletär vurmare. Det är bara ett stort mish-mash av bortglömda idéer och tider.
Det är därför systrarna alltid stått utanför den etablerade arbetarrörelsen, och som det är nu lär så också förbli. Rörelsen är för stelbent och tråkig.
Hoppet står att finna hos proggens edsvurna fiende, den borgliga schlager bögen och tillika sveriges sexigaste kvinna 1984. Christer Lindarw.
För jag vill leva la dolce vita (ååå)
Ja jag vill leva la dolce vita (ååå)
Jag vill bada i champagne min vän
på resan genom gryningen
Jag vill leva la dolce vita (ååå)
Ja jag vill leva la dolce vita (ååå)
Ge mig glitter o glamour
här där verkligheten bor
dolce vita mon amour
Det här är vad vi vill. Varken mer eller mindre.
än bara ansvar o krav
jag önskar vi kunde dansa o le
ända tills natten blir dag
De timmar man är ledig är hårdvaluta. Vem man väljer att ge sin lediga tid är ett bra mått på kärleken. Tråkmånsar göre sig icke besvär, tyvärr är det dock de anala personligheterna på försäkringskassan, CSN eller telia som är de värsta tidstjuvarna. Oftast sover eller städar jag vid frånvaro av arbete, rent krasst så är ledigheten bara förberedelse inför nästa arbetspass.
för leva livet i stadens vimmel
tänja varje gräns
jag är här jag är nu ja det känns
En kompis spelade inför en missionsförsamling i fredags. Den fromma publiken drack kaffe och åt ostsmörgåsar. De såg ut som en samling pedofiler och sverigedemokrater. Rymliga jeans, instoppad skjorta och mustasch eller en gles skepparkrans. Halta, lytta och vindögda. Arrangemanget var kusligt likt de försök till organisering som Gävle vänstern ställer till med. Familjevänligt, proggigt och töntigt.
Så blir det när gubbarna bestämmer. De ger sitt fantasilösa eko över både kyrkan och arbetarrörelsen. Ibland är det omöjligt att se vem som är vem, skillnaden ligger främst i att de kristna nöjer sig med sitt fåtal, de vill blott ha en trevlig kaffetår tillsammans. Psalmer, progg, präster, pampar, politiker och proletär vurmare. Det är bara ett stort mish-mash av bortglömda idéer och tider.
Det är därför systrarna alltid stått utanför den etablerade arbetarrörelsen, och som det är nu lär så också förbli. Rörelsen är för stelbent och tråkig.
Hoppet står att finna hos proggens edsvurna fiende, den borgliga schlager bögen och tillika sveriges sexigaste kvinna 1984. Christer Lindarw.
För jag vill leva la dolce vita (ååå)
Ja jag vill leva la dolce vita (ååå)
Jag vill bada i champagne min vän
på resan genom gryningen
Jag vill leva la dolce vita (ååå)
Ja jag vill leva la dolce vita (ååå)
Ge mig glitter o glamour
här där verkligheten bor
dolce vita mon amour
Det här är vad vi vill. Varken mer eller mindre.
Våga vägra
Published söndag, juli 24 by gummo.
Sjukvårdens dramaturgi är tvära kast mellan action, drama och komedi. I alla fall på TV. I verkligheten är det mer träck, tragik och så lite tango.
Ett hjärtstopp kan vara spännande. Man bankar på bröstkorgen och sedan får patienten en liten "kyss" av defibrillatorn (egentligen defibrillerar man inte vid hjärtstopp utan vid ventrikel flimmer). På cityakuten el-chockar de minst två patienter varje avsnitt. På ett vanligt svenskt sjukhus kan man arbeta en hel livstid utan att stöta på ett hjärtstopp. Tänk vad lite förebyggande medicinering kan göra för folkhäslan.
Men sjukvården måste vara förberedd på det oväntade.
Avancerad hjärt och lungräddning kräver utbildning och delegering. Det finns några systrar som blev delegerade att använda defibrillatorn vid hjärtstopp, för detta extra ansvar fick de ett litet lönepåslag. Helt i sin ordning.
Men folk byter avdelning, flyttar eller börjar plugga. Fler systrar måste därför delegeras. Den gången tänkte chefen dock inte att ge något extra lönepåslag.
Vi som gick på utbildningen skrev helt sonika inte på delegeringsbeviset. Inget extra ansvar utan mer pengar. Initiativtagaren har kallar ställningstagandet lite skämtsamt för "våga vägra". Med tiden har våga vägra blivit en attityd bland några av oss på avdelningen. Systrarna som inte står ut med lugn ska alltid börja tvätta draperier, inventera förrådet eller sortera medicin så fort man har möjlighet att sitta av tiden i fikarummet. När deras flitighet blir för påträngande gäspar vi "Våga vägra" och hasar ytterligare ner en bit i soffan. Våga vägra börjar innefatta allt fler arbetsmoment. Den tuffaste av systrarna brukar avfärda chefens order med överdrivet artikulerande och förtydligande teckenspråk; "Jag hör vad du säger. Och skiter i det".
Det är latmaskarnas kamp för lättja, vår viktigaste mänskliga rättighet näst efter sex och glamor. Att våga vägra handlar om en slapp klasskamp är bara en cool bieffekt. Nästa patient som får hjärtstopp kommer antagligen anse det som mindre coolt, fast lite svinn får chefen räkna med om hon är snål.
Ett hjärtstopp kan vara spännande. Man bankar på bröstkorgen och sedan får patienten en liten "kyss" av defibrillatorn (egentligen defibrillerar man inte vid hjärtstopp utan vid ventrikel flimmer). På cityakuten el-chockar de minst två patienter varje avsnitt. På ett vanligt svenskt sjukhus kan man arbeta en hel livstid utan att stöta på ett hjärtstopp. Tänk vad lite förebyggande medicinering kan göra för folkhäslan.
Men sjukvården måste vara förberedd på det oväntade.
Avancerad hjärt och lungräddning kräver utbildning och delegering. Det finns några systrar som blev delegerade att använda defibrillatorn vid hjärtstopp, för detta extra ansvar fick de ett litet lönepåslag. Helt i sin ordning.
Men folk byter avdelning, flyttar eller börjar plugga. Fler systrar måste därför delegeras. Den gången tänkte chefen dock inte att ge något extra lönepåslag.
Vi som gick på utbildningen skrev helt sonika inte på delegeringsbeviset. Inget extra ansvar utan mer pengar. Initiativtagaren har kallar ställningstagandet lite skämtsamt för "våga vägra". Med tiden har våga vägra blivit en attityd bland några av oss på avdelningen. Systrarna som inte står ut med lugn ska alltid börja tvätta draperier, inventera förrådet eller sortera medicin så fort man har möjlighet att sitta av tiden i fikarummet. När deras flitighet blir för påträngande gäspar vi "Våga vägra" och hasar ytterligare ner en bit i soffan. Våga vägra börjar innefatta allt fler arbetsmoment. Den tuffaste av systrarna brukar avfärda chefens order med överdrivet artikulerande och förtydligande teckenspråk; "Jag hör vad du säger. Och skiter i det".
Det är latmaskarnas kamp för lättja, vår viktigaste mänskliga rättighet näst efter sex och glamor. Att våga vägra handlar om en slapp klasskamp är bara en cool bieffekt. Nästa patient som får hjärtstopp kommer antagligen anse det som mindre coolt, fast lite svinn får chefen räkna med om hon är snål.
Tuberkulos
Published onsdag, juli 20 by gummo.
En äldre herre läggs in från akuten på avdelningen. Misstänkt lunginflammation. Han hostar och låter som en vattenkokare när han andas. Hög feber och allmänt avtacklad. Förmaksflimmer sen förut.Det är en ganska typisk patient som kommer in på kvällskvisten, man gör en första bedömning, kollar snabbt igenom medicin listorna och kontrollerar det gamla vanliga; blodtryck, puls, andningsfrekvens, temp, saturation etc. Så här på kvällarna finns det inga läkare på avdelningen, utan man får söka medicinjouren om det händer något speciellt. Eftersom infektionskliniken ligger avskilt från resten av sjukhuset så bemödar sig jouren endast att beöka vår avdelning i yttersta nödfall.
Gubben är som sagt ganska sjuk, men klarar i alla fall att sköta sig själv. Hamnar därmed lågt på kvällens prioriteringslista.
Dagen efter gör infektionsläkaren en noggrannare undersökning och misstänker något utöver vanlig lunginflammation. Kanske är det tuberkulos eller någon slags svampinfektion.
Tuberkulos, TBC. = Sanatorium, skräck, blodig hosta, Edith Södergran och ångest.
Nu har man givetvis lajjat omkring med gubben utan de special munskydd som krävs för att vara säker mot smitta. TBC är sjukt smittsamt.
Jag frågar läkaren hur stor risken är att vi som varit i kontakt med patienten har blivit smittade utifall att han har TBC.
TBC smittar hur lätt som helst, speciellt när de hostar slem. Äh, inget att bry sig om, jag jobbade på ett sjukhus i afrika, där hade alla tuberkulos.
Bingo.
Lugnande? Nej. I relation att 'alla' har HIV och malaria i afrika så kanske TBC känns som en petitess. Men för mig är det inte OK att vara bakteriebärare, i synnerhet vill jag inte gå omkring med en latent Mycobacterium tuberculosis i lungorna. Det känns ruskigt ofräscht och alldeles för öststat för min smak.
Otack är världens lön och TBC landstingets semesterbonus.
Naiv
Published by gummo.
Blivande barnmorskor börjar jag tröttna på. Bland blivande sjuksköterskor finns det två standardsvar på frågan; vad vill du jobba med?
Barnmorska eller ambulansskötare.
Inte helt oväntat finns det en stor könsskillnad kring vem som vill bli vad.
Bland barnmorskorna kan man urskilja mellan de fjompiga flickorna som verkligen älskar barn och gulliga bäbisar över allt annat. De brukar profilera sig med bamse-stickers på bröstfickan och ett genuint fånleende så fort bäbisar kommer på tal. Det enda de läser i dagstidningen är familjesidorna, och till skillnad från övrig landstingspersonal läser de aldrig dödsannonserna, de tittar bara på glada-familjen bilderna och på webbisarna.
Den andra grupperingen är hippiesarna. Dessa barnmorskor är mer intresserade av moderskapet, livet och födelsen i sig. Hippiesarna ser ofta mustigt naturliga ut, är helt torsk på alternativa metoder och dyrkar moderkakan. Tänk näbbstövlar och förlossning i badkar eller i hemmet så vet ni vilka jag syftar på.
En blivande sjuksköterska som sommarjobbar på avdelningen står mig upp i halsen. Hon fyller alla kriterier för den barnälskande varianten, ty hon vill bli barnmorska. Präktig som få, flitig som en scout, dricker inte, lägger sig tidigt och givetvis; gifte sig med första och enda killen. Varför vet jag det här?
Därför att hon har börjat ta plats, alla får veta allt om hennes tråkiga liv.
Överlag är det roliga människor som jobbar på infektion, diskussionerna är ofta skoningslösa, folk dissar sina odugliga karlar, sina barns pojkvänner och sitt obefintliga sexliv. Om en syster ser glad och rosig ut på morgonkvisten är det kutym att de andra skriker i kör. Där har vi en som fått nåt i natt, eller så har du ruskat busken!
Men nu är alla dämpade, den präktiga berättar anekdoter ur hennes familjeliv. Till en viss del tycker jag synd om henne, för hon saknar förmågan att läsa av människor. Hennes tråkiga liv och tråkiga berättelser om pastarätter med parmesanost och familjeaktiviteter på djurparken får ett lojt bemötande. Men hon fortsätter som en maskin, rabblar mekaniskt upp allt som händer i hennes liv utan att kunna se hur resten av personalstyrkan dör av uttråkning. Eller så bekommer det henne inte.
Till chefen tyr hon sig skamlöst, "mig får ni utnyttja hur mycket ni vill i sommar". Kanske menade hon inte fullt ut vad hon säger, jag blir äcklad.
Det gör vi ju redan, säger chefen och skrattar kaxigt. Alla skrattar, hon också. Dumma kossa.
Barnmorska eller ambulansskötare.
Inte helt oväntat finns det en stor könsskillnad kring vem som vill bli vad.
Bland barnmorskorna kan man urskilja mellan de fjompiga flickorna som verkligen älskar barn och gulliga bäbisar över allt annat. De brukar profilera sig med bamse-stickers på bröstfickan och ett genuint fånleende så fort bäbisar kommer på tal. Det enda de läser i dagstidningen är familjesidorna, och till skillnad från övrig landstingspersonal läser de aldrig dödsannonserna, de tittar bara på glada-familjen bilderna och på webbisarna.
Den andra grupperingen är hippiesarna. Dessa barnmorskor är mer intresserade av moderskapet, livet och födelsen i sig. Hippiesarna ser ofta mustigt naturliga ut, är helt torsk på alternativa metoder och dyrkar moderkakan. Tänk näbbstövlar och förlossning i badkar eller i hemmet så vet ni vilka jag syftar på.
En blivande sjuksköterska som sommarjobbar på avdelningen står mig upp i halsen. Hon fyller alla kriterier för den barnälskande varianten, ty hon vill bli barnmorska. Präktig som få, flitig som en scout, dricker inte, lägger sig tidigt och givetvis; gifte sig med första och enda killen. Varför vet jag det här?
Därför att hon har börjat ta plats, alla får veta allt om hennes tråkiga liv.
Överlag är det roliga människor som jobbar på infektion, diskussionerna är ofta skoningslösa, folk dissar sina odugliga karlar, sina barns pojkvänner och sitt obefintliga sexliv. Om en syster ser glad och rosig ut på morgonkvisten är det kutym att de andra skriker i kör. Där har vi en som fått nåt i natt, eller så har du ruskat busken!
Men nu är alla dämpade, den präktiga berättar anekdoter ur hennes familjeliv. Till en viss del tycker jag synd om henne, för hon saknar förmågan att läsa av människor. Hennes tråkiga liv och tråkiga berättelser om pastarätter med parmesanost och familjeaktiviteter på djurparken får ett lojt bemötande. Men hon fortsätter som en maskin, rabblar mekaniskt upp allt som händer i hennes liv utan att kunna se hur resten av personalstyrkan dör av uttråkning. Eller så bekommer det henne inte.
Till chefen tyr hon sig skamlöst, "mig får ni utnyttja hur mycket ni vill i sommar". Kanske menade hon inte fullt ut vad hon säger, jag blir äcklad.
Det gör vi ju redan, säger chefen och skrattar kaxigt. Alla skrattar, hon också. Dumma kossa.
Alarm
Published söndag, juli 17 by gummo.
I senaste Arbetaren skriver Paulina Bylén om sexistiska indiekillar och schyssta hårdrockare från arbetarklassen. Det är den legendariska rockjournalisten Sylvie Simmons Paulina intervjuat i Sex #7 som beskriver fenomenet mycket träffande. Politiskt korrekt indie och även de djupingar som Natalia Kazmierska varnat för är i grund och botten samma skrot och korn. De utger sig för att vara det ena eller det andra, för att i slutändan endast vakta sin höga rang.
Som snubbig syster på sjukhuset är man katten bland hermelinerna oavsett vad. Det har aldrig stört mig, snarare är det mer störande med all extra uppmuntring man får. "Ni killar behövs inom vården," etc. Gör inte misstaget att tro att man som kille per automatik bryter könsrollen på en kvinnodominerad arbetsplats, snarare tvärtom. Med tiden slutar dock särbehandlingen, piedestalen man blivit uppställd på försvinner och det är först då problemen uppstår för manligheten. Det är i detta läge killen byter arbetsplats till ambulansen, IVA eller blir någon form av chef, allt för att försäkra kuken om dess rätta plats.
Fenomenet träder åter fram: De få manliga systrar på avdelningarna som stannar kvar är nästan alltid hårdrockare. Snälla tunnhåriga hårdrockare som precis som kollegorna bara vill slippa jobba häcken av sig. Det finns ingen som tackar en för utbrändhet, det finns inget glamoröst över hårt slit. En självklarhet för den som hellre dricker öl och går loss till iron maiden.
Ambulanskillarna är svettig techno och beter sig som stressade italienska strandraggare. De pumpar muskler, dricker proteindrinkar och tar på sig försmå arbetskläder.
De vill helst av allt åka till ett fjortisfullt McDonalds på lördagskvällen, tuta med bilen och spänna bröstmusklerna. Sådana är de, försöker leka brats och vara lite förmer, och detta ständiga martyrskap; "buhu vi är alltid först på olycksplatserna, men det är bara att bita ihop". (9 av 10 åkningar är ren lik-taxi mellan äldreboendet och sjukhuset, slaskiga bilolyckor brukar alltid bli narkossköterskornas jobb...)
När jag pluggade till syrra märkte man av ambulans-snubbe-attityden som mest. De suckade alltid högljutt så fort vi skulle plugga något annat än första hjälpen. När det var klassfest var det alltid de som släppte hämningarna till gyllene tider och girigt började tafsa och kladda på de yngsta systrarna. Framför allt är det ambulanskillarna som på allvar tror att de är något mer än en landstingshora. Paradoxalt är det de som säljer ut sig mest. Den riktiga fighten har alltid tagits av avdelningssystrarna. Men dem ska ambulanspersonalen distansera sig ifrån i och med bildandet av Alarm. Hej då solidaritet, lycka till med male-bondingen.
Som snubbig syster på sjukhuset är man katten bland hermelinerna oavsett vad. Det har aldrig stört mig, snarare är det mer störande med all extra uppmuntring man får. "Ni killar behövs inom vården," etc. Gör inte misstaget att tro att man som kille per automatik bryter könsrollen på en kvinnodominerad arbetsplats, snarare tvärtom. Med tiden slutar dock särbehandlingen, piedestalen man blivit uppställd på försvinner och det är först då problemen uppstår för manligheten. Det är i detta läge killen byter arbetsplats till ambulansen, IVA eller blir någon form av chef, allt för att försäkra kuken om dess rätta plats.
Fenomenet träder åter fram: De få manliga systrar på avdelningarna som stannar kvar är nästan alltid hårdrockare. Snälla tunnhåriga hårdrockare som precis som kollegorna bara vill slippa jobba häcken av sig. Det finns ingen som tackar en för utbrändhet, det finns inget glamoröst över hårt slit. En självklarhet för den som hellre dricker öl och går loss till iron maiden.
Ambulanskillarna är svettig techno och beter sig som stressade italienska strandraggare. De pumpar muskler, dricker proteindrinkar och tar på sig försmå arbetskläder.
De vill helst av allt åka till ett fjortisfullt McDonalds på lördagskvällen, tuta med bilen och spänna bröstmusklerna. Sådana är de, försöker leka brats och vara lite förmer, och detta ständiga martyrskap; "buhu vi är alltid först på olycksplatserna, men det är bara att bita ihop". (9 av 10 åkningar är ren lik-taxi mellan äldreboendet och sjukhuset, slaskiga bilolyckor brukar alltid bli narkossköterskornas jobb...)
När jag pluggade till syrra märkte man av ambulans-snubbe-attityden som mest. De suckade alltid högljutt så fort vi skulle plugga något annat än första hjälpen. När det var klassfest var det alltid de som släppte hämningarna till gyllene tider och girigt började tafsa och kladda på de yngsta systrarna. Framför allt är det ambulanskillarna som på allvar tror att de är något mer än en landstingshora. Paradoxalt är det de som säljer ut sig mest. Den riktiga fighten har alltid tagits av avdelningssystrarna. Men dem ska ambulanspersonalen distansera sig ifrån i och med bildandet av Alarm. Hej då solidaritet, lycka till med male-bondingen.
Rock n roll hospital
Published lördag, juli 16 by gummo.
Måste man ändå stå ut med skiten är det lika bra att man lär sig tycka om det.
Min bästa kompis kom med ovanstående insikt efter att ha förlikat sig med det faktum att han är förevigt dömd att spy tarmarna ur sig på bakfyllan. Det spelar ingen roll om han häller i sig en dunk fulsprit spetsad med valium eller om han tar några öl på puben. Spyr gör han lik förbannat dagen efter. Och han är helt cool med det. Det har blivit en bakisritual som känns trygg. "Det hugger i magen, pannan pärlas av svett, saliven rinner över och sedan slaget som kastar upp spyan till toaletten". Beroende på intag återupprepas händelsen mer eller mindre antal gånger.
Samma attityd försöker jag anamma på jobbet; måste man ändå stå ut med skiten är det lika bra att lära sig tycka om det.
Genom flams och lek går arbetspasset snabbare i analogi med tiden går fort när man har roligt.
Hur har man kul på en avdelning fylld med svårt sjuka människor?
Ibland går det inte men oftast brukar det åtminstone finnas ett gäng dementa och knarkare på avdelningen. Dessa bangar i regel inte för lite roliga påhitt.
Som ikväll så styrde jag upp ett party i bästa panter tanter stil. Man ger dem lite extra kaffe och mariekex, sätter på musik och frågar om de inte är danssugna. Sedan sitter det tre dementa tanter i rullstolar och "rockar" samtidigt som en trashig damp-knarkare välsignar dem med armarna uppsträckta, "Må ni ha ett långt och lyckligt liv, JESUS är med er!".
Jag är ju för fan 90 år gammal och är jagad av leoparder kontrar en av tanterna som verkar digga Bruce Springsteen mer än Jesus. Knarkaren stapplar surmulen in på sitt rum och tanten (som ser vilda djur på avdelningen) fnyser att personen i fråga är "koko".
Helt fantastiskt kul.
Att jobba kväll på en helg är antingen eller. Antingen är det super körigt eller så är det jätte lugnt. Ikväll var det lugnt så vi slappade mesta delen av kvällen i fikarummet och berättade patientanekdoter. Precis som man aldrig tröttnar på fyllehistorier slutar patientanekdoterna aldrig att vara roliga. De äldre systrarna berättar återigen om den legendariska dvärgen med den stora lemmen. "När han sov sprang alla in och tittade på den där enorma saken". Tystnadsplikt my ass. Internt skrattar vi rått åt många människoöden och abnormiteter.
Många av systrarna som går in i väggen är just de som saknar humor. De försöker upprätthålla bilden av den barmhärtiga samariten och låter Florence Nightingale anda leva vidare. Synd för dem, det är synnerligen ohälsosamt att ta jobbet på allvar.
Bra vård och hälsa går hand i hand med rock n roll, annars står man inte ut med skiten.
Min bästa kompis kom med ovanstående insikt efter att ha förlikat sig med det faktum att han är förevigt dömd att spy tarmarna ur sig på bakfyllan. Det spelar ingen roll om han häller i sig en dunk fulsprit spetsad med valium eller om han tar några öl på puben. Spyr gör han lik förbannat dagen efter. Och han är helt cool med det. Det har blivit en bakisritual som känns trygg. "Det hugger i magen, pannan pärlas av svett, saliven rinner över och sedan slaget som kastar upp spyan till toaletten". Beroende på intag återupprepas händelsen mer eller mindre antal gånger.
Samma attityd försöker jag anamma på jobbet; måste man ändå stå ut med skiten är det lika bra att lära sig tycka om det.
Genom flams och lek går arbetspasset snabbare i analogi med tiden går fort när man har roligt.
Hur har man kul på en avdelning fylld med svårt sjuka människor?
Ibland går det inte men oftast brukar det åtminstone finnas ett gäng dementa och knarkare på avdelningen. Dessa bangar i regel inte för lite roliga påhitt.
Som ikväll så styrde jag upp ett party i bästa panter tanter stil. Man ger dem lite extra kaffe och mariekex, sätter på musik och frågar om de inte är danssugna. Sedan sitter det tre dementa tanter i rullstolar och "rockar" samtidigt som en trashig damp-knarkare välsignar dem med armarna uppsträckta, "Må ni ha ett långt och lyckligt liv, JESUS är med er!".
Jag är ju för fan 90 år gammal och är jagad av leoparder kontrar en av tanterna som verkar digga Bruce Springsteen mer än Jesus. Knarkaren stapplar surmulen in på sitt rum och tanten (som ser vilda djur på avdelningen) fnyser att personen i fråga är "koko".
Helt fantastiskt kul.
Att jobba kväll på en helg är antingen eller. Antingen är det super körigt eller så är det jätte lugnt. Ikväll var det lugnt så vi slappade mesta delen av kvällen i fikarummet och berättade patientanekdoter. Precis som man aldrig tröttnar på fyllehistorier slutar patientanekdoterna aldrig att vara roliga. De äldre systrarna berättar återigen om den legendariska dvärgen med den stora lemmen. "När han sov sprang alla in och tittade på den där enorma saken". Tystnadsplikt my ass. Internt skrattar vi rått åt många människoöden och abnormiteter.
Många av systrarna som går in i väggen är just de som saknar humor. De försöker upprätthålla bilden av den barmhärtiga samariten och låter Florence Nightingale anda leva vidare. Synd för dem, det är synnerligen ohälsosamt att ta jobbet på allvar.
Bra vård och hälsa går hand i hand med rock n roll, annars står man inte ut med skiten.
Söndrige Sondre
Published torsdag, juli 14 by gummo.
Igår såg jag Woodstock dokumentären på svt. Helt underbart. Joe Cocker och The Who förgyllde kvällen, de senare påminde mig om att "summertime blues" är en riktigt bra låt.
På senare tid har jag mer och mer börjat kolla på dokumentärer. Det är avslappnande, verkligheten är tydligen intressant. Eller så överdoserade jag helt enkelt fantasy och sci-fi under clerasil missbruket som tonåring.
Jag har tidigare skrivit lite om psykvården. Det var ett tag sedan jag jobbade där och jag ämnar ej att återvända till hispan. En av de främsta anledningarna till att jag fick nog av psykiatrin var en dokumentär som svt visade i höstas. Av alla böcker och filmer som gjorts om psykiatrin så är dokumentären Söndrige Sondre lätt en av de bästa. I psykiatri-bashing genren finns det alldeles för mycket självömkande neurotiker. Det tilltalar folk som Linda Skugge. Söndrige Sondre är punk, knark och galenskap. Framförallt så det en skön rulle om syskonkärlek, i allt elände finns trots allt hopp, vilket är en bristvara tillvaron. Daniel Halasz har porträtterat sin bror Sondres öde under hans resa från BUP till rättspsyk. Det är en välbehövlig dos in-your-face-verklighet som levereras till ett schysst soundtrack och en hemtrevlig berättarröst (göteborgsdialekt såklart).
Ebbot medverkar i filmen. Bara en sån sak.
Se filmen! Den går inte att köpa men kan beställas (jag fick mitt ex. gratis) från dannyboymedia.com. (Filmen går kanske även att laddas ner någonstans.)
På senare tid har jag mer och mer börjat kolla på dokumentärer. Det är avslappnande, verkligheten är tydligen intressant. Eller så överdoserade jag helt enkelt fantasy och sci-fi under clerasil missbruket som tonåring.
Jag har tidigare skrivit lite om psykvården. Det var ett tag sedan jag jobbade där och jag ämnar ej att återvända till hispan. En av de främsta anledningarna till att jag fick nog av psykiatrin var en dokumentär som svt visade i höstas. Av alla böcker och filmer som gjorts om psykiatrin så är dokumentären Söndrige Sondre lätt en av de bästa. I psykiatri-bashing genren finns det alldeles för mycket självömkande neurotiker. Det tilltalar folk som Linda Skugge. Söndrige Sondre är punk, knark och galenskap. Framförallt så det en skön rulle om syskonkärlek, i allt elände finns trots allt hopp, vilket är en bristvara tillvaron. Daniel Halasz har porträtterat sin bror Sondres öde under hans resa från BUP till rättspsyk. Det är en välbehövlig dos in-your-face-verklighet som levereras till ett schysst soundtrack och en hemtrevlig berättarröst (göteborgsdialekt såklart).
Ebbot medverkar i filmen. Bara en sån sak.
Se filmen! Den går inte att köpa men kan beställas (jag fick mitt ex. gratis) från dannyboymedia.com. (Filmen går kanske även att laddas ner någonstans.)
Värsta patienten typ
Published tisdag, juli 12 by gummo.
Det värsta med vårdarbetet är patienterna, oftast är de för många och för sjuka för att man ska kunna hinna med och ge dem en vettig vård. Man blir irriterad på patienterna, man blir smittad av dem, man får ryggskott av dem och framför allt dåligt samvete.
Detta är min topp fem lista över de värsta patienterna:
1. Barn
Barn är dryga och jobbiga redan som friska, som sjuka är de tusen gånger värre. Dels måste man ta hänsyn till oroliga föräldrar men framförallt så måste man ta hänsyn till ungarnas fysiologiska ömklighet. Allt ska vara speciellt, i slutändan vågar man knappt nudda bäbisen för att slippa bli ett ansvarsfall. Att de inte kan uttrycka sig verbalt gör dem knappast bättre i mina ögon.
2. Fibromyalgiker a.k.a SVBK
Allt är fel. Ont överallt och ingenting funkar. Det enda som har effekt är antidepressiva preparat och dem vägrar de ta ta eftersom de "inte" har en psykisk sjukdom.
Det är ganska lätt att sparka på den här patientgruppen. Det är en av de mer hatade patientgrupperna bland sjukvårdspersonal, möjligtvis har etyliker lägre status men de tar i alla fall tacksamt emot den vård (=roliga piller) de får. Att fibromyalgipatienterna har ont betvivlar jag icke, däremot betvivlar jag att de kan hitta lösningen på sina problem hos sjukvården.
3. Skitgubbarna a.k.a FFFF
Avföringsfixering och regression till analstadiet, cirkeln sluts. Multisjuka och helt utan kontroll över sin situation. Kateter, blöja, haklapp och löständer. Vad gör man? Jo man försöker ta kontroll över den sista utposten, bajset. Om de bara kunde bespara oss andra sitt nyvunna intresse.
4. Storrökare
Med tiden samlar de på sig varenda hjärt- och kärl sjukdom som finns och kombinationen hjärtsvikt / KOL gör dem till hopplösa fall. Överhuvudtaget är detta oerhört deprimerande patienter att jobba med. Ju mer man undersöker dem desto mer sjukt hittar man. Det är liksom kört.
5. Svårstuckna tjockisar
När det är dags för blodprov så fastnar man alltid med dessa patienter. De har inga blodkärl, bara blekfeta armstumpar som man förvandlar till en nåldyna utan att få en droppe blod.
Jag blev helt knäckt i början av dessa patienterna. En duktig sjuksköterska klarar nämligen av att "sticka" alla patienter, hur mycket estrella muskler de än lagt på sig.
Detta är min topp fem lista över de värsta patienterna:
1. Barn
Barn är dryga och jobbiga redan som friska, som sjuka är de tusen gånger värre. Dels måste man ta hänsyn till oroliga föräldrar men framförallt så måste man ta hänsyn till ungarnas fysiologiska ömklighet. Allt ska vara speciellt, i slutändan vågar man knappt nudda bäbisen för att slippa bli ett ansvarsfall. Att de inte kan uttrycka sig verbalt gör dem knappast bättre i mina ögon.
2. Fibromyalgiker a.k.a SVBK
Allt är fel. Ont överallt och ingenting funkar. Det enda som har effekt är antidepressiva preparat och dem vägrar de ta ta eftersom de "inte" har en psykisk sjukdom.
Det är ganska lätt att sparka på den här patientgruppen. Det är en av de mer hatade patientgrupperna bland sjukvårdspersonal, möjligtvis har etyliker lägre status men de tar i alla fall tacksamt emot den vård (=roliga piller) de får. Att fibromyalgipatienterna har ont betvivlar jag icke, däremot betvivlar jag att de kan hitta lösningen på sina problem hos sjukvården.
3. Skitgubbarna a.k.a FFFF
Avföringsfixering och regression till analstadiet, cirkeln sluts. Multisjuka och helt utan kontroll över sin situation. Kateter, blöja, haklapp och löständer. Vad gör man? Jo man försöker ta kontroll över den sista utposten, bajset. Om de bara kunde bespara oss andra sitt nyvunna intresse.
4. Storrökare
Med tiden samlar de på sig varenda hjärt- och kärl sjukdom som finns och kombinationen hjärtsvikt / KOL gör dem till hopplösa fall. Överhuvudtaget är detta oerhört deprimerande patienter att jobba med. Ju mer man undersöker dem desto mer sjukt hittar man. Det är liksom kört.
5. Svårstuckna tjockisar
När det är dags för blodprov så fastnar man alltid med dessa patienter. De har inga blodkärl, bara blekfeta armstumpar som man förvandlar till en nåldyna utan att få en droppe blod.
Jag blev helt knäckt i början av dessa patienterna. En duktig sjuksköterska klarar nämligen av att "sticka" alla patienter, hur mycket estrella muskler de än lagt på sig.
Aikido
Published måndag, juli 11 by gummo.
Så här ser vården ut från ett patient perspektiv. Tryggt. Lägg till psycho-stråkarna från dusch scenen och patienten skulle skita knäck av skräck.Värst just nu är en arbetskamrat som är ruggit trevlig men samtidigt en idiot. Hon delar samma dystra framtidsutsikter som mig och dissar landstingsledningen hårdast av alla på avdelningen. Jag spanade in henne tidigt och tänkte att hon var en bra början för lite allmäm uppvigling på avdelningen. Men sen började svavelskurarna, reaktionärt och bittert, det är "alla dessa hemska utläningar", "lata socialbidragstagare" eller hennes frustrerade längtan "efter en riktig karl, ingen mesig fjolla". Nästan alla åsikter hon väser ut över kaffekoppen gör mig mörkrädd.
Jag ids inte ens att bemöta hennes åsikter hon spyr ut i fikarummet. Jag blir matt och uppgiven, orkar inte vara rättrådig. Att ta en diskussion med henne innebär att man måste ta om allt från början igen.
Så planen är att antingen underminera henns position på arbetsplatsen (mobbing), men det känns töntigt, eller att göra precis tvärt om. Typ facklig Aikido.
Först; jag ger mig, tar henne för den tönt hon är. Försöker istället ändra riktning på bitterheten uppåt. Klasskänslan finns där, men ingen medvetenhet. Jag lyssnar på henne, ger ett positivt bemötande till de åsikter som är okej och ironiserar över de reaktionär spyorna. Med tiden blir hon kanske lite mer medveten och lite mer mänsklig.
zombies
Published söndag, juli 10 by gummo.
Äntligen fri, med fyra dagars ledighet framför mig passar jag på att åka till peace and love festivalen i Borlänge.
Det hela blir väldigt familjärt, Hellacopters vevar med gitarrerna, nationalteatern får igång en 40+ moshpit, Tomas Di Leva kastar bananer på publiken och hela bruksorten sänder upp kosmiska solar till himmeln på Tomas kommando. En kompis börjar gråta till en av hitarna, festivalen avslutas i sällskap med damp-punkare, fulsprit och en smygande känsla av att vara för gammal för camping.
Men smakar det så kostar det, nu väntar nio dagars non-stop slit på sjukan = Ångest. Festen måste fortsätta, jag vill ju helst av allt vara en bidragsfuskande hippie med ölmage och tokiga kläder. Di leva är för övrigt den svenska
motsvarigheten till Andrew W K. Alla gillar grejen men vågar inte riktigt erkänna det.Tillbaka hemma igen träffade jag en LPTad patient på permis. Från förra sommarjobbet. Post-mijalovic så är vården fortfarande en total jävla nedbrytning; zyprexa, stesolid, zoloft och bältning vid behov... inget mer. Tror ens läkarna att man blir "frisk" av detta? Det var ett sorgligt möte, de premisser som landstingets överläkare fattar beslut om LPT på skulle kunna låsa in vem som helst som anförtror sig till läkaren. Det räcker ju att läsa kvällstidningarnas löpsedlar för att drabbas livsleda och vanföreställningar, och därmed kvala in på psyket.
Patienterna medicineras under tvång, och får givetvis betala hela kalaset själva, både monetärt och själsligt.
Som vanligt handlar det om den gamla trötta marknaden som tränger sig in och förvandlar alla mellanmänskliga relationer till ett utbyte mellan varor. Först när zyprexan förvandlat patienten till en zonkad zombie som är redo att återgå till vardagen (arbetet) är man frisk och därmed fri. Det är därför det jobbar fullt med sjuksköterskor inom psykiatrin, det hela är en enda stor distributionsmarknad av medicin, sånt kan sjuksköterskorna. Någon psykiatri är vi dock inte utbildade i (endast ett poäng av 120 i utbildningen ägnas åt psykiatri!) Det läskiga ligger i syrrornas makt, då läkaren i regel träffar patienten i blott tio minuter innan beslut om tvångsvård fattas, och allt för ofta grundar läkaren sitt beslut på sjuksköterskornas uppfattning. Samhället får de medborgare de förtjänar, men med lite psykofarmaka kan i alla fall produktionen hållas igång. De som avviker mest LPTas och får zonkade vagga fram och tillbaka i landstingets fisgula korridor. Alla nöjda och glada. Mer resurser till psykiatrin kommer därför bara innebära mer tvångsvård och mer cash till läkemedelsbolagen, i alla fall så länge psykiatrin drivs under nuvarande paradigm.
Innan Di Leva drar igång låten vattnar han publiken och påannonserar; den här låten handlar om den viktigaste frågan för västvärlden just nu. Vad är frihet?
- Frihet i en liten ask?
Sovpanik
Published onsdag, juli 6 by gummo.
Inte nog med att arbete i sig är tråkigt, värst är att man blir en tråkmåns av arbetet. Jag har nyligen kommit hem från kvällspasset och precis utfört 'komma-hem' ritualen; duscha, äta, varva ner, styra upp, logga in och koppla av. Tiden rinner iväg, och som ett brev på posten kommer stressen över morgondagen. Av någon konstig anledning jobbar man alltid dag efter ett kvällspass, i praktiken betyder det att klockradions diskant väcker mig 5.45 imorgon. En fucking kvart innan god-morgon-programmen börjar.
Vetskapen om 5.45 gör mig illamående. (siffran har fått en numerologisk innebörd, jag hatar 5.45 mer av allt, det är ett dåligt tal, mycket värre än 666 och 88) Stressar ner mellan lakanen, försöker tvinga kroppen att somna, det brukar gå av ren desperation. Min sambo som är en ledig och rolig skit kommer hem, hon är glad. Jag vaknar till, 5.45 är inbränt på näthinnan, därför ser jag inte min sambo, jag ser bara ett störningsmoment som gör mig vansinnigt irriterad eftersom jag nu vet att 5.45 ögonblicket kommer vara värre än värst.
Irritationen övergår till sömnpanik som övergår till en bitter surhet. Vänder och vrider, suckar och stönar, somnar åter 5.15.
Är ett vrak 30 minuter senare. En snabb morgonritual hemma, sedan fort till sjukhuset för att hinna i tid till morgonrutinerna där.
OK, detta är bara gnäll och självömkan över morgontrötthet. Trötthet går trots allt att leva med, tråkighet gör det inte, det är med andra ord mest synd om min sambo som får leva med tråkigheten själv.
Men det finns hopp! En arbetskamrat (medelålders kvinna, står högt i hierarkin) kom bakis till jobbet, riktigt bakis. Hon mådde illa, hade smärtor och förmådde inte att göra mer än inta ett horisontellt läge på soffan i fikarummet hon svor över "den sista onödiga vinflaskan". Alla systrar ställde unisont och vant upp för sin fyllsjuka arbetskamrat, vi delade upp hennes patienter mellan oss och tog även in henne i omvårdnadsarbetet, fast nu som 'patient'.
Det är inte kört än, jag har hittills hållt en låg profil genom att komma i tid och nykter till jobbet, men trötthet går som sagt att leva med om man har arbetskamraterna som backar upp en. Let the god times roll.
Vetskapen om 5.45 gör mig illamående. (siffran har fått en numerologisk innebörd, jag hatar 5.45 mer av allt, det är ett dåligt tal, mycket värre än 666 och 88) Stressar ner mellan lakanen, försöker tvinga kroppen att somna, det brukar gå av ren desperation. Min sambo som är en ledig och rolig skit kommer hem, hon är glad. Jag vaknar till, 5.45 är inbränt på näthinnan, därför ser jag inte min sambo, jag ser bara ett störningsmoment som gör mig vansinnigt irriterad eftersom jag nu vet att 5.45 ögonblicket kommer vara värre än värst.
Irritationen övergår till sömnpanik som övergår till en bitter surhet. Vänder och vrider, suckar och stönar, somnar åter 5.15.
Är ett vrak 30 minuter senare. En snabb morgonritual hemma, sedan fort till sjukhuset för att hinna i tid till morgonrutinerna där.
OK, detta är bara gnäll och självömkan över morgontrötthet. Trötthet går trots allt att leva med, tråkighet gör det inte, det är med andra ord mest synd om min sambo som får leva med tråkigheten själv.
Men det finns hopp! En arbetskamrat (medelålders kvinna, står högt i hierarkin) kom bakis till jobbet, riktigt bakis. Hon mådde illa, hade smärtor och förmådde inte att göra mer än inta ett horisontellt läge på soffan i fikarummet hon svor över "den sista onödiga vinflaskan". Alla systrar ställde unisont och vant upp för sin fyllsjuka arbetskamrat, vi delade upp hennes patienter mellan oss och tog även in henne i omvårdnadsarbetet, fast nu som 'patient'.
Det är inte kört än, jag har hittills hållt en låg profil genom att komma i tid och nykter till jobbet, men trötthet går som sagt att leva med om man har arbetskamraterna som backar upp en. Let the god times roll.
Mat och mikro
Published söndag, juli 3 by gummo.
Matlådan är mer än bukfylla, alla militanta arbetsplatsundersökningar börjar och slutar i fikarummet. Matlådan är ett givet samtalsämne om man lunchar med någon man inte har en gemensam nämnare med. Oftast sammanfattar man kort vad plastlådan innehåller och i fall maten är tillspetsad utöver det vanliga. Härom dagen hade en arbetskamrat vattenmelon i salladen, vilket rönte en viss uppmärksamhet.
I början engagerade jag mig i matlådan, ofta hade jag med mig flera olika byttor med varmrätt, sallad och hummus. Ganska narcissistiskt, men att befinna sig on top of the world är en sällsynt känsla, så varje möjlighet att briljera bör utnyttjas. Med tiden försvinner orken, och matlådorna som framställde mig som händig är nu utbytta mot hälsans köks mikrolasagne eller en färdigpaketerad pastasallad. Min bluff blev synad och med mikromaten kom skammen, man känner sig som ett slappt low life och blir behandlad därefter. Det är därför alla alltid kommer med undanflykter när det vankas fryst findus. Tillbaks till ruta ett igen.
Kampen tillbaka till toppen kräver sötsaker, hembakta sötsaker, något jag skulle kunna överraska systrarna med, det funkar tydligen i alla lägen. Jag skulle dock känna mig lätt skändad av sådant fjäsk. Med sötsakerna kommer dessutom ångesten, knubbiga som taniga systrar får alltid ågren av fika, fett och socker, men kakfaten blir alltid renskrapade. Förra veckan lyckades jag uppvigla några sötsugna systrar att kräva en daimtårta av chefen, i sådana lägen när klasskampen (sic) blixtrar till i mikro-format är det helt okej med färdigfryst.
I början engagerade jag mig i matlådan, ofta hade jag med mig flera olika byttor med varmrätt, sallad och hummus. Ganska narcissistiskt, men att befinna sig on top of the world är en sällsynt känsla, så varje möjlighet att briljera bör utnyttjas. Med tiden försvinner orken, och matlådorna som framställde mig som händig är nu utbytta mot hälsans köks mikrolasagne eller en färdigpaketerad pastasallad. Min bluff blev synad och med mikromaten kom skammen, man känner sig som ett slappt low life och blir behandlad därefter. Det är därför alla alltid kommer med undanflykter när det vankas fryst findus. Tillbaks till ruta ett igen.
Kampen tillbaka till toppen kräver sötsaker, hembakta sötsaker, något jag skulle kunna överraska systrarna med, det funkar tydligen i alla lägen. Jag skulle dock känna mig lätt skändad av sådant fjäsk. Med sötsakerna kommer dessutom ångesten, knubbiga som taniga systrar får alltid ågren av fika, fett och socker, men kakfaten blir alltid renskrapade. Förra veckan lyckades jag uppvigla några sötsugna systrar att kräva en daimtårta av chefen, i sådana lägen när klasskampen (sic) blixtrar till i mikro-format är det helt okej med färdigfryst.
Om bloggen
- En sjuksköterskas neuroser
- Allt är generellt skrivet så att ingen kan röjas IRL.
- E-mail: nursepunx@hotmail.com
Last posts
Archives
- februari 2005
- mars 2005
- april 2005
- maj 2005
- juni 2005
- juli 2005
- augusti 2005
- september 2005
- oktober 2005
- november 2005
- december 2005
- januari 2006
- februari 2006
- mars 2006
- april 2006
- maj 2006
- juni 2006
- augusti 2006
- september 2006
- oktober 2006
- november 2006
- december 2006
- januari 2007
- februari 2007
- mars 2007